1.1 Dyviksbacken 3


Minnen från 1950- och 1960-talets Dyviksudd

Jan-Olof Plato berättar[1] från sin barndom

Förhistoria: Innan mamma och pappa köpte tomten ute på Dyvik så var vi på Veibystrand på västkusten - när jag var bebis. Sen hyrde vi sommarhus i Bergshamra. Min mamma har två systrar, Brita och Inga. De skaffade sommarstugor i Trångsund vid Dreviken, och då åkte vi dit några somrar innan vi började på Dyvik.

Nybyggartiden: Föräldrarna[2] köpte sitt sommarställe (Dyviksbacken 3) år 1954 efter att ha varit ute och tittat 1954. Det var Tiblom som tipsade min morbror om att det fanns tomter här. Pappa tittade noga och länge, och valde tomten för att den hade ett fritt läge. Min pappa var en händig ingenjör och mamma var hemmafru. Vi små grabbar var 8-10 år när vi flyttade ut. Första sommaren tältade vi. Andra året byggde vi ett enklare hus. Sedan byggde vi en gäststuga.

Vi tog oss dit genom att åka till Ällmora och därifrån fick vi låna båt av Margit Erikssons man Gustav och hans bror Bertil Eriksson. (Bröderna bodde där i backen och det var intressant att höra Bertil berätta om hur han rott till skolan i Vissvass.).

Vi transporterade allt byggmaterial över sjön – antingen med båt eller på isen - bland annat billådor av trä. Min far jobbade med spedition och det gjorde också arbetskamraten som köpte tomten bredvid, så de fick tag på mycket lådor – av fint trä. En billåda var ju lika stor som bilen. Grannens låda tog vi inte isär utan den släpade vi på stockar från viken upp till hans tomt (Dyviksbacken 1).

Det lite större huset byggde vi 1957 eller något sådant. Farsan hade varit i Amerika och fått en massa idéer och byggde huset lite mer stadigt. Vägen kom dit ut då och farsan hade bil, så vi kunde köra ut virket på bil på den nya vägen. Vägen var ganska dålig i början. Det var ett stort äventyr bara att ta sig upp för ”Långknaggelbacken”.  (Den var alltid så knagglig. Vi grabbar tyckte ju det var kul när byggarna kom med sina maskiner men byggarna slarvade på flera ställen när de byggde Dyviksuddsvägen och bland annat lade dom granris i den backen.)

Affär och kiosk: Det fanns en affär med bageri sommartid vid Utsiktsvägen i Ällmora. I källaren där sålde man wienerbröd med mycket getingar på. Det fanns också en grön sommarkiosk nära den nuvarande tennisplanen vid Dyviksvägen. Dit cyklade vi eller gick över bergen. Där såldes det fikonkola för två öre styck. Dit cyklade vi och då stod han och räknade ett, två, tre,…, när vi köpte 50 kola och langade upp en krona, och det tyckte vi var så roligt. Och så fick vi mycket för pengarna. Det kunde också hända att vi kompletterade med mjölk eller något sådant: man fick beställa mjölk, så tog dom dit. Senare när vägen byggts och vi fick bil så kom vi ju aldrig till Ällmora, utan då handlade vi i Sjögrens affär i Brevik. Det var Roffes farsa som stod där och han räknade alltid i huvudet, så man undrade om det kunde stämma. Men det gjorde det nog. Jag tyckte det var lite pinsamt att själv handla i affären: man var inte så gammal och måste köpa två ägg bland alla vuxna tanter. Det gällde att komma ihåg rätt och betala och uppföra sig korrekt! Det var inte så lätt.

Vatten: De första åren fick vi ro och hämta dricksvatten i Ällmora - eller ofta i Åva, eftersom det var ont om vatten i Ällmora. I Åva fanns det gott om dricksvatten vid ett offentligt bad. Vi hade med oss en stor damejeanne av glas att fylla vattnet i. Sedan (efter 1961) kom Lindström med sin linstöt-maskin och borrade de gemensamma brunnarna. Och då fick vi bära vatten därifrån – tills vi många år senare borrade en egen brunn. Så det blev många år med mycket släpande på vatten – alltid så fort man kommit ut!

Stort ungdomsgäng: Vi var ett gäng på kanske 15-20 ungdomar i ungefär samma ålder. Eller snarare: Det blev två gäng för det fanns äldre och yngre syskon med ett par år emellan. Så fanns det ett annat gäng på Dyviksvägen på anda sidan berget. Dem var vi inte riktigt vänner med. De åkte motorcyklar, men vi söp inte eller drack öl så väldigt mycket. Ungdomsgänget medförde att vi var ute på Dyvik varenda helg året om – eftersom både ungdomarna och föräldrarna ville ut. - Många från det gänget är ju fortfarande kvar och man träffas ibland.

Glatt båtliv: Båtar och musik började ju komma då som inte hade funnits tidigare. Min första båt var en grön plankeka, som vi köpte i Ulvsunda. Det var den som vi transporterade grejerna i. Den satte vi pinne på och vi var alltid ute på sjön – bort till Bagarsundet. Och så åkte vi flotte bort till Maren. Flotten byggde vi av stockar. När vi kommit till Furuholmen brukade den vara mer under än över vattnet så att någon var tvungen och komma och rädda oss. Efter några år så köpte farsan en båt av Sickan Carlsson och det var en mahognybåt som var öppen och såg ut som en klinkbyggd roddbåt den också. Och den satte vi en snurra på.

Jag blev senare förtjust i Stjärnbåt och Skärgåds-22:a. Vi hade båtarna mest i Fredriksviken, för det var närmast och trevligast att gå ner dit. I den andra viken (Vreten) hade vi båtar ibland, eftersom det kunde vara långt att segla runt Bagarsundet. Mina kusiner (Jädergårds) bodde närmare Fredriksviken. De här båtarna slet vi med på våren för att få dem i sjön och på hösten när de skulle upp. Vi gjorde en slip och tog upp båtarna där. Till och med skärgårdskryssaren drog vi upp för hand i viken – något som man nog inte skulle göra idag. Vi hade en handvevad vinsch. Innan vi skaffade den så slet vi och drog.

Vi åkte mycket ut till öarna, till exempel till Brandholmen, och hade fest. Midsommar firades på eftermiddagen vid Midsommarängen och sedan på kvällen ute på någon ö. Jag var äldst i gänget - och fick kanske skulden ibland för vad som hade hänt. Vi seglade ofta till Saltkråkan – det var lagom långt. Vi övernattade i tält och i båten. Av någon anledning blev Saltkråkan ofta besökt. Vi var ute och seglade i veckor med stjärnbåten – och berättade inte för föräldrarna om var vi var eller när vi skulle komma hem.

Jag kommer ihåg att när vi hade motorbåt så var det en sport att köra fort mellan Lilla och Stora Sandholmen, där det är stenigt. Men det var ingen som körde på de där stenarna!

Mycket promenader: Om vi inte var ute och seglade så fanns det inte så väldigt mycket att göra, så vi gick ganska mycket. Vi gick ofta till Dyviksmaren, därför att där hände det ganska mycket: fiskar lekte, det fanns ett båthus, det fanns djur och det fanns en bonde. Han hade en häst och kossor. Det fanns en paradisäng. Vi gick till ängen varje helg vi var ute. Gården låg där uppe på håll. Först när bonden slutade omkring år 1962 så gick vi upp till gården och då bodde ingen där – utom någon enstaka gång, när man fick hälsa på den som var där. Vi gick ibland till Telegrafberget och det gamla utkikstornet där. Dit gick det bra stigar vid sidan av Trollsjön.

Vid Sagerska Tomten rasslade det ibland. Det var märkligt. Så vi smög dit för att se vad det var för märkligt ljud. Det var Sager som körde oljefat med sitt tåg. Då fanns det också en röd stuga där badplatsen nu är. Det huset brann upp i slutet av 1960-talet efter att några raggare från stan hade haft fest där. Det tyckte vi var så himla synd, eftersom det huset hade det bästa läget av alla hus man hade sett – med den utsikten därifrån.

Sandholmarna var vi på ibland. Vi fick höra att det fanns några kojor på Sandholmarna, som några finnar hade bott i under kriget. Vi hittade kojorna mitt på ön, där det fanns några rester av granriskojor, och det tyckte vi var spännande.

Furuholmen har alltid varit lite mörk: Det är ju skog omkring. Högst uppe ligger ett hus, som jag varit uppe vid en gång för att kolla vad det var. Vid Båthusviken fanns det en spång dit och så småningom kom det upp en skylt: ”Varning! Se upp för agapanthusen! Om den anfaller, så skydda ögonen.” och vi diskuterade länge om vad man menade med det där, men vi hade ingen anledning att gå ut till Furuholmen.

Vi var inte alltid så snälla när vi gick omkring med våra slangbellor, men det var enkla busstreck. Jag kommer ihåg att ägaren av Dyviksvägen 6 hade skaffat dekorationer till sin trädgård i form av flugsvampar eller något liknande och vi tyckte att det var löjligt. En kväll var en kille där och vände på några av svamparna. Jag visste inget om det. Så en dag när vi gick förbi så rusade gubben ut och dyker på en av grabbarna och skäller om vad som hänt med svamparna.

Vinterliv: Skidor åkte vi vid Dyviksmaren. Det är ju för brant att åka på de flesta håll härute. Och att åka på isen var inte så roligt. Det var mer att vi gick på isen – och plurrade. Vi var aldrig över till Vissvass-sidan. Men några gånger åkte jag motorcykel över på vintern och tittade på en gammal rävfarm som låg vid skolan i Vissvass.

Långfärdsskridskor åkte vi - till Älgholmen och till sådana ställen dit man inte åkte med båten. Det fanns en bio vid Dalarö och vi åkte skridsko till Dalarö och såg på bio.  Jag har också kört bil och motorcykel på isen.  En gång körde jag igenom och parkerade min motorcykel i Bagarsundet på 10 meters djup. Vi fick upp den veckan därpå - och jag har den fortfarande kvar. Det är en gammal Husquarna ”Rödmyra”.

Motorliv: Jag var äldst, så jag var den förste som skaffade moped och körde bil - och fick skjutsa de andra. Mopederna vi hade var enklare moppar, som vi inte åkte så långt med som till Tyresö. Det var först när vi köpte bil, som vi åkte längre sträckor.

Men grannen köpte en Jeep när jag var 14 år ungefär. Det var en amerikansk krigs-jeep. Han bodde inte där så mycket. Han renoverade upp den där Jeepen och sade: ”Hör ni pojkar, ni kan väl sköta om den här jeepen mens jag är borta, för jag kommer bara ut cirka två gånger om året: ni kan väl varmköra motorn någon gång eller så.” Så fort han hade svängt runt hörnet var det vi som körde allihopa - där i geggan! När bensinen tog slut så tog någon från sina pappors reservdunkar. Sen körde vi ner i strandvattnet så bilen blev ren från geggan. Och sen när jag fyllde 15 så sade jag till föräldrarna att nu kan ni vara lugna för nu är jag 15 och då får man köra jeep, för det räknas som traktor. Föräldrarna hade inte koll på det. (Jag räknar med att det är preskriberat numera.)  Då åkte vi också till Maren. Men knappast längre bort.

Sen när man fick bil, så åkte man längre bort för att dansa och lyssna på musik och sådär på helgerna. Dansa gjorde man på ungdomsgårdarna inne i stan (Sunside och Kingside - och Nalen någon enstaka gång) samt på Badholmen i Saltsjöbaden. Dit åkte vi oftast bil, men ibland med båt. - Och så var det ju mycket fester hos vänner och bekanta, bland annat på Lidingö.Dyviks Lövängar: Djuren höll markerna rena, så man kunde gå där. Det var alltid en upplevelse att gå där. Det var ju där jag upptäckte fågellivet och lärde mig många fågelläten. Det har alltid varit en upplevelse med paradisängen där och att gå fram, så att man kan se upp mot gården. Vi köpte mjölk där någon gång. Men jag kommer inte ihåg hur bonden såg ut eller vad han hette. Men jag kommer ihåg att hästen och kossorna gick och betade där. Jag har inget minne av några inhägnader vid lövängarna. När vi åkte moped så åkte vi runt på Midsommarängen, men vi åkte aldrig in i lövängsområdet: det var liksom helig mark. När vi var lite äldre, så sade vi ofta: ”Nu ska vi gå till Dyviksmaren och se om det finns några brudar där”. Det fanns det ju aldrig, men vi fick oss en promenad.

Första sommarjobbet: Vi bodde i Bromma och jag fick sommarjobb när jag var 15 år. Då fick jag en arbetsbok. Jag kommer inte ihåg hur jag fick arbetsboken. Kanske var det genom skolan. Man fick inte jobba om man var yngre än 15. Jag var den första som blev 15 i gänget och arbetsboken var ett bevis på att man fick jobba. I den skrevs det nog i att jag hade jobbat. Det var en enkel blå bok, som jag nog har kvar någonstans på en hylla.

Så jag jobbade två månader varje sommar åren 1959-1960 på Nymans System eller Axel Wennergrens, som hade en fabrik som tillverkade bland annat datorer inne i Bollmora (där brandstationen ligger). Då gick jag varje morgon förbi Dyviks gård till bussen. Det bodde också en gubbe (d.v.s ”Kniv-Håkans” farsa) snett emot mig, som var verkmästare på samma ställe och ibland när det regnade tyckte hans synd om mig, så då fick jag följa med honom i hans bil. Ibland cyklade jag halva vägen till bussen, men ställde i så fall cykeln vid Midsommarängen och gick resten av vägen förbi Dyviks Gård till bussen i Brevik. Jag var praktikant med 85 öre per timme och jobbade på lagret och plockade fram delar som man skulle ha till de datorer och telefonväxlar man byggde.

Övergångsstiden: Sen fick min far ett jobb i Västerås. Så vi flyttade dit och bodde ett par år i Västerås. Vi släppte inte Tyresö, så vi fick längre att pendla från Västerås. Vi hade sålt villan i Bromma men efter några år flyttade vi tillbaka för vi trivdes inte i Västerås. Vi flyttade in i ett hus i Bollmora. Far hade jobbet kvar här på Svenska Metallverken – och hade med transporter och sådant att göra.

Bollmora byggdes ju under tiden, så vi fick åka en annan väg ut.  Det var mycket mer trafikolyckor då på den tiden. Det låg ett raggarfik (”Morsans raggarfik”) i Bollmora gård och de körde som galningar, så det var olyckor hela tiden. Även på vägarna här ute på Brevikshalvön var det mer olyckor än vad det är nu. Delvis berodde det nog också på att vägen var grusad och att det därför blev lättare att få sladd i kurvorna.

Bosättningstiden: Sen så bosatte jag mig här ute i sommarstugan från år 1962. Då bodde ingen annan på Dyviksudd. Det hette att man inte fick bosätta sig och skriva sig i sommarstugan, men jag gjorde det från år 1965. Och så gjorde jag militärtjänsten och sådana saker. Ibland var det problem med att bussen inte gick ända ut och då fick jag gå från slottet. Jag bodde kvar på Dyviksudd tills jag köpte Ramstedts hus i Brevik 1970.

Tillbakablick

Efteråt har jag kommit underfund med att det var ett glatt 50- och 60-tal: med hela uppbyggnaden av sommarstugan - och pappa köpte en amerikansk plastbåt med vindruta och vi åkte vattenskidor. Det var en go då som gör att tiden är präglad som en mycket ljus tid. Livet var ett äventyr och det rullade inte på lika fort som nu.  Idag är det så mycket konkurrens för ungdomarna. Även om det var mycket prylar förr med båtar och så, är det nu ett så mer dominant prylsamhälle. - Nu sitter ju min son Nils vid sin dator och har inte så många kamrater som jag hade. Vi var så många som var lika gamla. Jag tror att jag har ljusare minnen från mina tonår än vad Nils kommer att ha om 30 år från sina tonår. Mobiltelefoner i all ära, men när jag skulle ringa till en tjej och inte ville att mamma skulle höra, så gick jag till telefonkiosken och ringde. Dit var det två kilometer – och det var ett äventyr.

Rock and rollen kom på min tid och den sitter fortfarande där i mig. Och då började jag spela i en rockorkester. Så jag tycker det är kul när Nils nu precis en generation senare också börjar klinka på en elgitarr.

Bland alla glada minnen tänker jag gärna på att luffa i skärgården: man var ute i veckor; man kunde bada i maj och det var 20 grader i vattnet; man klättrade i berg och upptäckte saker; drev omkring!

Det fanns ju en tid inne i stan också: vi var fem dagar i stan och två dagar här ute. Även i stan fanns det klasskamrater och kusiner, men de där fem dagarna i stan – de kommer jag inte ihåg. Men jag kommer ihåg tiden här ute: Så mycket betydde Dyvikstiden!



[1] Bandinspelad intervju den 5 november 2003.

[2] Gullvi (f 1922) och Olof Plato (1915-1994)

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)