BREVIKSHALVÖNS HISTORIA - I SKUGGAN AV EN MARKIS

• Startsida
• Förteckning över intervjuer
• Ämnen för studiecirklar
• Kontakt med författarna
• Rättelser

1.5 Dyviksuddsvägen 5

Vi köpte Dyviksuddsvägen nr 5 våren 1956. Det gick till så att Affe Matsson hade köpt ett härbre från Dalarna. Han visste inte var han skulle placera den timmerbyggnaden. Han var anställd på Dunlop och hamnade på en kundkonferens bredvid en av bröderna Willix från Tyresö och fick då rådet att åka ut till Tyresö och köpa en ledig tomt. Så Matssons hade redan köpt sin tomt i början av 1956.

Sista april 1956 träffade vi Matssons hemma hos dom. Jag arbetade nere i Jönköping den våren och min fru hade nättopp hyrt ett sommarnöje på Fåglarö utanför Dalarö inför sommaren. Men då på valborgsmässoaftonen sade Affe att han köpt en tomt och att tomten intill var ledig och tyckte vi borde köpa den. Redan dagen därpå, den 1 maj 1956, skjutsade han oss ut för att titta på vår blivande tomt. Det var då mycket snö här på tomten och i övrigt skog och ris efter avverkade träd. Det såg inte så mycket ut för världen, men vi bestämde oss för att köpa tomten.
På vägen hem stannade vi till vid förvaltningskontoret i Tyresö och betalde 100 kr i handpenning och kom tillbaka veckan därpå och skrev på alla papper.

Snabbt husbygge
Trots att vi var de sista som köpte en tomt i vårt kvarter, så var vi de första som fick huset färdigt i kvarteret. Det gick till så här: Pingsten var omkring den 20 maj, dvs två veckor efter tomtköpet.  Då var vi och tittade på en sportstugeutställning på Jungfrugatan och bestämde oss för hus. Det blev ordnat så att huset skulle vara färdigbyggt till midsommarafton. Och sedan var jag inte hemma alls utan var i Jönköping och jobbade. Under tiden byggdes huset planka för planka av en ensam snickare, och blev färdigt till midsommarafton.  Vi var ute och tittade en gång, när väggarna delvis hade kommit upp och halva taket. Och det välsignade vi, för det blev ett himla åskväder, så vi var mycket glada att kunna sitta under den takhalvan.

Sen kom jag hem till Stockholm dagen före midsommarafton och på midsommarafton fick vi hjälp att köra ut grejer så att vi kunde flytta in i det nya huset. Jag var nog lite rädd när det hela gick så där fort. Men jag har inte haft något att klaga på, utan allt blev bra. Vårt hus var 30 kvm stort inklusive två sovalkover och ett pentry med en liten gasolspis.

Det hör till historien att våra grannar Matssons hade en byggare som inte hade skött sitt kontrakt. Så deras hus blev inte färdigt till midsommaren. Därför bodde även den familjen i vårt hus över midsommarhelgen – istället för tvärtom!

Det första vi gjorde var att gräva två gropar: en att ha som latrin och en för att kyla mjölken. Efter någon månad byggde vi ett utedass, som vi sedan använde till 1976, då vi byggde till bostadshuset till nuvarande storlek och fick ett torrdass inomhus, liksom den nuvarande köksdelen.
Sommaren 1958 byggde vi en jordkällare. Vi hade inte plats med kylskåp. Källaren finns fortfarande kvar och fungerar mycket bra. Den har aldrig frusit, vad jag vet.

Långsamt bygglov
Om det första huset kom upp fort, så dröjde desto längre för vårt uthus, som är 30 kvm stort. Vi begärde bygglov år 1984 och fick bygglov först åtta år senare, dvs år 1992. Kommunen böt regim flera gånger under tiden och därmed politik för beviljande av bygglov här ute: först max 70 kvm, sedan sänktes byggrätten till 50, sedan ökades den till 70, sedan sänktes den till 50 kvm igen.

Hans Jädergård och jag var och uppvaktade bostadsminister Gustavsson om byggrätten. Han lät mycket välvillig och lovade komma ut och titta. Han kom ut i en bil med några andra och tittade. Vi var hoppfulla. Men han hade ju tyresöbon Ingvar Carlsson i regeringen, så det var nog inte så lätt att tillstyrka.
Kommunen sade aldrig ja till uthuset, men länsstyrelsen sade ja vid ett tillfälle. Det beslutet överklagade dock kommunen till kammarrätten, som sade nej. Men när Assarsson så småningom kom till makten, så gav kommunen oss dispens.
Vi fick viss gottgörelse genom EU: Den svenska regeringen betalde ut en ekonomisk ersättning till oss som kompensation, d.v.s till Jädergårds och en sex-sju andra som hade överklagat i rätt tid. Andra som överklagat för sent, fick inga pengar och blev lite sura för det. Domen blev hemligstämplad, vilket ter sig något svårbegripligt.

Grannhusen växte successivt upp
Vid Vreten fanns redan den 1 maj 1956 två stycken färdigbyggda hus som ägdes av två bröder Blomgren. De husen måste ha kommit dit över vattnet, eftersom vägen inte fanns så långt ut då.  Dyviksuddsvägen 9 byggdes, vill jag minnas, under sommaren 1956. De var alltid så glada när de byggde: de skrattade och sjöng när det byggde sitt hus av billådor; det lät så trevligt. Men de flyttade inte in förrän sommaren 1957.
På Dyviksuddsvägen nr 14 och 16 var det nästan som ett stort träsk, som krävde utdikning innan man kunde börja bygga där. Dikningen gjorde de två tomtägarna gemensamt för hand, troligen sommaren 1957, innan de kunde börja bygga sina hus.

Den inte alltid farbara vägen
När vi kom våren 1956 fanns vägen färdigbyggd fram till pumpen vid Dyviksvreten. Vägen blev färdig ända ut under försommaren 1956. På våren och försommaren var vägen bara tidvis körbar:

• En gång sommaren 1956 när vi skulle åka härifrån så hade en bil fastnat i korsningen mellan Dyviksvägen och Dyviksuddsvägen. Bilen hade sjunkit ner i tjällossningen och låg på sned i leran. Men en granne däruppe hade en stor bil och lyckades dra upp  bilen och vi kunde ta oss vidare hem.
• Och en gång kom grannen Affes gamla mor på besök. Hon kom gående från bussen i Brevik och fastnade på Dyviksuddsvägen strax norr om Matssons tomt. Hon sjönk ner i vägen och fick lyftas upp. Hennes stövlar satt kvar i leran.

Somrarna 1956-1957 hade vi ingen bil så min fru och jag cyklade in till busshållplatsen i Brevik varje morgon för att åka och arbeta. Det måste ha varit fint väder varje dag, för jag har inget minne av att vi blev blöta en enda gång.
Min fru Greta och jag hade saxat semester så att någon var här med barnen för det mesta. Fram till 1958 var Gretas mamma ofta här och vaktade barnen om vi föräldrar var borta bägge två.
Det var ingen rolig cykelväg med de långa backarna. Arrendator Pettersson på Dyviks gård tyckte att vi skulle cykla över gården i stället för Dyviksvägen. Det gjorde jag en gång, men upptäckte ju att det inte alls var enklare eller snabbare.

Olika affärer
På Dyviksvägen fanns det de första åren en kiosk och dit cyklade vi dagligen för att handla mjölk och mat – så länge den kiosken fanns kvar.
Vid Utsiktsvägen i Ällmora fanns det ett bageri och affär och där handlade vi ibland. Däremot använde vi oss inte av affären i Brevik så ofta, eftersom vi tyckte att det ibland var lite allmänt ”stökigt” där.
En gång under sommaren 1956 eller 1957 köpte jag stuprännor i stan och hade med mig på bussen ut och sedan på cykeln från Brevik och hit. Det gick bra!
Innan Bollmora centrum byggdes så fanns det en Shellmack på höger sidan Tyresövägen härutifrån sett, just norr om den nu konstgjorda sjön vid Tyresö skola. Den bensinmacken försvann nog i mitten av 1960-talet när Bollmora byggdes.

Begränsat med vatten
Från början fanns ju endast den gemensamma vattenpumpen vid Dyviksuddsvägen 20. Den pumpen använde vi i många år.
Eget vatten fick vi 1976 då vi borrade 100 meter djupt. Den brunnen ger drygt 200 timliter. Vattnet är mycket hårt och kalkhaltigt  och blir ibland missfärgat av kalkavlagringar och bruna eller svarta korn.
Dessförinnan hade vi under några somrar vatten från Matssons borrade brunn. Deras brunn var drygt 30meter djup och vattnet var  inte så rikligt. Vi hade en lång slang liggande ovanpå marken från brunnen under något år innan vi borrade eget 1976.

El, post och telefon kom så småningom
Första sommaren kunde man få tidningar slängda av bussen i Brevik. Posten började komma sommaren 1957: då var det sommarbrevbärning juni till och med augusti. Sen kom brevbäring året runt så småningom; det var genom lantbrevbäraren Åkerblom som vi fick post året runt här ute. Åkerblom var bror till ägaren till Tyresö Brädgård. Genom att han sa att han hade tid även för Dyviksudd, så blev det bättre service.
El fick vi 1958 och telefon kom redan år1957.

Umgänget med grannar m.m.
Som inledningsvis nämnts var vi gamla bekanta med grannarna Sickan och Affe på Dyviksuddsvägen 3, som tillhörde vår närmaste umgängeskrets sedan många år. Vi kom även att umgås med grannarna Stig och Siri Westin på Dyviksuddsvägen 7. Stig var jämtlänning som jag. Livet i Dyvik kom i hög grad att präglas av att våra närmaste grannar Sickan och Affe var våra nära personliga vänner sedan många år. Vi fikade ofta tillsammans, åt kräftor och surströmming, firade midsommar, påsk och nyår tillsammans samt hade ofta besök av gemensamma vänner. Mycket av detta har tyvärr upphört och på något sätt gått förlorat i och med att grannarna Westin sålde sitt sommarställe (och skildes), min fru gick bort 1995 och den gode vännen Affe 1999. Inte utan ett visst vemod tycker jag mig därför kunna konstatera att en väsentlig del av mitt liv i Dyvik - fram till slutet av 1990-talet - numera hör till de vackra minnenas värld och tid!  

Rörligt båtliv och flitigt fiske
Fisket var viktigt. Det stod i köpehandlingen när vi köpte tomten, att det var obligatoriskt att vara med i Fiskevårdsföreningen
Grannen Affe var mycket aktiv och utåtriktad och mycket för att fiska från sin båt med nät, strömmingssköte och kanske framförallt med kastspö eller med pimpel på isen.
De första åren använde vi Affes båt. Vi fiskade ofta tillsammans. Men 1958 köpte vi en egen träbåt från Olof Plato. Liksom Matssons hade vi båten i Djupviken.

Vi åkte mycket ofta båt till Bagarsundet för att rycka strömning. Det var det mesta Affe och jag gjorde de första åren vid sidan av att jobba med husen. Sedan åkte vi till ett ställe som vi döpte till ”Snaps-ön”, som låg bortåt Styvnäset till, för att bada. Det var ett favoritställe under många år för Matssons och oss. Sedan hittade vi en fin badklippa på Älgholmen , som vi åkte till ibland - och till Brandholmarna. Ibland åkte vi tvärsöver till Vissvass-sidan.

Lars lägger till: Ibland åkte vi in till slottet också – bara för att åka båt. Men för det mesta gick båtfärderna ut mot de mer öppna fjärdarna.

Fem fiskehistorier

Näckbadarna:
Affe och jag lade oftast våra nät utanför Djupviken. Vi tog upp näten tidigt på mornarna. Sedan vi tagit upp våra nät, hade vi som vana att åka över till stranden på andra sidan och ta oss ett morgondopp i morgonsolen. Och då hade vi inga baddräkter. Någon gång fördes morgonbadet på tal och att vi näckade - och en  dam som bodde längre ut på udden sa vid något tillfälle, att ”det hade hon nog minsann sett”.

Avskurna långreven:
Där Claessons bor nu bodde tidigare en familj Sandkvist. Mannen Sandkvist bjöd mig en gång på lift till bussen.. Han berättade under färden att han hade lagt ut nät och att någon lagt ut långrev över nätet när det var dags att ta upp nätet. Därför hade han skurit av långreven, sade han.
Han gav lift en annan gång med någon som berättade att han lagt ut långrev, men att ”en gång hade någon jävel skurit av långreven”. Sandkvist vågade inte berätta att det var han som gjort det.

Födelsedagslaxen:
Lennart berättar. Söndagen före min fru Gretas 40-årskalas, fick jag en lax på uppåt 5 kg. Det var med stolthet Affe och jag bar hem den. Vi valde stora vägen hem för att kunna visa upp fångsten. Vi hade hoppats möta några grannar på vägen. Men den gången träffade vi inte en käft på hela vägen hem. Gretas pappa lät röka laxen och då blev huvud och stjärt borttagna, så den såg  till Affes stora besvikelse inte  alls lika imponerande  ut, när gästerna kom till födelsedagskalaset.

Mycket väsen för liten fisk:
En dag blev det ett väldigt skrik och hallåande nere vid Djupviken. Det var sonen till grannarna Hedman på Dyviksuddsvägen 18 som började tjoa över sin fiskefångst. Det visade sig inte alls vara någon stor fisk som fångats, utan en kanske bara 12 cm lång abborre.

Den lyckosamma glömskan:
Affe Matsson hade glömt ta med utlovad mat och dryck en gång när vi var på båtutflykt. Han åkte snabbt hem – och när han kom åter till oss andra som fiskat och badat under tiden, så konstaterade han att det var en lyckad glömska. På vägen hade han nämligen fått förmånen att kunna njuta av anblicken av en formfulländad kvinna som solade sig naken på strandklipporna vid Vreten.

Vågat badliv
Den vanligaste familjebadplatsen för oss var Djupviken. Den är jättebra att bada i med sin grusbotten och sina klippor. Något av de första åren, när vi var nere och badade där, så kom det folk med båt inifrån Kalvfjärden och undrade var sjutton vi kom ifrån. De hade i åratal kommit med sin båt och haft Djupviken som sin badplats och var helt omedvetna om att udden nu var bebyggd, eftersom det då ännu inte syntes några hus utifrån Ällmorafjärden.
Under årens lopp prövade barnen alla branta klippor att bada och dyka från: vid Djupviken, vid Bagarsundet, vid Grisselberget och vid Vinskänken. För det mesta gick dykningarna mycket bra. Ingen skadade sig mot berget även om någon hamnade snett i vattnet ibland. (Däremot prövade vi inte de nu populära badklipporna vid Båthusudden.)

Livfulla barn
Det var livligt här på 1950- och 1960-talen. Det som var särskilt livligt och trevligt var när barnen spelade volleyboll på Claessons stora plan på Dyviksuddsvägen 20. Det hördes över hela området när dom spelade. Det var ett helt annat liv här ute än nu när det är så tyst med mest äldre människor. Då var det väldigt livligt och helt idealiskt för barnen - och roligt för oss äldre. Det fanns inga gränser. Alla bara sprang kors och tvärs över tomterna.  Barnen fick ju 3-4 lekkamrater var i passande ålder.

Lars fyller i: Schechter, som bodde vid Dyviksbacken 5, hade två jeepar. De var nylackade och vita. De bara stod här ute. De fick vi ungdomar använda och den ena använde vi mycket och åkte med. Vi var nog 8-9 ungar som klämde in oss i jeepen. Det finns inte en väg här ute som vi inte åkt på med den.

Hotell Royal
Lars berättar:
Vi byggde en stilig koja under den sista sommarlovsveckan 1958 eller 1959. Den ligger ovanför Dyviksvreten - högst upp med kunglig utsikt över havet. Den var mycket gediget byggd – en period till och med i två våningar. Där övernattade vi ungdomar rätt ofta. Eftersom vi tyckte det hela vart så stiligt så döptes kojan till Hotell Royal.

Mamman Svea Enghag (Dyviksuddsvägen 15) var en något fyllig kvinna men hon klättrade flera gånger upp till Royal. Till exempel när Ingemar Johansson hade en returmatch mitt i natten: då hade vi en batteriradio på Royal och då kom hon uppklättrande mitt i natten och hade med sig choklad och mackor. Hon släpade också upp en fotogenkamin dit upp en annan gång för att vi skulle ha det varmt när vi övernattade. Det imponerade hon på oss med.

Royal finns kvar i gott skick och nu lär det finnas både gardiner och mattor där.
De ursprungliga byggmästarna var Ulf Jädergård, Hasse Enghag och Larsa Horneij. Lasse Claesson kom med 1958.

Vinterliv
De första åren var vi bara här på sommaren. Det dröjde nog till 1970-talet innan vi började vara här på julen.
På sportloven övernattade vi här tidigt – med hjälp av fotogenkamin och fotogenlampor. Annars var vi här mest över dagen på vintrarna. Det var mycket skidåkande de första årens vintrar och sportlov: Vi skidade förbi Dyviks gård till Telegrafberget eller över isen till Vissvass-sidan bort åt Åva. Och vi vinterfiskade.

Djurliv
Älgar har kommit på sporadiska besök ibland men det är först under de senaste åren som de har blivit en plåga för våra fruktträd. En granne har berättat  att vid ett tillfälle stod det två älgar parkerade i vår carport. Han såg dem, eftersom belysningen i carporten tänts automatiskt.
Rävar har varit till besvär ibland, dels för några av våra små kattungar som försvunnit och dels för att räven stulit mat som varit utställd till kylning på förstubron. Och grävlingar stal en tryckkokare en gång, som var full med kött. Det dröjde länge innan vi återfann den  hos grannarna - oöppnad, men med ventilen borta på tryckkokarens lock. Vid ett annat tillfälle försvann en köttgryta, som vi återfann under vårt hus först efter flera månader.
Rådjur har vi haft här sedan första natten 1956. Då såg och framför allt hörde jag rådjur för första gången i mitt liv. Det måste ha varit en brunstig råbock som väckte upp familjen mitt i natten med sitt brölande.

Paradiset som blev Lövängarna
Min fru Greta tillsammans med Sickan och Siri Westin upptäckte Sandängen som en fin badplats – och döpte området till Paradiset. Grabbarna var där och försökte spela fotboll på Lillängen och Sandängen - och vrickade fötterna i alla hål som fanns där.
Spången över Dyviksmarens utlopp hade då ett vändkors för kreaturens skull: Det var ett snurrande kors på den sydöstra sidan av spången. Spången var mycket sämre än nu och det var ofta besvärligt att ta sig över – jämfört med idag: man fick ofta klättra på stenar för att ta sig fram torrskodd.
På den tiden var det mycket styvmorsvioler längs bergskanten på Dyviksmarens västra strand mellan Båthuset och Lillängen.
Vi har gott om gullvivor här på tomten; de är alla flyttade hit från lövängsområdet.

Lars lägger till: Claessons, Jädergårds, vi och några till bildade en miljövårdsgrupp i början på 1980-talet. Den miljövårdsgruppen var aktiv under ett år och tog bort sly på Lillängen.

Föreningsliv
Tomtägareföreningen bildades sommaren 1957. De som startade den var Hans Jädergård, Olov Plato, Ernskog som bodde på Dyviksstigen 3, plus ett par till av de närboende till Jädergårds. Jag var med i styrelsen som sekreterare i ett par olika perioder och var vice ordförande ett tag under Hasse Hedlunds tid som ordförande.  Lars kom in i styrelsen 1976 och har sedan dess fungerat som dess kassör. 1973 när jag var sekreterare i tomtägareföreningen under Magnus Lindgrens ordförandeskap, var jag med och förhandlade med AB Folkhem och var en av dem som skrev under det omtalade avtalet om våra friområden. Jag tror att jag är den ende av undertecknarna som fortfarande lever.

Ett annat projekt var att vi gjorde en gemensam brygga i Djupviken. Det var strax efter att Folkhem satt upp sina lappar våren 1973 att bryggor och båtar skulle bort längs stränderna och innan markavtalet kommit till. Den första bryggan ordnades helt informellt och utan byggnadslov. Sedan utvidgades den. Vi var från början 5-6 personer: Matsson, Westin, Enghag, Sundblad, Stickan Eriksson och vi. Stickan hade en viktig uppgift, för han bodde så att han kunde se och hålla uppsikt över bryggan från sitt hus. Nisse Claesson var inte med för han hade sin flytbrygga, som Hedmans båt också låg vid. Och från början hade också ”Jansson på udden” en egen stenkista. Nu har bryggan 14 platser.
Jag var med och bildade Tennisklubben och var sedan kassör där i flera år. Klubben består av 50 andelar. Ägaren får sälja sin andel till vilket pris som helst, men köparen måste äga en tomt på Dyviksudd och vara medlem i tomtägareföreningen. Speltiderna fördelas genom att man antecknar sig på en lista vid tennisplanen – högst en vecka framåt i tiden.

Minnen från Plato
Fiskevårdföreningens KG Junetoft ordnade en båtutflykt till Notholmen sommaren 1994 och jag råkade sitta intill Olof Plato under den lördagen och lärde på det sättet känna honom lite mer än tidigare. Det anmärkningsvärda är att han dog två dagar därefter. Jag var med på begravningen. Det som slog mig där var att det var så fullt med karlar, eftersom Olof hade varit med som frivillig under andra vinterkriget i Finland. Så det var många andra frivilliga kamrater med på begravningen.

Lars fyller i: Hans son Jan-Olof flyttade ut till Dyviksbacken 3 omkring år 1962 och honom såg vi när han promenerade förbi på fredagskvällarna. Han hade alltid svarta jeans och en svartvit randig tröja, gick barfota och hade en fullproppad bakficka. Det var när han gick till Ällmora för att betala huset i Brevik där han bor nu.

Permanentboende
Vi vistades här allt mer med tiden. Vår yngste son Gurkan flyttade hit ut våren 1968 i samband med att han tog studenten. Han var nog en av de första permanentboende på Dyviksudd. Han köpte sedan ett hus på Dyvikslänken där han bodde i några år. Larsa har en gång i tiden varit mantalsskriven på Dyviksuddsvägen 5 några år.  Sedan jag pensionerade mig år 1985 har jag nog bott här mer än i stan. Min fru och jag talade ibland om att vi skulle bosätta oss i Dyvik, när vi blev pensionärer, men vi tvekade p.g.a de branta backarna, som ju kan vara svårframkomliga på vintern. Även Lars bor här så ofta han kan, kanske under hälften av årets nätter.

Lennarts tillbakablickande slutord
Vår första tid på Brevikshalvön var redan olympiadsommaren 1948 då vi hyrde övervåningen på Breviksvägen 42 av trädgårdsmästare Boström i Brevik och badade då i Erstaviken vid Hansbo. Sommaren 1952 hyrde vi sommarnöje i Trollbäcken eller Kumla Allé som det hette då. Sedan tomtköpet av Dyviksuddsvägen 5 år 1956 har vi blivit allt mer bundna hit. Nu är jag sedan 1996 fast boende i Tyresö - på Målarprinsens väg vid Strandtorget i Trädgårdsstaden. Det tar därför bara några minuter för mig att komma ut till fritidsstället i Dyvik, vilket känns ganska bra. Det vore nog inte så stor skillnad, om jag vore ”skriven” i Dyvik.
Det jag känner att jag saknar mycket från nybyggartiden på 1950- och 1960-talen är den fina grannsamvaron med Matssons och några andra tidigare grannar. På 1960-talet fanns småbarn både på Dyviksuddsvägen 3 och 7, som sprang över vår tomt när de skulle till varandra. Det fick de så gärna göra.  Det var bara en stor glädje att höra barnens lek och stoj i grannskapet. I viss utsträckning har jag fått uppleva detta på nytt i och med att en dotter till de tidigare grannarna på Dyviksuddsvägen 5 övertagit fritidsstället och vistas där om somrarna med sin trevliga familj (trevlig make och två pigga och glada barn, födda 1997 och 1999).

© 2012 Brevikshistoria.n.nu. Alla rättigheter förbehållna.
Template design by Andreas Viklund