2.9 Breviksvägen 189

 

Ramstedts telegrafstation i Brevik


Jan-Olof Plato berättar[1] några minnen från Breviksvägen 189

I slutet av 1960-talet fick jag bra jobb med datorer i den grafiska branschen och tjänade rätt mycket pengar, så jag började titta efter hus, medan jag bodde i sommarstugan ute på Dyviksudd. Jag tittade på var och vartannat hus i Tyresö och Vissvass och bestämde mig för att bo på någon ö någonstans. Jag höll på i flera år och tittade på Gränö och så vidare.  Jag var rätt kräsen. När jag till sist efter några år köpte Ramstedts hus i Brevik, så hade jag ingen tjej. Så jag köpte huset ensammen år 1970. Jag hade frågat Roffe Sjögren hur det var med det här huset. Det stod tomt då och jag visste inte att Ragnar Ramstedt hade dött. Så Roffe berättade att Ragnar hade dött och Elisabet Ramstedt bott kvar tills hon hade brutit benet. Hon hade halkat i backen och flyttat in till Bollmora. Jag gick sedan och väntade i ett år, eftersom hon och hennes barn inte ville sälja med detsamma.

Jag köpte huset av Margit och Ellen Ramstedt. Elisabeth träffade jag också inne på ålderdomshemmet i Bollmora och satt och pratade och hon berättade en del. Sen betalde jag det här huset varje vecka. Det gick till så att jag promenerade till Ällmora varje fredag och betalde 800 spänn i några års tid. Och där hade de alltid kaffe på spisen så det var att sitta ner och dricka kaffe med grädde. Så jag fick höra väldigt mycket om huset under de 100 gånger jag betalde pengarna. Sedan dess var jag skuldfri.

Jag byggde inte om huset utan behöll det som det var.  Men jag var enormt intresserad av huset och var uppe på vinden och hittade gamla grejor: Ragnar var tydligen den första socialdemokraten här ute. Det fanns hårflätor från Ellen och Margit. De lämnade jag sedan till ett av barnbarnen. (Det var nog Ingvar Fredriksson, som kom och knackade på här ett par gånger och var intresserad eftersom han hade haft släkt som bott här.) Bland alla gamla grejer på vinden fanns det också delar till kakelugnar.

Familjen Ramstedt
Ragnar Ramstedt (f 1888-04-30, död 1971-02-04) kom från Fruängen från början. När han bodde här i Brevik var han trädgårdsmästare och hade en enormt fin trädgård här. Han hjälpte bland annat fru Sterky och andra att sköta deras trädgårdar.

Han var gift med Elisabet (född Lindquist 1890-01-01 i Svartbäcken, död 1972-09-04). De hade två döttrar:

Ramstedtarna fanns på flera håll. Det fanns några som bodde nära Bergshyddan. Ellen bodde borta vid Trinntorp. Hon hade en son som hett Ivar Lundkvist. Han bodde på Riddarstigen och min bror köpte hans (eller snarare hans fars) hus när han flyttade därifrån. (Ivar dog 1985-09-24 när han just hade fyllt 40 år.) Bröderna Eriksson kände vi sedan tidigare. De kom från Svartbäcken. Det är mycket som hör ihop här.

Husbygget på Breviksvägen 189
Huset byggdes nog mellan 1920 och 1922, då flickorna Ramstedt kanske var cirka 10 år. Det finns en gammal bild på huset när det inte är putsat. På bilden ser man också de träd som fanns då. Nu är det spritputsat.

Det här huset är egendomligt, eftersom det är byggt av tegel. Det står på berget. Ragnar Ramstedts svärfar (Robert Lindqvist, f 1866-06-04) lär ha varit kakelugnsmakare och byggde nog huset. (Hans dotter Ellen Lindqvist hade dessförinnan dött 1918-06-18 vid 18 års ålder.)  Han bodde sedan i övervåningen med sin fru.  Huset har dubbla tegelväggar och väggarna är 40 cm tjocka. Tegelväggarna har en luftspalt emellan sig. Spalten är mellan 7 och 10 centimeter och var öppen uppåt, så där kunde jag se två våningar ner.  Det mellanrummet fyllde jag i början av 1970-talet med vita cellplastkulor, som är som ärtor. Jag tänkte att om det inte blev bra, så kunde jag dammsuga upp isoleringen igen. Men det har inte blivit några problem.

När jag köpte huset så fick jag höra att man hade hämtat lera och sand vid Sandholmen till kakelugnarna och Margit berättade att hennes pappa beställde ett helt lass med korksmulor som kom ut, så hon trodde att det var korkisolering i väggarna, men taket och trossbottnarna är isolerade med myrstack. Margit berättade att hon och hennes syster var ute och krattade myrstackar när huset byggdes. De var väl tio år gamla då, eller så. Allt det har jag låtit vara kvar, för jag läste i forskningsrapporter och annat, att man undersökt olika material såsom torvströ och att det är lika bra som mineralull. 

Huset måste vara mycket välbyggt, för jag har inte rört det utanpå – varken taket, hängrännorna eller ytterväggarna. Jag har bara försökt hålla liv i verandan.

Telefonstationen
Från sommaren 1926[2] innehöll det här huset Kungliga Telegrafstyrelsens” växelstation med samtalsstation för allmänheten och telegramexpedition”. Enligt Ragnar Ramstedts kontrakt skulle stationen hållas öppen ”under söckendagar klockan 8 fm till 8 em under oktober till mars och 7 fm till 9 em under april till september, samt under sön- och helgdagar klockan 8-10 fm och 1-3 em”. Ramstedt fick intet betalt av telegrafverket för ”att upplåta lokal för växelstationen samt att betjäna de i stationen indragna abonnentledningarna jämte en av de därstädes för expeditionen intagna mellanortsledningar” utan det ålåg Ramstedt att som växelstationsföreståndare få abonnenterna att gemensamt bestrida ersättningen enligt överenskommelse direkt med dem. År 1950 automatiserades telefonväxeln, så fram till dess var telefonstationen här.  Det finns många som har berättat om hur fru Ramstedt visste nästan allt om vad abonnenterna hade sagt och var de var någonstans. Hon blev en informationscentral.

Telefonväxeln var i vardagsrummet. På andra sidan vardagsrumsväggens ingång fanns det en trappa som gick upp till övervåningen, där föräldrarna Ramstedt bodde. Jag har inte sett några spår av telegrafväxeln.  Däremot har jag kvar två gamla emaljerade skyltar som det står ”Telegraf” på.  För telegrafen fanns det en separat ingång till huset. Den trappan ruttnade, så den ingången har jag lagt igen - och gjort en toalett av det utrymmet i stället.
Grannarna har berättat att när man varit i affären så gick man ofta på stigen över Fernbäcks tomt och passade på att komma hit och ringa – fram till 1950-talet.

Ombyggnader av huset
Jag bodde här i 20 år med utedass, utan att göra mycket åt huset. Jag hade då en köksskänk för både mat och porslin. Snickaren Bertil Eriksson från Ällmora byggde skänken som jag nu har i matrummet.
Jag har fortfarande inget värmesystem i bottenvåningen, utan jag kör med två kakelugnar och vedspisen. Och jag har inte eldat i kakelugnen i år mer än en enda gång. Så det är köksspisen som får gå och den håller värmen bra.

Inredningen i badrummet är av finaste teak: Det var när fru Tibloms kök byggdes om som vi fick gå dit och hämta grejer. Tibloms bodde vid Breviksmaren. Tibloms jobbade på metallgrossisten Odelberg och Olsson och hade den stora segelbåten Carela, som låg utanför Fruncks i många år och som märktes.  Nu har jag ju en toalett inomhus med ett ganska ordentligt infiltrationssystem. Toaletten kom för 10 år sedan ungefär- sedan Nils föddes.  Och varmvattenberedaren hittade jag i en container här. Jag tror det står att den är från 1960 och att fru Sterky haft den tidigare och kastat ut den. Den var så fin av koppar, så jag tänkte att jag installerar den.
Jag har en djupborrad brunn, som är nästan 100 meter djup. Tidigare använde jag en 6 meters grävd brunn. Jag har lite kalk i vattnet, men jag tror jag har mer av humus i vattnet. Inte så att det är otjänligt men det smakar och luktar något litet.

Friggeboden
Omkring 1985 byggde jag den speciella friggeboden på tomten. Man kan kalla den för ”Lilla Huset” om man vill. Tigerschiöld var väldigt intresserad av att hålla miljön tidstrogen, så han inventerade byggnadernas arkitektur i Brevik. Han hade letat reda på den ljusgröna färgen. Huset har ju en avkapad topp: Den är inte riktigt platt upptill utan det lutar någon centimeter och med flera lager tjärpapp. Senare har vi hört att den avkapade toppen på förlagan egentligen skulle ha varit ett misstag: den berodde på att konstruktionen ruttnade i något tidigare skede.

Försvunnen kommers
Tidigare fanns det mycket kiosker utöver den vid tennisbanan på Dyviksudd:
Dels fanns trädgårdsmästarens kiosk. Dammen (=Rudtjärnsvägen 4 & Breviksvägen 175) hade man trampat år 1935 enligt vad Eriksson berättade. Han var med och stampade så att den blev tät. Från dammen har det gått rör ner och så finns det en betongdamm i amiralens trädgård (=Breviksvägen 190). Där blev det glashus som fanns under världskriget. Amiralens trädgårdsmästare bodde i det röda huset och hade också tomten på andra sidan vägen, den som kan kallas för Lupinängen (=Breviksvägen 191). Där hade man jordgubbsland och en liten kiosk. I kiosken såldes både godis och annat. Den äldre trädgårdsmästaren var mycket generösare, så köpte man av honom så tog han en hel näve, medan tanten stod och räknade upp varje kola för sig.  Kiosken hade en konstig brytning på taket och huset blev senare flyttat till Nytorpsvägen och är numera påbyggt.
Och så fanns bageriet intill Roffes affär. Det konditoriet fanns fram till omkring 1978 (=Breviksvägen 179). Tyvärr slog de igen. De sa att det berodde på ojämn efterfrågan på wienerbröd och andra bakverk: det var svårberäkneligt hur mycket man skulle baka beroende på väderleken dagen därpå; blev det sol så kom ingen och köpte; blev det regn så kom alla och ville handla. Plus att dom körde Vetekatten inne i Stockholm också.

Det fanns också en kiosk vid golfbanan vid Bergshyddan (=Breviksvägen 176) - till någon gång på 1960-talet. Vad jag har hört så brann Bergshyddans pensionat ner en gång när man hade haft fest där. Min granne Fernbäcks pappa och farfar hade haft ett 50-årskalas i Bergshyddan. Någon hade tydligen glömt ett ljus eller något liknande. När Fernbäcks vaknade på morgonen så var Bergshyddan nedbränt. Det märkliga var att de inte hade märkt något under natten – enligt vad jag hört. Kvar från golfbanan ser man fortfarande det gamla klubbhuset: det är det röda huset nära busshållplatsen.

Längst kvar fanns ju Roffe Sjögrens affär – tills för några år sedan (=Breviksvägen 181).

Omodernt som livsform
Jag valde ju att bo omodernt här i 30 år. En del människor tycker kanske det är konstigt och förstår inte att det har ett värde. Jag kan inte säga till andra på jobbet att jag har utedass, för det finns ingen förståelse för att det är en upplevelse. Det är ju inte av ekonomiska skäl utan en livsstilfråga, att ta till vara det gamla.
I tidningen i går läste jag om någon som önskade sig bergsklättring, bungy-jumping och att rida på en delfin i 40-årspresent. Och det är klart att det kan vara upplevelser på en viss nivå, medan jag kan tycka: ”Jaha – och vadå?”

Jag kan fortfarande använda utedasset om jag vill, men det blir inte mycket. Det är ju väldigt bekvämt att ha det inomhus.  Även om det är en upplevelse att sitta på ett utedass när det är 10 grader kallt - och det är tyst och mörkt och insynsskyddat, och det kanske kommer en grävling när man sitter där.

Man kan undra varför jag håller på med den livsstilen. Det är inte så mycket Friskis & Svettis, utan det är vedhuggning och dikesgrävning i stället. Men jag känner att vi är självförsörjande när det blir strömavbrott, vilket ju händer ibland. Det enda som kan bli problem då är frysen. Det hör också till bakgrunden att från 1969 så reste jag mycket, runt halva jorden, ibland 150 dar per år, bodde på lyxhotell och åt på lyxrestauranger. Efter att ha ätit på sju av världens tio finaste restauranger så tröttnade jag på det juppie-livet. Och numera tycker jag att det inte finns något bättre än att äta husmanskost hemma i min gamla telegrafstation.

[1] Bandinspelad intervju den 5 november 2003.

[2] Telefon verkar ha kommit till Brevik från 1901, då Breviks siste lantbrukare Jacob Fredrik Pettersson (f 1838) började förestå växeltelefonstationen för 20 kronor per år. Han hade flyttat till Hasselhyddan från Breviks gård 1895 i samband med att markis Lagergren då började exploatera gården med sommarvillor. Enligt 1906 års telefonkatalog fanns det 13 abonnenter i Brevik.

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)