1.9 Dyviksuddsvägen 32


En mångsysslande sotarmästare

Intervju 27/6 2005 med Sven Berggren (1918–2010), Dyviksuddsv. 32

Vi flyttade till Tyresö år 1951 när jag blev kommunens sotarmästare och brandchef. Tyresö var då ett nybyggarsamhälle – inte minst med Stockholmare som hade sommarstugor. De 4-5 första åren bodde vi i en tvårummare i kommunens första hyreshus på Vendelsövägen.

Som ny här så var det många som ville ta hand om mig från olika politiska partier. Som ett arbetarbarn från Hallstaviks pappersbruk (men uppväxt på Timmermansgatan i Stockholm) så kom jag in i kommunfullmäktige för socialdemokraterna. Men jag tyckte inte att det hände något intressant där, eftersom allting nästan var beslutat när det kom till fullmäktige. Jag tyckte däremot att byggnadsnämnden var intressant, för där hände mycket efter år 1954, då jag började där.

Tomtköpet på Dyviksudd
Jag fick ju i byggnadsnämnden insyn i vad som var på gång och i den vevan kom planen för Dyviksudd. Så jag åkte fort hit ut och fastnade för tomten, som jag köpte genom Ivar Lundell på Tyresö förvaltningsbolag i april 1954. Den kostade 12500 kronor, som skulle betalas på tio år – med tio procent i handpennig. Det var mycket pengar på den tiden, och det var ett jäkla jobb att få ihop till den.

Husbygget på Dyviksuddsvägen 32
Det första året fanns ingen körbar väg fram till tomten, så från början rodde vi från Ällmora. Båten var ofta fullt lastad med allt mellan himmel och jord, så att vi kunde börja bygga. Jag hade ju mycket känningar på den tiden. Bland annat Forsman som var stadsarkitekt. Han sa till mig att jag skulle ansöka om byggnadslov på 120 kvm – ”för det kommer du att få nu – men inte nästa år”. Men eftersom jag trodde att jag aldrig skulle ha råd att bygga så stort, så följde jag inte hans råd.
Eftersom jag var politiskt aktiv i flera nämnder så var min tid mycket knapp: all tid här ute gick åt att bygga hus och ordna till tomten. Jag tror att det tog mig flera år innan jag kom ner till sjön. Först byggde jag ett hus på 30 kvm. Det blev klart så att vi kunde börja att bo där år 1955. Sen byggde vi till så det blev 70 kvm.

Som brandchef hade man vakt en vecka och beredskap i tre veckor. Under beredskapen var jag tvungen att vara i kommunen hela tiden. Under de tre beredskapsveckorna så byggde jag hus och anlade tomten - när det inte kom larm. Jag kände ju alla byggare och fick ju en del förmåner genom det, vilket underlättade, men fick arbeta hårt. Vi hjälptes åt hela familjen. Barnen fick tio öre för varje tegel de bar upp för backen till huset.

Det fantastiska brunnsvattnet
En kille i brandkåren var brunnsborrare och han hjälpte mig med det. Efter 72 meter djup fick vi så mycket vatten att vi inte kunde länspumpa. Efter 3000 timliter slutade vi. Det är ett underbart källvatten. Vår brunn är bland det värdefullaste vi har här ute.

Dyviksvisans historia
Jag har spelat varje år från år 1958 på midsommarfesten här på Dyviksudd. Det var speciellt roligt att spela tillsammans med Hans Jädergård. Han var mycket road av att spela och mycket skicklig. Under slutet av 1970-talet kom Dyviksvisan till. Jag skrev och tonsatte den. Jag ville att signaturmelodin skulle vara kort och låta intressant. Min dotter Ingrid sjunger den varje midsommar i samband med att hon leder lekarna och dansen – till glädje för många besökare.

Några minnen från det politiska arbetet
Gyllnert var ju kommunalnämndens ordförande på den tiden. Gyllnert sade till oss andra: ”Gud nåde er om ni inte är med på beslutet att Svenska Bostäder ska få bygga på Bollmoraberg.”
Ivar Lundell och jag satt båda i kommunstyrelsen och hade ett mycket bra samarbete, fast han representerade folkpartiet. Senare kom en yngre generation socialdemokrater (Lönnkvist och Slunge) in i ledningen - och då de unga kom in då blev det annat. De hade läst mycket och deras ord blev lag – medan jag hade min sexåriga folkskola i ryggen.

Brandchefsminnen
En gång hade brandkåren fest med kaffe och tårta just när någon ringde till brandkåren: ”Det brinner i badrummet hos Berg på Strandvägen 34”. Grabbarna skrattade och sa ”Det kan ju inte brinna i ett badrum” så den som tog emot samtalet trodde att det var ett skämt och lade på luren. Men Bergs ringde upp igen och det visade sig att det brann i deras badrum. Jag var inte själv med, men tror att det blivit kortslutning i en elektrisk ledning i taket.

Jag var brandchef i tolv år och var med om hela utvecklingen. Det var en jobbig tid att besiktiga allt nybyggt. Brandchefen skulle ha 1200 kr per år i ersättning. Ofta fick man ju rycka ut mitt i natten när larmet gick. Det medförde varje gång att hela familjen vaknade, oavsett om jag hade vakt eller bara beredskap den natten. Så jag avgick, när jag till slut märkte jag att jag inte orkade med alla politiska möten på kvällarna och de dubbla jobben på dagarna.

Sotarmästarminnen
Som sotarmästare i Tyresö hade vi sju anställda och min hustru Birgit skötte all administration. För brandkåren var det ändå jobbigare att sköta bokföringen, så den skötte Birgit bara delvis.

RI-biljetter:
I Brevik bodde ägaren till RI-biograferna om somrarna. När jag sotade åt honom fick jag biobiljetter, som Birgit och jag var mycket tacksamma för.

Härsö:
Jag fick bra kontakt med gamle Norrthun när jag kommit hit till Tyresö. Han var arrendator på Härsö och fick därvid underhålla allt på ägor och hus. Det betydde att mycket behövde åtgärdas på skorstenen och jag förstod att han behövde hjälp – och var tacksam för den hjälpen.
De fyra duktiga änkorna: När jag skulle sota på Vissvass-sidan så fick jag cykla till Brakmaren, låna en båt och sedan ro till Vissvass och sedan cykla vidare. Och så låna båt i Spirudden och åka vidare. Jag kommer speciellt ihåg fyra duktiga kvinnor, som jag sotade hos.

En fiskehistoria om ett kortvarigt mästerskap
Berit och jag fiskade ibland ute på Dyviksudd. En gång i slutet av 1980-talet när jag inte fått något alls, fick Berit ett fantastiskt napp med sitt kastspö. Jag fick hjälpa henne och vi kämpade länge för att få upp fisken. Det visade sig vara en jättestor laxöring på 10 kilo. Stolta över denna fångst kontaktade vi Tyresö Fiskevårdförening och på vägen in till Bollmora pratade vi med Sven Östes fru på Nytorpsvägen. Det medförde att Roland Aldeheim på Expressen dagen därpå kom och fotograferade och skrev i tidningen. Under några timmar den dagen hade Berit det svenska fiskerekordet, tills någon i södra Sverige fick upp en ännu större laxöring!

En kungahistoria från OK
Sen kom jag med i OK och jag blev ordförande i lokalföreningen här. Som ordförande fick jag vara med om samarbetet med Texaco och vi byggde Scanraff i Stenungsund. OK hade för mycket pengar som vi måste placera någonstans. Det gick väldigt fort. Det var under ett sammanträde nere i Italien som vi beslutade att Texaco skulle få bygga Scanraff. Projektet blev ju färdigt innan jag lade av, så jag fick vara med om invigningen. Alla miljökämparna var ju där för att försöka förstöra invigningen i Stenungsund, men de misslyckades. Den nuvarande kungen var också med på invigningen. Jag vill minnas att den ägde rum år 1962, då han fortfarande var kronprins och hade bett att få ta med sig några av sina vänner. Han satt vid bordet intill mig och det var mycket trångt mellan alla borden när en otroligt snygg servitris skulle tränga sig förbi där han satt. Han sade då till sina vänner: ”Det där var inga dåliga grejer!” (Han hade ju inte träffat Silvia då!)

Intensivt samarbete med Bo Nyman
Bo Nyman började som disponent i Allers. När han flyttat till den gamla villan i Orrnäsbacken omkring år 1956 så ringde han kommunen och önskade lokaler: Han ville hyra medborgarhuset i Trollbäcken, där det fanns en biograf. Vi hade också brandstationen där. Han fick hyra och tog dit en massa tryckerimaskiner. Han anställde en tryckare (från Hanviken) och började trycka tidningen där. Men om jag förstår det rätt så började de danska ägarna till Allers ana argan list, så de avskedade honom. Efter två veckor så var alla tryckerimaskinerna borta.

Bo Nyman byggde ett helt nytt hus vid sidan av det gamla när han bott i Orrnäsbacken ett tag. I det gamla huset eldade han med olja som sprutades in i finfördelad form ända till skorstenspipan. Det ledde till att hela skorstenen nästan exploderade: Han gjorde upp med försäkringsbolaget, så att de rev och byggde om hela huset till det nya som står där nu.
Och så for han till New York och deltog i en utställning och där träffade han Wenner-Gren och Strid och de lade märke till honom och att de borde ta vara på hans kreativitet. Det medförde ju hela raden av satsningar här i Tyresö. Till exempel det Wenner-Grenska sjukhuset som skulle byggas där Björkbacken nu ligger.
Men brandbilen som han och Wennergren skulle skänka till kommunen köptes aldrig: kommunen ställde inte upp med sin del. Men vi var nere i Frankfurt för att studera den – med ett chartrat flygplan. Inte kunde Bo Nyman flyga reguljärt inte! Jag kommer ihåg att när alla satt i planet och väntade på avgång så fattades Bo Nyman själv. Jag gick ut och letade efter honom. Han satt på en bänk och såg ut att läsa en dagstidning. Men i skydd av tidningen kopplade han av en stund!

Bo Nyman skydde inga hinder. Jag kommer ihåg en sen kväll under en träff med Bo Nyman så sa han plötsligt: ”Oj, jag har ju glömt att ringa överbefälhavaren”. Och trots att klockan var 12 på natten så ringde han ÖB! – Bo Nyman höll ju på med en del raketbränsleexperiment.
Vid ett tillfälle (27/9 1960) var vi var nere i Norrköping för att inviga Ingelsta-verken, som var en ny Wenner-Gren-fabrik där. På natten klockan 2 kom Strid och Nyman och knackade på hotellrumsdörren och ville komma in till mig och Gyllnert som jag delade rum med. Strid och Nyman satt och pratade runt, så vi körde ut dem efter en stund. Sedan kollapsade ju hela verksamheten och i slutfasen av konkursen så bad Bo Nymans ekonomichef, Westerlund, mig komma upp till kontoret vid Bollmora. ”Vill du ha något att dricka? Jag har bara lättöl.” Vi delade på en lättöl. Det var det sista han gjorde. Han var den sista som var kvar. - Sedan köpte kommunen det första huset som fanns på ABN-tomten: Det var före detta Sellbergs länga, som blev en provisorisk brandstation. Det var nog år 1962.

Efter konkursen så köpte Bo Nyman Skärlinge-godset. Det låg på Södertörn väster om Fållnäsviken. Där var Gyllnert och jag nere mycket, eftersom det hände så mycket under en period. På godset fanns en sjö, men det räckte inte: han måste ha fisk i sjön också. Så han skaffade en jättecontainer full med fisk och tippade i sjön. Alla fiskarna dog inom 14 dagar, eftersom sjön var för grund. På godset fanns också ett torp inne i skogen: ”Det får ni använda så mycket ni vill” sa Bo Nyman till Gyllnert och mig. Men vi hade ju inget bruk av det.

Efter några år så köpte Bo Nyman också den magnifika fastigheten på Breviksnäs. Under några år hade han Skärlinge och Brevik samtidigt. Men när Bo Nyman byggde på Breviksnäs hade jag inte mycket med det att göra. Jag hade kommit ifrån hans projekt då. Men jag kommer ihåg att hans hustru, som var en fin människa, ville att jag skulle komma dit när han fyllde år.

Tillbakablick på de 50 åren på Dyviksudd
Allt har varit bra här på Dyviksudd: vi har trivts jättegott! Bara det att få vara med och spela på alla midsommarfesterna har varit en upplevelse. Mina två flickor äger fastigheten nu. Den ena bor för övrigt här i närheten. Jag har fyra barnbarn och fem barnbarnsbarn.
När jag började närma mig de 60, så tyckte mina barnbarn att jag måste börja röra på mig. Så jag började spela tennis i tennisklubben är ute. Mina barn och Säfström och hans barn var duktiga på att spela. En gång var vi cirka 10-12 par som spelade dubbel. Min partner var så duktig, så vi vann! Jag var mycket stolt över den vinsten. Det blev för mig ett mycket roligt minne!
Avslutningsvis vill jag betona att Dyvik alltid kommer att vara livsgnistan för oss: min kära hustru och våra barn, barnbarn och alla deras barn, och kommande generationer.

PS: Jag ställer gärna upp som spelman i kommande midsommarfester.  Allra sist ett citat ur signaturvisan: ”Med soligt sinne i ögonens glans, jag spelar upp till en Dyviks-dans!”

Minnen från Sven Berggrens musikliv
Utskrift från en bandinspelning 29 juli 2005

Jag började spela fiol när jag var ung i Hallstavik och hade ett framträdande i Folkets Park i Hallstavik när jag var ungefär 12 år. Det var en gnällig låt och det började blåsa när jag spelade, så jag fick springa iväg efter noterna. Men applåder fick jag!
Jag började med trumpet också, eftersom Holmens bruk hade en orkester som spelade på 1 maj. De hade smågrabbar som spelade. Jag började med en b-kornett – och sedan ess-kornett. Där fick vi lära oss alla möjliga instrument. Min yngsta bror Ingvar var också duktig. Han lärde sig att slå virvel på morsans syring och kom senare som basist till Nalen i Stockholm och var där i sju år. Även den äldste brodern blev yrkesmusiker och var sångsolist på Berns Salonger – och hans dotter Inger Berggren representerade Sverige i festivalen 1958 (jag tror det var i London).  Och Ingers dotter Gunilla Röör blev skådespelare på Stadsteatern och fick så småningom två guldbaggar.

Tiomannaorkestern i Gävle
Min pappa var sotare och han lärde alla sina söner till det yrket. Jag flyttade till Gävle för att börja sota där. Där kom man snart underfund med att den nye sotaren spelar trumpet. Så jag kom med i en jättebra tiomannaorkester, som hette Fox Svingers. Vi turnerade lite på Norrland.
Vi spelade också i Furuviksparken. Där hade man en ungdomsorkester. En morgon klockan 7 ringde man mig därifrån och sade att en av pojkarna som spelar trumpet har blivit sjuk. Man undrade om jag kunde komma och spela istället för honom: ”Men du måste krypa in i orkesterdiket”, för det skulle ju bara var barn som spelade där.

I Gävle fanns ett kafé som hette Lunchkaféet. Där blev jag korad till Norrlands bästa jazztrumpetare. Jag var väl 21 år då. Det var en kul tid på 1940-talet.

Kyrkomusiken i Öregrund
Under kriget eldades det mycket med ved och det blev bevärliga beläggningar i skorstenarna, som mina lungor inte tålde. Så jag flyttade till Öregrund och blev sotarmästare och brandchef där. Och där mötte jag Birgit. Så blev det giftermål och två barn - och med tiden fyra barnbarn och fem barnbarnsbarn.

I Öregrund var jag med i Kyrkokören. Och jag spelade bland annat Härlig är jorden som trumpet-solist i Öregrunds kyrka på nyårsafton.
Det roligaste var när vi fick ett engagemang att åka till Valö kyrka utanför Forsmark. De hade inget elektriskt lyse där, utan det stod än äldre man som skötte tramporgeln i kyrkan. Det blev en trivsam konsert, delvis för att vi hade roligt åt orgeltramparen när hans ansikte dök upp då och då, allteftersom han trampade upp och ner. Jag kommer ihåg att vi slutade med att sjunga Helig, Helig, Helig.

Schackmästaren
I Öregrund var jag schackmästare också. I Hallstavik fanns en schackklubb på ett schackkafé. Där satt alla gubbarna från bruket och spelade schack. Och de var intresserade av att lära oss smågrabbar att spela. Så småningom vann jag i schack och fick en pokal. Sedan när jag låg i lumpen i Linköping så hanterade vi två 40-millimeters kanoner. Vi hade en docent som skulle vara med oss och lära sig det praktiska kring de där kanonerna som ett led i sin teoretiska karriär. En dag kom han in och skrek ut i logementet: ”Finns det någon som spelar schack här?” - Så han och jag spelade, men han vann inget parti, så han blev nästan galen och lade av så småningom. Men på lördagen så hedrade han hela luckan genom att gå till systemet och köpa en liter brännvin och ge till grabbarna som varit åskådare.

Lönsamt spel i Tyresö
Efter att jag flyttat till Tyresö år 1951 så var vi några som spelade och en gång spelade vi på Röda Korset. När de tog upp kollekt eller snarare samlade in pengar från de närvarnade, så sa man: ”Ni musiker får dela på pengarna”. Det betydde att vi musiker fick 87 öre per person.
Elisabet Sellergren var vår dirigent i några år. Därefter Lazarow, också i en fyra-fem år.

Att fånga en bohemisk musiklärare
Rektor Jessi Navin i Kumla skola hade fått in en enkel ansökan från Gunnar Lundén Welden, som var villig att åtaga sig jobbet som Tyresö musiklärare, men inte sänt in några referenser. Jag lovade ta kontakt, då jag visste att han var en levande kraft med stora engagemang inom Sveriges Radio. Jag tog kontakt med honom per telefon och han talade om att han var oerhört glad att få en lön som en vanlig människa. Jag bad honom skicka in handlingar som bekräftade allt kunnande han hade. Ja, han fick naturligtvis jobbet som kommunens musiklärare. Vi fick en eldsjäl och en lagom-bohem som var ett nöje att samarbete med. Några år senare träffade jag honom på Nacka sjukhus och då talade han om att magen inte fungerade. En tid därefter gick Gunnar bort i cancer. Saknaden blev stor för oss som hade lärt känna honom som vän och kamrat inom Tyresö musikliv.

Tyresös egen revykung
Jo, jag vill också gärna berätta något om en verkligt god vän som heter Sven Lionell, en idealist med ett enormt kunnande inom teater, revy - ja allt som kan glädja alla, framför allt i Tyresö. Jag har haft förmånen att få stämma fiolen och hänga med på många scener lite varstans. En gång var vi på Grönan i samband med en valrevy och kunde samtidigt hälsa på Lisbeth och Olof Palme och Ingrid Carlsson. Det var tider det!

Sven Berggren föddes 4/6 1918 och dog 29/6 2010.

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)