2.11 Breviksvägen 190 & 209
Kontinuitet och förändring under fem generationer
Ankarcronas sommarliv i Breviks centrum
Wivica Ankarcrona-Borell (född 1935), Claës Ankarcrona (född 1937) och Henric Ankarcrona (född 1945) är barn till Sten Ankarcrona och därmed barnbarn till amiral Ankarcrona (se avsnittet ”Amiralens trädgård”). De har under alla sina år varit flitiga sommarboende i Brevik. Här följer en sammanställning av vad Claës berättat under hösten 2005 samt vad Wivica respektive Henric enligt gamla bandinspelningar berättat under början av 1990-talet.
Oklar början
Familjen Ankarcrona var en av de första familjerna som flyttade till Breviks sommarstad. Det är oklart om det skedde redan sommaren 1901 och att man i så fall hyrde den då eventuellt nybyggda Villa Kireina av markis Lagergren, eller om huset blev färdigt först på hösten 1901 och att Ankarcrona köpte den i av markisen möblerat skick för att flytta in sommaren 1902.
Sannolikt var farfar god vän med Gyllenstierna och Hammarskiöld och han köpte ju samtidigt som systrarna Neijbers familjer etablerade sig. (Se avsnittet ”Flickorrna Neijbers sommarparadis”.)
Kireinas ursprunglighet
Villa Kireina är fortfarande möblerat som det var för 100 år sedan. Kan markisen ha varit influerad av sin första amerikanska fru när det gäller husens utformning och inredning? Husen är ju inte lika med den svenska snickarglädjestilen från sekelskiftet utan är tvärtom ovanligt fyrkantiga. Och i Kireina finns det en väggfast vinklad soffa med bokhyllor och snedväggsskåp som lär ha kommit direkt från någon amerikanskt inredningstidskrift.
I huset har det smugits in några små badrum. Men köket och serveringsrummet är oförändrade: Inget har hänt utom att det har målats om några gånger under de 100 åren. Köksbänkarna är fortfarande 80 cm höga med tanken att man ska diska i baljor som står ovanpå bänken. Det glömde man nog bort när det så småningom kom till rostfria ytor med nedsänkta diskhoar.
Utomhus är det ju mycket ytor att måla och på 1970-talet lade vi på ohyvlad fjällpanel från ASSI, eftersom den skulle vara underhållsfri. Det var den inte och framför allt så blev den panelen så ful, att vi tog bort den igen för att slippa se eländet. Denna bistra erfarenhet gällde inte bara Kireina utan även grannfastigheten Fjället.
Inomhus hade vi på väggarna en del underliga tryck från världsutställningen i Chicago och Paris. (Det fanns inte så mycket väggar eftersom det var mycket fönster.) De trycken bleknade med tiden och har försvunnit.
Markisens drivkrafter
Markisen byggde många av husen på spekulation och inredde dem. Man kan undra över vad som drev honom: var det enbart ett sätt att försöka få inkomster på sitt dyrbara gods, eller ville han tillsammans med sin fru utveckla ett idealsamhälle? Ville hon därvid sköta inredningarna för att få utlopp för sin skaparglädje?
När Svaludden såldes från Settervalls till Edströms/Cilla Ingvar, så såldes den med alla möbler. Troligen det var mycket ursprungliga möbler där också, gissningsvis från markisen.
Markisen var väldigt gnetig beträffande vem som skulle få äran att köpa – och beträffande staket och utformning av hus och verksamhet på tomterna. Markisens tanke var enligt vad han berättade för min farfar att tomterna var så stora att eftersom nöjeslivet var så aktivt på vintern skulle man inte behöva se sin granne. Därför la han alla husen på bästa plats och som konsekvens av det så finns det ingen bra plats att bygga nya hus eller dela av tomterna. Även om man fick stycka av mindre tomter så är det väldigt svårstyckat: det finns nästan inga naturliga sätt att dela upp tomterna på – trots att de är rätt stora.
Förklaring till tidigare illustrationer
Tyresö kommuns stadsbyggnadskontor skrev i början av 1990-talet samman en 15-sidig PM ”Tyresö Brevik” med kulturhistorisk information om de gamla fastigheterna. Där finns flera trevliga teckningar och bilder som inte alltid är definierade. Teckningen på sid 6 är således lika med ytterdörren till Villa Kireina. När vi byggde om Ekliden så ritade snickaren av den dörren, så det blev en lika dan dörr där.
Teckningen på sid 12 är Kireinas dass: dörren (med trappa) till höger går till en tvåsitsig för herrskapet (med dubbla fönster). Dörren till vänster (utan trappa) går till en ensitsig för tjänstefolket. Bakom hörnet till vänster finns en dörr till en ensitsig för chauffören. Och baktill finns på högra delen av uthuset en vedbod.
Sommarlivets kontinuitet under 100 års tid
Somrarna på Brevik (med familjeliv, fester, badliv och båtliv) har väldigt liten skillnad mot förr: Miljön permanentar vårt sätt att vara. Man kan säga att miljön erbjuder några typiska sysselsättningar och det blir därigenom en samverkan mellan människa och miljö. Och ju mer omgivningen har förändrats ju mindre har vi blivit intresserade att ändra på vad vi gör. Det har blivit en sorts tradition runt det vi håller på med.
Ångbåtar och ångbåtsbryggan
När den sista ångbåten gick är svårt att veta, men vi har säkert bra bilder från ångbåtsbryggan på den gamla tiden. Först var det Saltsjön, sedan var den för stor och då var det Prins Carl. När Henric Ankarcrona var liten omkring 1950, då kom ännu ångbåten och han gick ner och hämtade post och paket med en liten blå kärra med röda hjul.
Båtliv
Amiralen hade en motorbåt kallad Tärnan. Det var en Petterssonbåt och den verkar leva än, för den dök i hårt slitet skick upp på båtutställningen år 2003 som renoveringsobjekt. Den var från före andra världskriget.
Chaufför och bil med dubbelkaross
Farfar hade under årens lopp flera bilar. En som stannat i minnet och som det finns foton på är en Mercedes. Den hade ett chassi och två karosser: en täckt och en öppen kaross. De byttes vår och höst. Man hissade upp karosserna i taket i garaget vid Kommendörsgatan 2. Det måste finnas bilder även av farfars chaufför Abrahamsson (gemenligen kallad Abba). Han och hans fru bodde i det mindre huset på Breviksvägen 209, där Wivica Ankarcrona-Borell nu bor.
Kommendörsgatan som arkivarium
Kommendörsgatan 2 byggdes 1870 och har byggts till i olika omgångar allteftersom familjens behov vuxit: 1907 kom det till en våning och 1994/95 byggdes det till en vindsvåning. Så de fyra syskonen som är barnbarn till amiralen Ankarcrona har var sin våning där. Familjens långa tid på den adressen har medfört att även där finns många minnen samlade från Brevik.
Några förändringar under de 100 åren
Ångbåten och tjänstefolket har försvunnit, bilismen och elektriciteten har kommit. (Vi fick inte el förrän efter andra världskriget. Claës växte upp med karbid- och fotogenlampor.) Men det har knappast påverkat familjelivet. Vägtrafiken har ökat så att det inte är lika trevligt att promenera som när vi var barn och då mormor och hennes grannfruar trippade iväg i sina blomprickiga klänningar på tebjudningar. De travade bort ända till Settervalls. Men nu åker vi bil om vi ska dit.
När vi var barn så hade Ankarcronas elva personer i hushållet i Villa Kireina och vi barn hade en vecka var med ansvar att köpa mat i Sjögrens handelsbod på förmiddagarna och hämta i ”trägårn” på eftermiddagarna. Så det var rätt knogigt i backarna – och någon bil fanns ju inte under kriget. Och att sitta i timmar utanför handelsboden och vänta på sin tur på lördagarna var inte roligt.
Flytten ut från Kommendörsgatan 2 var då en stor historia i början av juni: Sporre kom med lastbil och flaket fylldes med speciallådor för krukväxter, lårar med linne och koffertar. Sedan gick hela flyttlasset tillbaka till stan inför skolstarten. Numera är omställningen mycket mindre dramatisk.
Ägandecirkulationen har tagit en väldig fart under senare år runt omkring oss. Och den stora förändringen är att man nu måste bila till Bollmora för att handla. (Jag gillar inte att man kallat Tyresö för Gamla Tyresö. Det finns bara ett Tyresö och det är runt slottet. Det kan inte finnas något ”Gammalt”! Så det nya begreppet Tyresö Centrum är mycket egendomligt och olyckligt.)
Permanentningen av nästan alla grannfastigheter är ju också en viktig förändring. Nu verkar det bara vara cirka fyra av de gamla fastigheterna som inte bebos på vintern. De ligger som i en enklav.
Den gamla enklaven
De fyra tomterna är avskilda från omgivningen: Vägarna till dem har ingen genomfart. Tomterna ligger orienterade mot sjön, det är svårt att se något överhuvudtaget från landsidan. Det har blivit en ficka, vilket beror på att några av ägarna bor utomlands, och att flera av husen är fullkomligt opraktiska att bo i och svåra att värma upp. Vi kommer som ett gäng flyttfåglar i början av sommaren. Det gäller Leijonhuvud och Hamilton i var sitt hus på Breviksliden 4 samt Ankarcrona på Breviksstigen 2 och 4 och på Breviksvägen 209.
Den politiska maktens vågor
Det här med hur den politiska makten har verkat över tiden är intressant. Jag har försökt att gå igenom historien och har funnit att redan på 1930-talet diskuterade kommunen behovet av planering på Brevikshalvön: Men det hände ingenting.
Claës berättar. Vi försökte få bygglov för en tillbyggnad av ett hus som ligger ner mot Erstaviken, där min äldste son bor. Då sade byggnadsnämnden ”Nej”. Jag ringde till den då socialdemokratiske ordföranden, som sa: ”Vi tyckte att ni hade så stort redan så ni behöver inte mera plats”. Jag såg det inte som ett faktaargument utan rent politiskt tyckande. Nu får vi varken bygga nytt eller till.
Det är desto mera anmärkningsvärt, eftersom kommunen skrev att Breviksmaren är redan så förstörd att det inte finns några naturvärden att bevara: Det är ju främst kommunens egna åtgärder med enorma bryggor som har medfört denna förstöring av naturvärdena i Maren!
I den fördjupade översiktsplanen år 2001 trycktes det på att områdets unika karaktär inte skulle få förstöras. Det betydde att vi inte skulle få bygga till, bygga om, ändra material, ändra fasad eller göra något ting. Vi svarade då: Är tanken att skapa något slag Tyresö-Skansen, som ska erbjuda oförändrad kultur som ingen ser utöver ägaren själv? Den frågan fick vi inget bra svar på.
Politikens följder
Eftersom vi inte fått bygga till eller stycka av så har vi tvingats att köpa allt fler fastigheter i Brevik. Det har fått som följd att Ankarcronas nu finns kvar på den ursprungliga Brevik 1:5 och 1:13 på Breviksvägen 207 och 209 (med tillhörande trädgårdstomt Brevik 1:35 på Breviksvägen 190) och även spridit sig till följande adresser i grannskapet: Brevik 1:11 på Breviksstigen 2, Brevik 1:25 på Breviksstigen 4 och Brevik 1:15 på Breviksvägen 201.
Osäker framtid på Brevik
Det verkar som att kommunen tänker sig att det kommer en detaljplan för Brevik först omkring år 2020-2030. Det känns verkligen inte roligt att höra kommunpolitikerna berätta att det ska dröja till långt efter vår död innan Brevik bli detaljplanelagt, så att man kan modernisera sina fastigheter på ett varligt men rimligt sätt och anpassa dem efter familjens ändrade behov. Det gäller ju oss själva på ålderns höst och inte minst våra barn och barnbarn. Inte minst har ju barnbarnen visat sig ha ett stort intresse för Brevik och för hur det var här förr. Ska den femte generationen Ankarcrona tillåtas få fortsätta att vara här eller kommer kommunens politiska inställning i praktiken att förhindra det?