1.8 Dyviksuddsvägen 26



Intervju med Hans Jädergård den 4 juli 2005


Hans Jädergård har varit ordförande i Dyviksudds Tomtägareförening under många år i olika omgångar sedan dess grundande år 1957. Här följer svar på några frågor som komplement till den historik över tomtägareföreningen som han skrev i juni 1999 (tillsammans med Lennart Horneij).

Nybyggartiden på Dyviksudd
Min hustru Brita och jag köpte tomten 1955 och byggde 1956, när vägen kommit hit. Första året 1955 tältade vi och parkerade bilen i slutet av Ällmoravägen och gick genom skogen därifrån hitut.
En jul under 1950-talet var vägen så snöig och hal att vi inte kom upp för en av de branta backarna när vi skulle åka ut hit före jul. Så vi körde till Ällmora och där fick vi låna en roddbåt från Eriksson i Ällmora. Så vi rodde ut därifrån och jag rodde tillbaka och gick sedan hit igen.

Byggrätternas upp- och nedgång på Dyviksudd
Byggnadsplanen från 1954 medgav 150 kvm för huvudbyggnad plus 40 kvm för sidobyggnad på Dyviksudd. Länsstyrelsen fastställde den 18 mars 1969 kommunens begränsning av byggrätten till 70+30 kvm. Sen fastställde länsstyrelsen den 4 maj 1979 kommunens nya begränsning av byggrätten till 50+30 kvm. Det överklagades till regeringen, som biföll besvären och skrev den 30 april 1980 att gränsen ska vara 70+30 kvm. Men år 1985 fastställde länsstyrelsen på nytt kommunens begränsning till 50+30, vilket överklagades till regeringen den 15 oktober 1985. Den 5 juni 1986 avslog regeringen våra besvär och fastställde att det skulle vara 50+30 kvm med hänsyn till fyra argument:

Europakommissionens bråk kring minskade byggrätter
Det var orsaken till att jag tog kontakt med Europadomstolen (det vill säga Europarådets ”European Commission of Human Rights” i Strasbourg) eftersom Sverige hade kränkt EU-kommissionens artikel 6:1. Det visade sig då att Tomtägareföreningen inte fick gå in som sökande. Därför gick jag och sex andra medlemmar in som sökande till Europadomstolen i ett mål riktat mot svenska staten.

Ärendet kom in den 1 dec 1986 till Europadomstolen och registrerades där den 29 september 1987 (som ”Application No. 13247/87”). Frågan var om Sverige hade förbrutit sig mot de mänskliga rättigheterna när man så drastiskt sänkte markägarnas möjligheter att nyttja sina tomter. Det var mycket jobb med det projektet, men det var spännande. Det hela ledde till en uppgörelse år 1992 mellan staten och oss målsägare. Det mest märkliga i hela historien är att den uppgörelsen blev hemligstämplad av Miljö- och naturdepartementet. Men det är ju allmänt känt bland de dåvarande medlemmarna att uppgörelsen innebar att staten kompenserade oss sex formella sökande med 10 000 kronor var, plus att staten betalde våra advokatkostnader. Det kan tolkas så att staten var illa ute och hellre gjorde den uppgörelsen än förlorade ansiktet i Europakommissionen. Och vi kände att vi inte orkade fortsätta i flera år att driva målet. Det hade redan börjat bli rätt dyrt år 1992, då vi var uppe i cirka 70 000 kronor vad jag minns. I och med att det blev en uppgörelse, så lades målet ner. Man kan undra hur många hemligstämplade ärenden som finns på andra håll, när staten kört över sina medborgares rättigheter.

Att kommunen lade sig på 50+30 kan bland annat bero på att de flesta huvudbyggnader härute då var mindre än 50 kvm. Det var bland de 26 inblandade fastigheterna bara två som var större: en på 150 kvm (=Dyvik 1:228 med Åke Nyberg på Dyviksvägen 57) och en på 89 kvm (=Dyvik 1:264 med Alice Videll på Dyviksuddsvägen 30).

En slutsats jag dragit från Europadomstolens utslag är att det bör ses prejudicerande. Den som vill bygga mer än 50+30 kvm och som nekas att göra det, har således rätt att överklaga beslutet och få en ändring till stånd med hänvisning till Europadomstolens utslag. Jag förmodar att det är därför som regeringen hemligstämplade utslaget: Så att så få fastighetsägare som möjligt skulle kunna utnyttja den möjligheten!

Mina kontakter med Tibloms
När jag var 16 år var pappa arbetslös och jag tvungen att skaffa något jobb. Jag ville ha jobb som springpojke i Odelberg och Olsson. För att få anställning så var jag tvungen att tala med högste chefen. Han hette Erik Tiblom. Han sade att vi kan väl pröva på med Jädergård som diversearbetare och springpojke i tre månader utan lön och sen får vi se hur vi trivs med varandra. När jag började i firman år 1934 var vi 20 anställda där. Eftersom min far dog, så blev Erik Tiblom lite av en fosterfar för mig. Han hade en son som hette Karl-Erik; vi var precis jämnåriga och mycket goda vänner. Jag blev ju kvar i firman. När jag slutade år 1978 så var vi 2200 anställda. Och då hade jag varit marknadschef där sedan år 1965.

Den Tiblomska tomten i Brevik
Karl Erik och Ulla Tiblom hade hyrt ett sommarhus på Älgö och när barnen brunnit inne där, så ville hon inte bo i trähus längre. De köpte den stora tomten på Breviksvägen 192, den som fortfarande av många kallas för Tiblomska tomten. Där fanns det då ett stort gammalt trähus i flera våningar. Huset hade bland annat en stor hall med en magnifik stor trappa.
Tibloms bodde nog något år i det gamla huset innan de rev det och byggde det nya. Det var SIAB som fick bygga det. Det byggdes i betong och i ett plan med tanke på brandsäkerheten. Jag var med när Tibloms köpte den tomten och när SIAB fick jobbet så var jag lite ombud för ägaren.

Karl Erik var intresserad av att segla och byggde sig en yawl som hette Karela. Han och jag seglade med den varje sommar under tio års tid. Den var byggd i Rosätra utanför Norrtälje och var 12 meter lång och tre meter bred. Den brukade ligga på boj utanför Brevik. Den var ingen bra kappseglare: Vi seglade Gotland Runt några gånger utan större framgångar. Men när vi var med på Bottenhavsseglingen så hade vi tur. När vi skulle från Gävle till Härnösand, så blåste det enormt kraftig medvind, som hjälpte oss, så vi blev trea. En gång seglade vi i november ToR Åland tillsammans med några kunder: det var kallt och friskt!
Karl Erik dog och sonen Johan övertog Brevik. Ulla köpte då huset vid Lillängsvägen 2 och hade det under några år. Nu har Johan köpt ett ställe på Ingarö när Breviksfastigheten är såld.

Ryssarnas fientliga undervattenverksamhet
Tiblom fick en förfrågan från ryska ambassaden om de fick ha en båt vid hans tomt. Intet ont anande, så gav han lov till det. Sedan var ryssarna rätt ofta ute med den båten runt Dyviksudd för att fiska, som det hette. Och på vintrarna kom det sedan en förfärligt massa ryssar och var ute här och pimplade på isen. Ibland kom de med en hel buss som de parkerade härute. Jag som hade varit militärpolis kontaktade SÄPO, som blev intresserade och undrade vad som pågick. SÄPO bodde ibland i mitt hus för att kunna se ut över sjön. Vad jag förstod så hade ryssarna lagt ut en hel serie av små radiosändare på botten i Gränöfjärden och kanske också Ällmorafjärden så att miniubåtar (och kanske andra båtar också) skulle kunna navigera rätt och snabbt. På andra sidan Ällmorafjärden hittade SÄPO även svenska militäruniformer som ryssarna hade gömt i ett uthus. Tanken var tydligen att kunna ta sig osedda in till Stockholm om det skulle behövas.
Det roligaste var vid ett tillfälle när vi låg med våra kikare och tittade, när Pankin som var chef för ryska ambassaden, skulle gå iland på anda sidan Ällmorafjärden tillsammans med diverse andra personer från sin båt. Han drullade i vattnet! Det måste ha varit under första hälften av 1980-talet, förmodligen under ett par års tid, som den här obehagliga verksamheten pågick. Vad jag kunde förstå så var det då ryska mini-ubåtar inne i Ällmorafjärden vid flera tillfällen för att pröva att navigationssystemet fungerade.

Nattlig knarksmuggling
Vad jag fick lära mig genom mina kontakter då med SÄPO så förekom det också knarksmugglig via Dyviksudd. Men den trafiken verkar ha ägt rum nattetid, så den märkte jag inget av.

Kring Folkhem och markavtalets historia
Folkhem ägdes av Sven Harry Karlsson. Jag kände Sven Harry Karlssons far som hette Harry Karlsson och var byggare i Lund. När Sven Harry skulle börja bli byggare här uppe i Stockholmstrakten, så fick han inga krediter från våra konkurrenter. Eftersom jag hade förtroende för honom så ordnade jag att han fick krediter på 10 miljoner kronor hos oss på Odelberg och Olsson. Vi hade ju allt han behövde ha när det gällde byggmaterial. Vi blev goda vänner. Han bor nu på Lidingö. Han har numera lagt av och börjat med sina arabiska hästar. Ring honom för han kan nog tillföra mycket kring Tyresös historia. Hälsa från mig.
År 1969 var Dyviksudd färdigexploaterat och Tyresö Förvaltningsbolag hade inte något intresse av att sköta grönområdena. Så Tomtägareföreningen fick frågan om vi ville köpa grönmarken. Det skulle bli dyrt och vi ville inte låna så mycket pengar. Så vi avstod.
Det ledde till att Folkhem köpte stora grönområden av Tyresö Förvaltningsbolag år 1969. Då ingick Dyviksudds grönområden i det köpet. Folkhems affärsidé var troligen att kunna använda marken som bytesobjekt.

När Folkhem blev markägare så blev det från början en konflikt kring bryggorna på Dyviksudd. Sven Harry Karlsson ville först ha betalt från tomtägarna för att de skulle nyttja sina bryggplatser. Men jag kunde förklara att vi tomtägare hade rätt till våra bryggplatser så han fick dra tillbaka sina anspråk. (Däremot hade kommunen vattenrätten utanför bryggorna, och inte grönområdesägaren.) Efter några år så kom ju Folkhem fram till att det var bäst att tomtägareföreningen tog hand om ansvaret för friområdena. Det medförde att markavtalet ingicks år 1975. Det avtalet skulle gälla i evig tid utan kostnad för Tomtägareföreningen och gav bland annat föreningen rätt att företräda markägaren gentemot tredje man. Det markavtalet har medverkat till att Dyviksudds Tomtägare-förening fått en viktig roll för att håll ordning och hindra överexploatering av Dyviksudd. Med avtalets hjälp har vi kunnat hindra kommunen från bland annat att anlägga stora marinor härute, liksom en massa parkeringsplatser – och från att ta betalt för våra bryggrätter. Markavtalet har också haft stor betydelse för att stärka den goda sammanhållningen här ute på Dyviksudd – och avtalet kan nästan sägas utgöra tomtägareföreningens ryggrad.

Musiklivet
År 1958 var det bara Britta och jag som spelade vid Dyviksudds midsommardans. De första två åren var vi där tennisbanan nu är. Britta spelade gitarr och jag fiol. Från år 1959 fick vi med Sven Berggren som fiolspelare. Sedan har jag spelat varje år utom 2004 och 2005. Det är roligt att höra att Sven även var med i år och spelade! Svens Dyvikssång tillkom år 1978 och har nog sjungits varje år sedan dess.
Det var så trevligt att spela med Sven, så jag tog initiativ till att bilda Tyresö Folkmusikensamble. Utöver Sven Berggren och mig så var det sju personer från Tyresö kommuns snickareverkstad. Fem av dem var från Österbotten i Finland och var här och jobbade. Så den fina ensemblen spelade ofta på olika ställen under första hälften av 1980-talet.

Telefonkioskens garanterade finanser
Under nybyggartiden här ute ville många ha en möjlighet att ringa. Så år 1958 fick vi Televerket att sätta upp en telefonkiosk i korsningen Dyviksvägen/Dyviksuddsvägen. Eftersom jag var ordförande i tomtägareföreningen då, så fick jag ingå en personlig borgen för att telefonkioskens intäkter skulle täcka kostnaderna. Borgensförbindelsen för telefonkiosken var således obestämd till beloppet. Det hela gick bra, och jag behövde aldrig betala något borgensbelopp till Televerket. Men jag blev förvånad när Televerket rev bort telefonkiosken utan att tala med oss. En dag år 1992 var den borta. Trots att jag stod som borgensman för att den skulle ha varit lönsam.

En fiskehistoria
Jag har alltid varit road av att fiska. En gång under 1950-talet skulle jag visa två unga grabbar hur man skötfiskar strömming, Grabbarna var Johan Tiblom och Britas systerson Claes. Först bar vi ner en sköte och lade ut med flaggor och bojar enligt konstens alla regler. När vi skulle ta upp sköten klockan 5 morgonen därpå, så var det nästan omöjligt. Det var 228 kg strömming i sköten! Det var strax före midsommar 1959, så vi försörjde hela Dyviksudd med strömming.

Det har varit god tillgång på strömming till år 2002, men nu är det jättedåligt. På vårkanten simmar strömmingen normalt förbi här in till slottet för den så kallade rosenleken. Jag kommer ihåg en gång i början av 1990-talet, när Leif Löf kunde ösa strömming med hink från sin brygga, särskilt vid midsommartid.
Efter några år blev jag länsstyrelsens fisketillsyningsman, men när jag blev 70 år, så tyckte dom att jag inte skulle hålla på med det längre. Som tillsyningsman kommer jag speciellt ihåg en kontrovers med ett gäng finnar. De klubbade fisk i Dyviks-marens utlopp. Jag höll på att bli klubbad själv. Men jag fick ordning på den verksamheten, så att fisken kunde fortsätta sin lek i Maren.

Tillbakablick på de 50 åren på Dyviksudd
Sammanhållningen härute har varit väldigt fin - och det gemensamma intresset att bevara naturen. Ett positivt minne är också Båtdagen, som pågick under flera år vid Båthusviken. Ett år fick jag en polisbåt att komma hit och åka runt med barnen. Åren därpå ordnade Junetoft med kustbevakningen, som kom med sina båtar. Båtdagarna var mycket trevliga. Vi käkade supé vid midsommarängen. På den tiden kände alla varandra mer än nu.

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)