3.2 Utsiktsvägen 4
Gerhard Holmbergs minnen från Ällmora
Redigerade anteckningar från bandinspelad intervju den 13 oktober 2004
med Gerhard Holmberg och Bo Norstedt.
Den senares minnen finns i intervju 2.13 ovan.
En föreningsaktiv period
Gerhard Holmberg är född år 1930. Efter att han började sommarbo på Utsiktsvägen i Ällmora 1954 blev han engagerad i många föreningar av betydelse för Brevikshalvöns utveckling. Gerhard var styrelsemedlem i Tyresö Vägförening några år i början av 1980-talet och har nu (år 2004) varit vägföreningens ordförande sedan 16 år. Han har också varit med i Tyresönäs Villaägareförenings styrelse i många år och var dess ordförande i två omgångar, 1982-1986 och i mitten av 1990-talet. Han var även ordförande för Tyresö Förenade Båtklubbar med Tyresö Båtråd samt även därvid delaktig i Marenkommitténs arbete med att arbeta fram riktlinjer för sanering av Breviksmaren. Utöver allt detta var han även ett antal år ordförande för Tyresö Fastghetsägareföreningars Samarbetsråd, TYFAS. I "hemmaföreningen" Ällmora Samfällighet fungerade han några år som sekreterare för att därefter under några år ta på sig ansvaret som ordförande i den föreningen.
Som ett samlat intryck från många års arbete med de olika föreningarna säger Gerhard: Det varit mycket stimulerande att få vara med och diskutera och påverka många olika gemensamma angelägenheter tillsammans med alla engagerade medarbetare. Mitt kontaktnät har vidgats och blivit stort och även vyerna har nog vidgats, då det ibland har funnits olika synsätt och spännande meningsskiljaktigheter som det gällt att försöka jämka samman och överbrygga.
Tillkomsten av Ällmora Samfällighet
Det som kallas för Ällmora Samfällighet är en vanlig bryggförening och ingen juridisk samfällighet mellan fastigheter. Gerhard Holmberg berättar: Det var Ulf Snellmans uträkning att vi skulle kalla oss för samfällighet för att hålla icke önskvärda borta från bryggföreningen. ”Samfälligheten” bildades omkring 1960-61. En grundidé hos Ulf Snellman var att skapa samhörighet vid Ällmora. Och det lyckades han med, bland annat genom sitt initiativ att starta midsommarfirandet där.
Grönvall som ägde Ällmoravägen 33 (=Ällmora 1:45) hade en egen brygga och vägrade vara med, och fick så småningom inte någon rätt att ha kvar någon brygga alls. Men han dog rätt snart därefter. Det var ofattbart att han satte sig på tvären. Men han förlorade helt.
Ulf sökte bygglov för sjöbodarna vid allmänningen. När min svärfar fick se planerna så sa han ”Hur fanken kan man lägga sjöbodar uppe i skogen?” Nu ligger de nere vid sjön, men enligt bygglovsritningen ligger de längs med Ällmoravägen. Ulf Snellman hade grava synpunkter på att träden som växte där skulle vara kvar. Jag kommer aldrig att glömma den skräckupplevelse jag fick när det blivit en yngre generation som tagit över samfällighetens styrelse, och jag kom ut en dag: Där låg alarna slaktade och styckade. Jag uppfattade att orsaken var att man ville ha utsikt över fjärden.
Fastigheterna Ällmora 1:48 och del av 1:144 ingick i arrendeavtalet med markisen Lagergren och hans Förvaltningsbolag. Fastigheten 1:144 ägs nu av kommunen, medan 1:48 som föreningen också disponerar fortfarande ägs av Lagergrens sterbhus. Claes Lagergren som nu bor i Tierp är föreningens motpart. Vi ville köpa tomten, men priset är för högt, trots att den bör vara värdelös idag eftersom den saknar strandrätt och saknar byggrätt.
Enligt arrendeavtalet skulle båtslipens uppdragningsvagn alltid vara uppdragen när den inte används. Därför finns det fortfarande en grind i staketet vid Ällmoravägen 54.
Ällmorabutikens tillkomst och död
Vid Utsiktsvägens korsning med Ällmoravägen fanns det en affär mellan åren cirka 1954 och in på 1960-talet. Gerhard Holmberg berättar om den affärens historia: Utsiktsvägen hette Solstigen från början. Där fanns Nisse Dahlman, som hade varit bagare. Han köpte sin tomt tidigt och hade förbindelser med Tyresö förvaltningsbolag. Han lockade ut flera personer ur sin bekantskapskrets som köpte tomter i området
Det var en kompis till Ture Hansson (Olle Dahlös svärfar Erik Andersson) som fick Ture Hansson att köpa fastigheten och öppna servicebutiken (Utsiktsvägen 1 = Ällmoravägen 44). Affären var igång sedan cirka år 1954. Den drevs av Ture och hans fru Irma. Irma bakade allt bröd som de sålde. Ture Hansson hade varit servitör tidigare. När människor kom in för att köpa lite mjölk, så frågade han, om de inte skulle köpa något mer. Om inte, så fick det vara: då kunde man köpa även mjölken hos någon annan.
Sven Eriksson med flera levererade strömming till Ture, som tog rejält betalt för strömmingen. Om man funderade över priset, så var svaret: ”Det är transporterna!” - trots att strömmingen var lokalt producerad.
Lönsamheten var nog låg och Irma fick problem med ögonen, så Ture och Irma tröttnade så småningom. Men det var vissa krav på att de skulle driva butik där under visst antal år. Så fort de hade en chans så stängde de butiken, och omgivningen försökte då få Hanssons att arrendera ut affären. Så Hanssons köpte en gammal kiosk och ställde mellan butiken och vägen, precis intill vägen. Men det vart inte populärt. Arrendatorn fick bo i kiosken i ett eller två år – utan sanitära förutsättningar. Så det blev visst ett litet tumult kring boendeförhållandena där.
Därför var affären stängd någon sommar igen. Sedan hade jag en f.d kamrat från Årsta Blomsterhandel – en italienska som hette Carla Ginanini, som hade butiksvana. Hon blev intresserad, och åkte buss fram och tillbaka någon sommar innan affären dog helt. Så småningom byggdes affären om till bostadshus.
Minnen av Mauritz Jonsson i Ällmora
Mauritz Jonsson var en ganska hetlevrad herre som nog gjort sig ovän med grannarna i Vissvass, där han brukat lite jord. Hans fru flyttade från honom också, så han köpte en tomt och flyttade till Ällmoravägen – förmodligen i slutet av 1930-talet eller de första åren på 1940-talet. Det berättas att han var så fruktansvärt mörkrädd. Han hade i källarplanet små källargluggar utan glas. När det var något så tog han gärna till nävarna - eller hagelgeväret. Och när han tyckte att han hörde något på natten så tog han hagelgeväret och gick ner i källarplanet och sköt ut i mörkret genom källargluggarna för att skrämma.
Mauritz var morgontidig. Han fiskade mycket ihop med Gunnar Eriksson. De hade kommit överens om att dra upp näten klockan 7 en morgon. När Gunnar kom ner klockan kvart i sju, så sade Mauritz: ”Är det dags att komma nu?”
– ”Men vi skulle ju träffas klockan sju!” svarade Gunnar.
– ”Javisst, men i alla fall!” fräste Mauritz.
Mauritz var diversearbetare och jobbade mycket för slottet. Han var av den gamla stammen med mycket stolthet, men i förhållande till ”greven” och även markisens små barn, så var det bara mössan i handen. Det var lite beklämmande med den underdånigheten.
Han var väldigt oberäknelig. När han fick för sig att ha ett ärende i Stockholm, så var det ingen tanke på att han skulle vänta på bussen, utan han gick i full fart in till stan. Väl därinne så verkar han ofta ha råkat i bråk, så att han snabbt fick fly hem igen.
De sista 6 till 8 åren i Ällmora innan han flyttade till ett äldreboende i Bollmora, bodde han i en liten stuga på Noretvägen 2. Då var han fortfarande mycket mörkrädd och kom ofta över på natten till Sven eller Gunnar Eriksson för att få hjälp.
Mauritz hade två döttrar som hälsade på honom även på äldreboendet. Någon av dem kan leva fortfarande, eftersom hans grav verkar välpyntad. (Graven finns intill Tyresö kyrka.)
Minnen från Sven och Gunnar Eriksson i Ällmora
Gerhard Holmberg berättar: Gunnar och Sven Eriksson var väldigt olika: Gunnar var flyhänt; det gick verkligen undan. Sven var lite långsam, metodisk, noggrann. Ibland jobbade de ihop, men långt ifrån alltid. Gunnar hjälpte mig spränga 25 kubikmeter fast berg, han murade min skorstensstock och han försökte få med mig som kompis i ett projekt i Vissvass. Han och jag och Mauritz Jonsson rodde över och tittade på huset borta vid Ulriksdal, men jag tyckte projektet var för lösligt och drog mig ur.
Bo Norstedt berättar: Gunnar jobbade mycket åt familjen Bonniers och hjälpte dem med allt möjligt där ute. På senare år när han var över 70 år, så kom gamla Tyra Bonnier och önskade få hjälp. Han sade att han slutat för att han pensionerat sig. ”Nej, herr Eriksson får inte sluta! Jag måste ha hjälp av herr Eriksson.” Och han fick ställa upp.
Minnen från borddansaren i Ängmarn
Borta vid Ängmarn bodde det fram till 1950-talet en gammal militär som hette Karlsson. Han hade några korslagda svärd eller värjor på väggen. Han söp en hel del. Det var nog Gunnar Eriksson som var med på ett partaj där och efteråt berättade att när gubben blev arg och full samtidigt, så tog han ner ett huggvapen från väggen, hoppade upp på bordet och högg vilt runt omkring sig.
Karlssons fru levde många år efter honom. Deras fastighet Ängmaren har fortfarande en bryggplats i Ällmora Samfällighet, dit bussarna går sedan länge och det var lättare att ta sig till Ängmaren över vattnet än via Brakmarsvägen.
Kollektiva potatisodlingen på Midsommarängen
På midsommarängen hade vi potatisodling under något år under 1960- eller 1970-talet. Initiativet togs av Gerhard Holmberg, som hade tyckt att det var synd att gammal åkermark låg för fäfot. Så han lyckades få alla grannarna intresserade av att de skulle odla potatis. En fantasifull man i det gänget lovade ordna traktor och plog mm. Så hela Utsiktsvägen kom med i projektet att sätta potatis. Bo var också med i gänget. Tyvärr blev det en mycket liten jordfräs istället för traktor och plog. Den bet inte mycket i en åkermark som legat i över 40 år. Så alla måste gräva för hand i den cementhårda marken och Bo fördärvade sin rygg för resten av den sommaren. Oturen var sedan att det blev en mycket regnig sommar, så potatisskörden blev inte bra heller. Potatislandet låg på ängen vid sidan av Ällmoravägen, strax nedanför backen norr om Ällmoravägen 40 och 41.
1990-talets betesdrift på Midsommarängen
Tommy Sundberg var en fiskarpojke från skärgården och gift med en av döttrarna till Carl-Gustaf (”Pekka”) Strokrik. Han bodde på Utsiktsvägen i Ällmora och hade själv ordnat fårbete under något år på Midsommarängen. Det var kanske i slutet av 1980-talet.
Gerhard Holmberg berättar: Sedan var vi tre stycken, utöver Tommy Sandberg och jag så var det Leif Sundin (efter Bruhn), som gick ihop och ordnade arrende hos kommun och stängsel. Vi köpte kalvar i Västerhaninge, som vi först hade i en ladugård i Tungelsta och sedan hämtade vi dem och släppte ut dem på ängen här.
Hela projektet blev inte speciellt lyckat. Det var ofta problem med stängslingen, så kalvarrna var ofta ute på vägen. Även Stockholms Trafikradio nämnde några gånger faran för kreatur på vägarna! Så jag drog mig ur det hela efter något år. Men det såg trevligt ut med betande ungdjur under några år på 1990-talet. På slutet var det inte ungdjur utan en häst som gick där. Det var synd om den enda hästen. Det hörde en redskapsvagn till hästen och den vagnen blev dessutom attraktiv för folk att sitta och ha högljudda partaj i, vilket var tråkigt för de omkringboende.
Trähuvudet vid vägkorset
På en trädstam i korsningen mellan Mokärrsvägen och Ällmoravägen hänger det en träskulptur. Bo Norstedt berättar att den spikade han upp där i mitten eller slutet av 1980-talet. Han hade hittat statyn på stranden nere vid Ällmorafjärden. Hur den kommit dit är oklart: kanske hade den flutit dit från Smådalarö. För konstnären håller till på Smådalarö och är förmodligen japan från början. Han gör sådana här statyer och på Smådalarö kan man se flera av dem. På vintern täcker han numera över sina mycket eleganta trästatyer där med plast.