2.5 Breviksnäsvägen 7
Minnen från Villa Hällevik, Breviksnäsvägen 7
Redigerad utskrift från intervju dem Marta Rosenberg (91 år) den 5 februari 2005
Villa Hällevik och familjen Rosenberg
Villa Hällevik har fått sitt namn av den lilla viken och med sina fina hällar. Villan byggdes nog av markisen omkring år 1902.
Min svärfar Otto Rosenberg köpte Villa Hällevik år 1915 av Natt och Dag. Generallöjtnant Bengt Nordenskiöld (född år 1881) som var chef för flygvapnet, berättade vid något tillfälle för länge sedan att han hade varit här som barn. Men jag vet inte om det betyder att Nordenskölds ägt huset någon period eller att han bara varit här som gäst.
Otto var botaniker och doktorerade år 1900 på kromosomer. Han arbetade mycket ihop med Svalövs rörande kromosomforskning.. Han var professor på universitetet i Stockholm. Här ute i Brevik gick han i jeans och inte i den vita linnedress som adelsfolket promenerade runt med. Så han umgicks inte så mycket med sina adliga grannar. Det berättas att på vårar och höstar så gick familjen Rosenberg till och från Brobänken - eftersom ångbåten inte stannade här vid Brevik på vintern.
Otto vari gift med Ottonie. Hon skrev ofta sitt namn 89. När Otto dog, så visade det sig att det inte fanns någon änkepension. Så hon hade det finansiellt besvärligt på slutet. Hon dog år 1951.
De hade tre barn: Min man Bengt var också botanist. Han höll på med avloppsfrågor och vattenrening. Bengt var född 1911 och dog 1989. Bengts bror Sven var löjtnant. Dottern Margit var teckningslärarinna.
När Bengt var barn så fanns det (enligt vad han berättat för mig) en tjuv som stal på somrarna och satt inne på vintrarna.
Bengt och jag gifte oss hösten 1949 och jag har varit här sedan sommaren 1950 och på helgerna under hela höstarna. De första åren på 50-talet så flyttade vi ut med en hjälp av en lastbil på vårarna. År 1973 flyttade vi ut permanent.
Vi gifte oss ganska sent och jag fick mina söner när jag var i övre 30-årsåldern och i början på mina 40 år. Vi har kajkat i skärgården, dvs inte seglat några långa turer, utan mest dagsturer. Mina söner är fantastiska seglare och en av dem seglar nu varje sommar ut på Nordsjön och ner till Frisiska öarna, ensam. Han vill inte ha någon med sig för det är bara irriterande. Han är läkare på Akademiska sjukhuset i Uppsala. Han är ogift och är intresserad av att överta det här stället. Han hjälper mig kolossalt mycket, och hugger, köper och bär ved, m.m. Det är roligt att hålla på med ved.
Husets inomhushistoria
Förr hade köket en zinkbänk, dit man bar allt vatten. De två jungfrurna hade sin separata trappa upp till vinden, där de bodde. I köket fanns ett skafferi med fönster, som togs bort så att köket blev större. Men det gamla skafferiet var väldigt praktiskt.
Möblerna i stora rummet är delvis från markisen. Markisen sålde från början huset med möbler. En stor reproduktion av Carl Larssons Vikingatåget finns både här, hos Ankarcronas och hos Settervalls. En del hörnmöbler är byggda så de precis passade in. Det har fört med sig att de nu inte passar så precis, eftersom huset har fått en invändig tilläggsisolering så att väggarna blivit tjockare. De ursprungliga möblerna är i Jugendstil - av nästan Sundborn-typ.
Matsalen hade imiterad gyllenläder på väggarna – i blått och guld. Det var alldeles förskräckligt. Nu har jag själv tapetserat om hela huset.
Kakelugnarna i övervåningen är borttagna: de var kvar från husets tillkomst. De sprack allihop, för man hade eldat för hårt – och det gick inte att få fatt på kakelugnsmakare som kunde reparera.
Den vackra lillstugan nära tomtens norra gräns kan från början ha byggts för tjänstefolk. Den innehåller praktiska rum och kakelugnar med inbyggd järnspis för matlagning. Det är mycket fint planerat.
Husets utomhushistoria
1990 lade vi om taket med betongtegel i samma färg som de gamla tegelpannorna. Kommunen skrev och klagade på att vi inte hade använt tegelpannorna. Men jag tycker att de nuvarande takpannorna ser väl så fina ut. Däremot kan någon möjligen vilja klaga på cidi-plattorna som täcker husets ytterväggar. Men det har ingen gjort – även om jag självt tycker det inte är så vackert. Men det har varit mycket praktiskt i över 50 år nu.
Strax utanför tomten är det 80 meter djupt och flottans dykningsfartyg Belos har legat här sommar efter sommar.
Om Breviksvägen 206
Norstedts semesterhem:
Norstedts förlag hade sitt semesterhem fram till 1956/57. Det innebar att det var mycket folk i huset under somrarna. Ibland så söp sig karlarna fulla så in i Norden - och sov ruset av sig i Rosenbergs buskar. Så det var inte alltid så trevligt för oss.
Björkmans mellanperiod:
Norstedts sålde stället till Nils Björkman. Han hade en fru, men inga barn. Och så hade han hundar som skällde hela tiden. Fastigheten innehöll på den tiden även strandtomten, d.v.s nuvarande Breviksnäsvägen 5, som nu ägs av Anderssons. På den tomten hade Björkman då ett badhus, där han bodde.
Per Oscarsons tid:
Björkman sålde efter ett par år sin stora kåk till Per Oscarsson. Han bodde där - med fru, barn samt häst och två åsnor. De byggde det fina åsnestallet. Det byggdes i samma stil som det stora huset. Han spelade in filmen ”Svält” då, och då svalt han verkligen. Han byggde och slet och byggde med stora stenar med sina stora händer. Han hade alltid olika mössor på sig och var alltid förfärligt trevlig.
Bengt Östes tid:
Öste köpte den del som innehöll det stora huset. Han hyrde ut delar av huset till många olika människor. Han var journalist i Afrika. Så han var mycket i Afrika. Då och då kom han hem med folk därifrån. Han var mycket trevlig och vänlig. Han byggde om huset hela tiden för att anpassa det till ändrade behov för många olika människor som skulle bo i olika delar där.
Olyckan med Gauffins raceråkning
Familjen Gauffin som bodde vid Breviksmarens södra strand hade i slutet av 1960-talet en snabb motorbåt. De hade också en son på 12 år (som dog några år senare). Sonen körde motorbåten och frågade min yngste son Jan (född 1955) om denne ville åka vattenskidor. Grannarna stod på stranden och försökte skrika: ”Inte så fort, inte så fort”. Så småningom skulle Jan landa vid vår brygga. I den alldeles för höga farten så bröt Jan båda armarna mot bryggan och sjönk ner i vattnet. Men grannarna lyckades rädda honom, klippa upp hans våtdräkt och köra in till sjukhuset.
Min man och jag var ute och seglade. Vid hemkomsten fick vi höra vad som hänt och fara till sjukhuset. Där kom grannen Sten Velander, som var läkare, in till sjukhuset i sin vita läkarrock och berättade för oss föräldrar hur det stod till med Jan.
Boströms trädgårdsmästeri
Gösta Boström hade sitt trädgårdsmästeri fram till på 1960-talet. Vad jag minns, så sålde han bara sin egen produktion i sin kiosk. Tänk att folk stal jord (eller om det var gödsel) från honom, som han hade lagt upp i högar.
Sjögrens affär
Rolf Sjögrens föräldrar hade en minutaffär – med till exempel mjöl och socker i lösvikt. Det var långa köer och en riktig samlingsplats. Gamle Sjögren hade ett förfärligt humör: fruktansvärt!
Sedan när sonen Rolf tog över och byggt om, hade han bara en lampa tänd inne i affären, så man kunde inte se priserna. Så jag förblev ingen trogen kund där.
Svaludden
Svaluddens nuvarande ägare heter Drinkwater. Han bor i London och är sällan här.
Tibloms tid på Breviksvägen 192
På Breviksvägen 192 är det nu ett platt och grått betonghus. Där var det tidigare ett stort gult hus, där det bodde en läkare. Familjen Tiblom flyttade dit på 1960-talet, rev det gula huset och byggde det nya huset. Bakgrunden var att de inte ville bo i ett trähus. De hade nämligen bott på en ö utanför Saltsjöbaden. Tiblom var affärsman och var med sin hustru Ulla på middag i Saltsjöbaden. När de kom hem så var bara skorstenspipan kvar: båda barnen och barnflickan var innebrända. De fick inga fler barn. Ulla Tiblom hade en fantastisk fin smak med mycket fin inredning. Tibloms sålde för ett par år sedan.
Gustaf Northun på Härsö
Gamle Northun var mycket trevlig att göra med. Han hade en ko och en trevlig hund. Northun kom ibland och sålde fisk och vi åkte ibland till honom för att köpa. Han var mycket beläst. När greven på Erstavik ville ha någon trevlig att prata med, så begav han sig till Northun. Han var en fin man.
Bryggbyggaren Holms garanti
Gamle Northun byggde min brygga omkring år 1954. Den behövde göras om på 1990-talet. Då hette brobyggaren Holm. Han sa i telefonen att han ”kommer i morgon med Matilda” och gör jobbet. Jag funderade på vem denna Matilda kunde vara. Det visade sig vara hans arbetsbåt som hette så. När bryggan var omgjord, så garanterade han mig att bryggan skulle hålla mitt liv ut.
Häromåret behövde bryggan justeras, så jag ringde till Holm och sa: ”Du har inte beräknat att jag skulle leva så länge.” Men han kom med sin Matilda och fixade bryggan gratis.
Angående Sager
Min svåger Sven var klasskamrat med Sager och berättade om Sager. Så fort han kom hem så kom det en jungfru och tog hans skolväska, för den skulle han inte behöva bära själv. Det var på Hamngatan.
Han hade en livräddningsbåt från ”Gripsholm” som låg här ute övertäckt upp på land på Sagerska tomtens södra sida av bostadsudden – där det vetter ut mot Stora Sandholmen.
Lantmans tomt
Efter Lantman har ingen klarat av att bo där mer än fem år. Fast Bohlin bodde där i tio. Om fru Bohlin kan jag berätta en historia.
Bohlins tid:
Martina Bohlin var lång och stilig. Hon hade varit mannekäng i många år. Hon hade som vana att ibland låta skulptera sina naglar. Det gick till så att hon tog en taxi in till stan. Det kostade 500 kronor. Och så 300 kronor per nagel plus 500 kr tillbaka med taxi. - En gång sade jag till henne: ”Att du inte lär dig köra bil, Martina”. ”Men jag kan köra!”. Då sade Ken, som körde: ”Jaså, då ska jag köpa dig en trevlig liten bil”. ”Men varför ska jag köpa det: jag har åkt taxi i hela mitt liv, så varför ska jag sluta med det?”
Fru Bohlin var född och uppvuxen i Tyskland. Hennes far var nog rätt mycket Gestapo och hon berättade att han hade mycket litet känslor. Hon hade bott i Italien och blivit mannekäng och sedan följt med en man över hela världen i 15 års tid. Det var en homosexuell man, som inte rörde henne.
Sen träffade hon Kennet Bohlin, som kom från Gotland. Hans pappa hade en grönsaksaffär, och efterlämnade fyra söner. När pappan dog, så hade pappan rått mamman att sälja grönsaksaffären. Kennet åkte utomlands på alla skollov och klarade sig bra i Europa på knappast några pengar alls. Ibland satt han i fängelse. Efter utbildningen kom han till Stockholm och fick där plats på en bank. Men det var i kassaexpeditionen, vilket han tyckte var dödstråkigt. Han ville hellre till mäklaravdelningen. Ett tu tre kom ett upprop att tjugo personer behövdes till mäkleriet. Han kom då dit. Det var jätteroligt för honom. Men när han bad att få högre lön och inte fick det, så slutade han och började hjälpa framför allt läkare att hantera sina pengar. Han menade att läkare inte har tid till det själva. (Det kan jag intyga, för jag har två söner som är läkare, och de har inte tid för sånt.) En läkare ska ha sagt till Kennet att ”du har räddat mitt äktenskap genom att sköta mina finanser så bra”.
Banken ville så småningom att kan skulle komma tillbaka, men det ville han inte. Han var sin egen mäklare och hade extra telefon rakt in till finansiärerna i London och Paris. Han talade alla språk. En gång var han här och ville låna telefon: han ringde då till London. Och han hade de hemliga numren, så han kom alltid fram.
Han lever fortfarande och bor nu i Schweiz, men har tidigare bott i New York. Han är nu skild från Martina. Hon hade ett barn, som heter Ambra, som gick i Tyska skolan. Och var mycket duktig i skolan och spelade piano och var mycket framåt. Jag hoppas att hon inte blir fördärvad!
Bo Nymans tid:
Bo Nyman var god vän med den som satt i kommunen och beviljade byggnadslov. Därför kunde han bygga det nya huset så stort. Sandberg var kapten på Vetsera och bodde där Lindkvist bor, dvs mellan Sterkys och fd Lantmans. När Nymans fru dog så blev han väldigt ensam och ledsen.
Mr X:
Nyman sålde till Exet, dvs den som introducerade de enarmade banditerna i stan och hade flera spelhålor. Ibland så behövde någon croupier förstärka sin kassa – till exempel med 40 000 kronor. Han hade cash hemma som kördes in till stan. Det fungerade bra – ända tills de skulle betalas tillbaka med ränta, vilket inte alltid var så lätt.
Exet flyttade till Finland under en period. Han blev sedan hjärtsjuk och blev hjärtopererad som en hjälte och pionjär. Han fick ett nytt hjärta, men han dog efter operationen.
Märta och hennes minnesbok
Jag är född (år 1914) på Trolleberg, som är en ganska stor gård utanför Lund. Min pappa hade den i cirka 50 år på arrende under Trolle-Ljungby. Vi hade 20 rum eller så och vi var sex syskon. Och vi eldade bara med ved. Så det bars mycket brasor.
Min bok ”Trelleborg på 20-talet” är skriven till mina barn, barnbarn och andra kära släktingar. Släktföreningen gav ut den år 1984 och i en ny upplaga 1998. Den handlar om livet på den gården – med kusk, chaufför och betjänt. Det är roligt att dokumentera - till exempel om en utfärd som släkten gjorde till Rommeklint. Farmor (född Kockum) var då änka sedan flera år och gick i svart-svart. När hon satt i gräset, så sa hon till sin chaufför: ”Ordna mina kjolar!” En sådan tid kan man idag inte tänka sig!
Jag skrev boken för hand, men var tvungen ha någon som skrev rent, för att rätta alla stavfel. Jag är dyslektiker och det var först när jag var i 80-årsåldern som jag fick veta det. Det var ett barnbarn som var dyslektiker och läkaren frågade om det fanns något påbrå i släkten. Då kom det fram att jag också var dyslektiker. - När jag gick i skolan så hette det att ”Märta var dum i rättskrivning”. Så tog dom bort ordet Rättskrivning, så att jag var bara Dum. Så jag har fått höra ända till 80-årsåldern att jag var dum.