2.3 Breviksnäsvägen 6
Historier kring Villa Lugnet
Redigerad utskrift från dels telefonsamtal med Otto Reinson (född 1932), Breviksnäsvägen 6, den 4/2 och dels bandinspelade intervjuer den 6/9 och 21/12 2008
Jag själv och många med mig landsteg (eller blev strandsatta) vid Kummelnäs i Nacka när jag kom till Sverige med min mamma och storasyster år 1944 från Estland. Vår segelskuta hade fått mastbrott i stormen utanför Svenska Högarna, blev bogserad till Sandhamn, där vi fick smörgås och choklad och sedan bogsering till Kummelnäs för vidare busstransport till Käppala. Där blev skutans cirka 50 flyktingar avlusade, förhörda, registrerade, internerade i gymnastiksalar i Fredshäll och Käppala samt efter någon vecka internerade i en skola i Höör och på Frostavallen i Skåne fram till sommaren 1945. Då skulle vi ut på arbetsmarknaden, vilket till en början innebar att rensa mycket ogräs i sockerbetsfälten. Ungdomar som hade två år kvar i gymnasiet samlades dock i Sigtuna, så min syster tog studenten där. Svenska staten betalade för den skolan eftersom Sverige hade finansierat svenskspråkiga skolor i de svenska delarna av Estland före kriget.
Utlänningar med främlingspass fick inte bo i Stockholm, Göteborg eller Malmö, om man inte hade ett yrke som behövdes där. Men mamma skaffade jobb som hembiträde någon månad i Stockholm, och kunde sedan få jobb på Osram som lamppackare och därefter i många år på postsparbanken. Pappa hade fastnat i England under kriget och vi visste inget om honom under kriget - förrän han kunde återförenas med oss efteråt.
Esternas bosättningsmönster
År 1944 kom det cirka 23000 ester plus cirka 8000 estlandssvenskar (från västkusten och dess öar) till Sverige. Sammanlagt var det cirka 31000 personer från Estland. Många har stannat, men många for vidare över Atlanten i samband med Koreakriget 1949-1952, eftersom man då fruktade en rysk invasion även här.
Alla yrkeskategorier var representerade: det var som en hel stad som kom hit: Kanske med en överrepresentation av läkare och andra välutbildade personer, som visste att de skulle bli skjutna om ryssarna fick tag på dem.
Det var inte lätt för flyktingarna att köpa sig en fastighet i Sverige med den tidens regelverk. Och att starta ett företag som utlänning var nästan omöjligt. Tillträde till KTH och Chalmers var hårt kvoterat för utlänningar och det var precis på gränsen att jag kom in för att studera till Väg- och vattenbyggare.
Efter år 1950 förstod många att de inte skulle kunna åka tillbaka till Estland utan att de måste slå ner sina bopålar här. Många norrmän och danskar flyttade 1945 från sina lägenheter i Riksby, Bromma och Mälarhöjden, så att det blev lägenheter lediga där för esterna att flytta in i. Det påstås att det till och med var så att spårvagnarna nummer 16, 17 och 19 från Slussen till Mälarhöjden kallades för Baltexpressen.
Många ester köpte sommarstugetomter där de kände någon annan est. Min pappa var sjökapten och för honom var det otänkbart att sitta instängd i en lägenhet. Så därför valde han den här tomten. Pappa ville ju ha något att pyssla med och bo nära havet. Släktingar hade köpt hus i Enskede och hyrde sommarstuga vid Bofinksvägen. En annan est köpte hus/tomt vid Åsvägen, men har sålt den för länge sedan. Och vid Lillängsvägen 16 fanns arkitekten Peeter Pütsep i ett hus på höjden med grått tak. Han var arkitekt med eget arktitektkontor och specialiserade sig på sjukhus, såsom Sahlgrenska i Göteborg. Hans son är ekonom och har nog tagit över den sommarstugan nu.
På Älgö finns det ett stort område som någon est köpte och där skall det till och med finnas en Estvägen. (Och Estlandsvägen finns i Vaxholm mot Norra Vaxholmsfjärden; Estlandsgatan finns i Enskede nära Sockenplan.)
Fastighetens förhistoria
Jag har köpehandlingar och kartor från 1920-talet och framåt rörande Villa Lugnet. Gränserna har ändrats flera gånger. Av pappren att döma så har utvecklingen varit följande:
Grosshandlare Henrik Wrethman köpte området Lugnet (=Brevik 1:38) med 5588 kvm mark den 6 sept 1918 från markis Lagergrens stamfastighet för 19000 kronor. Arealen är något oklar eftersom enligt en karta från 1938 skall tomten ha varit 5888 kvm stor. Differensen kan möjligen förklaras av att en mindre gränsreglering verkar ha gjorts mellan Ekbacken 1 och Lugnet år 1918, så att Lugnet fick köpa en bit mark från Ekbacken 1.
Det är av dessa papper att döma oklart om villa Lugnet var byggd år 1918. Men jag har i ett bjälklag i huset funnit en tidning från år 1916, som antyder att Villa Lugnet kan ha byggts då. Då var det markisen som ägde fastigheten. På den tiden fanns det nog sjöutsikt hela året, medan det nu bara är på vintern.
År 1919 avsöndrades 684 kvm från Lugnet och såldes av Wrethman till krigsrådet C.E. Sterky. Det området kallades för Ekbacken nr 3 (=Brevik 1:42) och sammanlades med Ekbacken nr 1. Dessa 684 kvm består av en mellan 10 och 12 meter bred och cirka 65 meter lång markremsa längs med Maruddvägen. Det betyder att under första världskriget gick Sterkys tomt inte ner till vägen utan trädgårdslanden hörde till Lugnet. Området syns fortfarande som gult på ekonomiska kartan. Under första världskriget lär det ha odlats potatis där.
Wrethman sålde resterande del av Lugnet (=Brevik 1:38) den 14 maj 1926 till fil lic Eskil Grafström för 15000 kronor. Grafström ägde eller jobbade som delägare på Gummelius reklambyrå. Han bygger till Villa Lugnet i oktober 1938 med en separat biblioteksbyggnad och ett passagerum dit.
Köpet av Villa Lugnet år 1960
Tillsammans med mammas syster och en tredje familj som bidrog med kapital, köpte vi Lugnet för 60 000 kronor år 1960, då en vanlig sommarstuga brukade kosta 38 till 40 tusen kronor här ute. Men vi behövde kungligt tillstånd för att få köpa fast egendom. När man lämnade in pappren så skulle man intyga att man kunde tala svenska. Jag lämnade in mina studentbetyg (med bra betyg i svenska) och mina avgångsbetyd från CTH. Men det saknas ett intyg från prästen att jag kan prata svenska. Jag frågade då den kvinnliga tjänstemannen som tog emot handlingarna: ”Förstår du vad jag säger?” Jo, hon måste medge att hon förstod mig, men hon behövde likväl ett intyg att jag kunde svenska.
Jag och mina föräldrar köpte alltså Lugnet år 1960 från dödsboet efter Grafström. Grafströms dotter Karin och hennes man (advokaten Calissendorf) sålde Lugnet, eftersom Calissendorf hade ett eget sjöställe. Så de flyttade nog dit sommartid i stället.
De tre badhusen
Villa Lugnet, Villa Ekbacken och Villa Stjärnegård (Breviksvägen 205) äger badhuset i slutet av Maruddsvägen tillsammans. Badhuset behöver nu repareras. Det ligger på två stenkistor ute i vattnet. År 1962 reparerades det för 6000 kronor av Gunnar Eriksson i Ällmora (därav hälften i arbete och hälften för bolideninpregnerat virke). Den som var ansvarig för det projektet var överingenjören vid Elektrolux Erik Engdal som då bodde i Sten Selanders hus (=Breviksvägen 205) och som var entreprenören, medan Gunnar Eriksson från Ällmora gjorde jobbet.
Spekulationsbygge från början?
Kakelugnen i övervåningen av Villa Lugnet är ursprunglig, men den saknar kakelugnskanaler, så det är således troligen ett enklare byggde av en icke-kakelugnsmakare. Det betyder att det bara är en liten del av stenmassorna som värms upp. Skorstenen i huset verkar inte heller ha varit planerad från början, för när man murat upp den och kommit till en hanbjälke så har man murat en krok förbi den. Allt detta tyder på att huset byggts fort och slarvigt av inte helt kvalificerad personal – och nog byggt för spekulation.
Husets ombyggnad
1974 flyttade vi hit permanent i samband med ”gröna vågen” och då isolerade jag huset och lade in en värmepanna med oljebrännare och elpatroner i källaren samt värmeelement i hela huset. Den eldade jag i många år med ved. Numera värmer jag bara med el. Jag byggde också till toalett och tvättrum och moderniserade köket. Öppna spisen är dock ursprunglig och gissningsvis enligt markis Lagergrens design. Det finns också ett vindsrum på tredje våningen, och det är tämligen ursprungligt.
När jag isolerade fick jag anledning att studera ytterväggarna i huset: Nedre planet är stockväggar, kanske från någon gammal timmerlada, och är försedda med mossa som isolering mellan stockarna. Övre planet har spåntad tvåtums stående plank.
Begränsad vattentillgång på 1960-talet
När barnen var små var vi här från maj till oktober och åkte in en gång i veckan för att vaska av oss i varmvatten. Vi hade borrad brunn med sommarvatten. Brunnen är 54 meter djup och borrades omkring år 1952 med en liten diameter. Jag lät senare vattentrycka brunnen och fick mer vatten. Dessförinnan var det problem hela tiden med att brunnen inte producerade så mycket vatten som man ville ha till dusch eller så.
Huset som inte finns
Pergolan nedanför mitt hus har via flygfoton felaktigt markerats som en separat byggnad på kommunens kartor.
Minnesnotat om tidigare grannar
Det fanns två tomma sjötomter mot Erstaviken. Den ena såldes till familjen Smidt, som sedan sålde sedan sin strandtomt till Eidsmo. Per Oskarsson hade ingen sjötomt när han bodde i Villa Johannelund. När Eidsmo flyttade sålde han tillbaka strandtomten till Stocklassas tomt, där det nu bor en organisationskonsult. På den strandtomten fanns det på Norstedts tid sovhytter med 7-8 våningssängar i.
Eidsmo jobbade på LME och bodde i Stora Mossen. Seglade Starbåt.
Landmann skall ha sålt humle och bryggerimaskiner. I det nuvarande huset på Lantmans tomt finns det en hiss som går ner i källaren. Bo Nymans hustru var sjuk och behövde den hissen, men vågade sedan inte åka med den, på grund av de återkommande strömavbrotten.
Cilla Ingvars barn var Elinor (född 1968 i januari strax före min dotter), Adam och Gabriel.
Ulla Tibloms barn var Lena och Johan.
Wester visade kondenserade filmer i samband med jul- och nyårshelgerna. Det var nerkortade spelfilmer, som istället för 1½ eller 2 timmar bara tog cirka 30 minuter att se. Alla permanentboende här runtomkring blev inviterade till Westers annex, som fungerade som biograf. Där hade han också samlat gamla kameror och andra filmsaker som ett litet museum. Han hade professionella stora filmprojektorer, eftersom det hade varit lätt att köpa sådant begagnat från de många nedlagda biograferna i Stockholm.