3.4 Ällmora gård
Från Kirsten Snellmans 52 somrar
på Ällmora gård
Redigerade anteckningar från intervju 2 oktober 2004
med Kirsten Snellman (86 år)
Köpet av Ällmora år 1947
Ulf och Kirsten Snellman hade gift sig år 1939 och fått sina barn Bo år 1942 och Ulla 1944. De köpte Ällmora år 1947. Kirsten berättar: Våra blivande grannar Liljeberg (d.v.s västerut på Noretvägen) hade förköpsrätt till Ällmora gård, men de hade inte råd att köpa det, så vi fick köpa istället. Men vi fick avstå 10 meter från våran tomt närmast honom. Och på den remsan stod sjöboden. Men vi sade att vi har köpt Ällmora inklusive byggnaderna, så vi flyttade det huset in på vår tomt.
Tidiga byggprojekt
Det första vi gjorde var att lägga om golvet och att lägga om taket. Ulf gick från början och mätte upp stugorna. Vi blev betraktade som dumma eller vansinniga. Men senare kom alla och bad om hjälp när de skulle bygga garage eller något. Och när kommunen kom och inspekterade vid ett tillfälle fick vi beröm för att vi hade gjort ombyggnaderna så fint och tagit hänsyn till miljön och så vidare.
Senare bryggprojekt
Och sedan byggde vi om bryggan – och det var ett roligt projekt att bygga bryggor. Bryggan höll i många år, tills det började rassla ut stenar ur stenkistorna. Då jobbade Lennart Andersson mycket hos mig, eftersom Ulf hade dött. Han tyckte det var så roligt att jobba hos mig, för då fick han sitta och dricka kaffe nere vid sjön.
Och då hittade jag på att ge stenkistorna en kjol. Så jag gick till brädgården och köpte noga uppmätta plankbitar. Och de räckte precis till bryggan, så när som på att det blev en plankbit över. Det var min son Bosse och min dotter Ullas man Stefan och Lennart som skulle hjälpa till. Den dagen blev det ett hiskeligt väder med kraftig blåst. Varje halvtimme fick de komma in och värma sig med kaffe eller te eller mat.
Senare började samfällighetens bryggor att falla isär. Då sade Lennart: Vi gör det som hos Snellman. Då var jag mycket stolt, eftersom det var jag som hade kommit på idén med kjolar. Lennart sa alltid: Säg bara hur du vill ha det, så gör jag det.
Vägens flyttning
Vägen från Noret gick inte som nu. Den gick precis ner förbi ena kanten av vår byggnad, utmed stranden bort till Ådängen. Så det var inte så roligt för oss.
Ulf var alltid redo
Ulf var en som fick saker och ting att hända. Det var i förstone inte alltid populärt hos alla grannar: Vi som kom ifrån stan: vi var stadsbor som förstörde både det ena och det andra. Men Ulf var alltid en riktig boy-scout: Han attityd var ”alltid redo!”
Allmänningens tillskapande
Ulf tog initiativet till att ordna allmänningen. Det var populärt hos många men inte hos alla: Grönwalls ville inte vara med utan ville hålla sig till sin egen brygga. Och det fick han ju också göra. Men vi andra ordnade två riktiga bryggor. Och sedan ordnade vi så att vi kunde dra upp båtarna.
Bryggorna byggdes ju av Sven och Gunnar Eriksson på isen under hela vintern och folk sprang som galningar för att fylla stenkistorna med sten innan isen smälte på senvintern. Det var mycket bråttom, för isen höll på att gå upp. Det var nog på våren 1961 eller 1962: alla gubbarna sprang med stora kälkar med sten på. Det är fascinerande att titta på när man bygger bryggor.
Ulf ritade de små röda sjöbodarna, förmodligen omkring 1961. Båtslipen kom till något senare och har en cementgjutning, som det står 1963 på.
Midsommarfirandet
Och sedan ordnade vi med majstången. Det var troligen redan första sommaren 1947 som vi annonserade det till de andra grannarna och några kom också. Sundell spelade dragspel, så vi fick ju dansa lite i alla fall. Men redan nästa midsommar så ordnade vi så att det kom riktig musik, med en dam som ledde dansen. Och det fortsatte sedan år efter år. Jag hoppas att det är så fortfarande.
Bussen med sin mjölkvagn
Från början åkte vi buss till Brevik. Jag kommer ihåg att Ulla var tre och Bosse var fem år (d.v.s år 1948), när vi gick med barnen från Brevik fram och tillbaka. Det tyckte jag var duktigt gjort. Och en gång i början så var Sven Eriksson och mötte sin fru vid bussen med häst och vagn, medan vi andra gick. Ulf hade ryggsäck, och vi hade precis räknat ut hur många rågbrödsbitar som behövdes för weekenden.
Jag kommer inte ihåg vilket år som bussen började köra ner till Ällmora, men det bör väl ha varit på 1950-talet, efter det att vi skaffat bil. Från början när bussen hade börjat att gå ner till Ällmora, så hade den en liten påhängsvagn efter med mjölken till affären.
Sjögrens affär i Brevik
Maten köpte vi normalt om vintrarna hos Sjögrens i Brevik – hos världens mest fantastiske huvudräknare: man kunde inte fatta hur snabbt han räknade ut allt. Det var roligt att vara hos honom, för då fick man träffa de personer som kom in från öarna. Vi åkte mycket skidor på isen om vintrarna och kunde då träffa de personerna där igen.
Affären i Ällmora
Affären i backen av Ällmoravägen hade ju byggts av Dahlman omkring 1946. Honom har jag aldrig träffat, även om jag har hört hans namn många gånger. Det mest trevliga var ju bageriet: det var ju jättebra med tårta och så när man hade födelsedagar. Och så hade han ju två barn: Janne (som nu har köpt Ällmoravägen 100) och Karin.
Ture och Irma Hansson, som ägde butiken, hade den själva i några år och sedan hyrde de ute affären i flera år. Sedan börjande folk i mitten av 1960-talet handla på andra håll så huset var tomt ett eller två år, och sedan byggdes det om till bostadshus.
Mycket båttrafik
Det var mycket båttrafik: dels till och från affären i Ällmora. Jag kommer ihåg Sandins ute på udden vid Noret. (Sandins fick ju senare en stor affär, även affärer i England.)
Och åren 1954-56 blev det trafik till och från Dyviksudd, när nybyggarna där ännu inte hade fått sin väg byggd. De var inte populära hos oss.
Från början hade de ju ingen väg på andra sidan Ällmorafjärden. Det betyder att nere vid Grönwalls brygga (d.v.s nuvarande ”Gästbryggan”) så lånade man en roddbåt och rodde fram och tillbaka. Till exempel när Ehrenström dog, så kom man ner med den tomma kistan till Ällmora, rodde över och hämtade Ehrenström i kistan tillbaka hit.
Blomkvists bodde längst ut på Brakmarsvägen, där den tar slut innan Åva-området tar vid. Fru Blomkvist jobbade mycket i stugorna vid Ällmoravägen, i synnerhet hos Claessons och hos Bonniers. Hon var en väldigt trevlig dam. Och Robert gjorde en väldigt trevlig sak för oss när isen lagt sig: Det var alltid en väldig ström som höll vattnet öppet precis fram till vår brygga (från Luraström). När den isen var gångbar så gick han ut och satte ut små granar.
Mauritz Jonsson
När vi köpte Ällmora gård 1947 så fick vi bo i salen, eftersom Mauritz Jonsson bodde i köket medan han byggde färdigt sitt hus på Noretvägen 2. Mauritz hade förmodligen bott i Ällmora gårds kök några år då. Och gissningsvis hade någon släkting till honom bott på Ällmora tidigare, för han kunde berätta att den stora asken var från 1880-talet ungefär. Mauritz Jonson var mycket morgonpigg och steg upp klockan 4 på mornarna. Han menade att det var den bästa tiden på dagen för då var det vackraste vädret.
Den stora hamlade asken
Den asken hamlade vi en gång – i slutet av 1950-talet. Den var så stor och det var ett stort projekt. Vi hade en mycket trevlig och kul kille som gjorde det. Han skulle ha en hel timmes lunch, för han måste vara helt säker när han klängde omkring i det stora trädet.
Vipers som granne
Alla grannar jobbade väldigt bra för att det skulle vara trevligt på Ällmora. Erik Viper och Ulf hade mycket projekt tillsammans, tills jag tror att Erik fick dålig rygg, så då drog han sig undan, utan att från början säga vad de berodde på - till exempel när det skulle resas majstång.
Sten (Viper) och Bosse (Snellman) var ungefär jämnåriga. Och stackars Ulla (Snellman), som var två år yngre, fick jobba fantastiskt hårt för att hänga med de där pojkarna. Hon simmade bättre än dom, för de var ju så mycket tyngre än hon.
Erik Vipers pappa hade vi också mycket med att göra.
Pihl i Ängmaren
I Ängmaren bodde Pihls: både ”NordPihlen” och” SydPihlen”. Vi hade mycket kontakt med Pihls. Vi hade mycket roligt tillsammans, eftersom vi ju hade barn i samma ålder.
Gunsan (Gun Pihl) fick varje år en påse med släpärter nerifrån Helmer och Tekla Spångberg, och då blev vi bjudna på det - tillsammans med nyfångad strömming, som grillades. Och det var ju en fest. Och när en flaggstång skulle ner eller upp så var det också gille. Gun Pihl hade mycket kontakt med fiskaren Ehrenström, men det hade inte vi.
En gång var vi bjudna över till logdans vid Ängmaren. Vi hade då bara roddbåt så vi rodde över. Så vi hade tagit på oss snygga långbyxor. Det första vi mötte när vi kom fram var en dam i urringad lång aftonklänning och högklackade skor. Någon annan stod inne i fönstret och tittade när vi kom och sa: ”Here comes a real fisherman”. Det var ju då en stor skillnad mellan de andra och oss, men det gjorde ju inget och vi tyckte att vi var rätt klädda i alla fall. Det är ju inte alltid så lätt att veta hur det går till ute i bushen.
Två defensiva grannar
På Dyviks gård kände vi oss inte välkoma, så där var vi aldrig. Vi smög oss förbi ibland när vi skulle någonstans. Och doktor Thuréus var ju en som stängde till allting i änden på Ällmoravägen vid fågelberget. Björn Eriksson lägger till: ”Min pappa Sven var mycket fågelintresserad och försökte göra de två små öarna utanför till fågelreservat, men Thuréus var inte intresserad av det, utan bara av att få stopp på Ällmoravägen, genom att göra ett naturreservat där.”
Tre gånger ond bråd död
* Stensänkaren: Otto Sundell bodde med sin hustru Elsa på Ällmoravägen 31. Elsa var så lycklig när han jobbade hos oss. Han tog senare livet av sig. Det gick till så: Han målade om huset. Han putsade sina svarta träskor, som stod utanför dörren. Sedan band han en sten om foten och dränkte sig från bryggan.
* Tjuvfiskaren: I vårt köpekontrakt hade vi inskrivet 30 meters vattenrätt med fiskerätt 30 meter utanför två meters djup utanför oss, och det tror jag inte att så många har. Och så hade vi ju den besvärlige grannen Karvi, som ju fiskade hur som helst överallt och alla var arga på honom. Han tjuvfiskade jämt på vårt vatten. Vi har aldrig varit intresserade av fisket där, så vi sade inte så mycket om det. Han tog senare livet av sig genom att hoppa ut genom fönstret där han bodde. Jag tror han hoppade ut genom fönstret inne i stan när polisen kom för att hämta honom.
* Friaren: Norberg i Norrgården tog också livet av sig. Han hade en dam på det ställe som ligger utanför Bagarsundet: på andra sidan där ligger ett gammalt ställe (förmodligen = Styvnäset). Hon tröttnade tydligen på honom. Så då gick han hem och sköt sig i ladugården.
Nyårsstormen
Vi hade ju elektricitet från början, men den krånglade ofta. Så vi hade mycket glädje av vår vedspis och på vintern av vår kakelugnsliknande murade spis för att hålla värmen. Inte minst en nyårsdag, då det kom en storm som välte alla träden uppe vid Ällmoravägens affär. Så vi vart instängda i åtta dagar. Stormen drabbade främst Gävleområdet, men blåste ner alla träden vid affären. Men de hade en himla tur för träden hamnade precis intill huset, men skadade det inte.
Den roliga kyrkogården
Bland mina många roliga minnen från Tyresö är kyrkogårdsmuren med fästringarna på murens utsida och alla de gamla roliga namnen på torpen och gårdarna på murens insida.
Fotbollsturneringen
En annan jättetrevlig sak var ju att det fanns två fotbollslag som spelade mot varandra: Ällmora som spelade mot Svartbäcken eller Sandkärr.
Dans i Trintorp
Det var ju också mycket trevligt från början när man kunde dansa vid Trintorp. Men sedan råkade ju några ynglingar från stan komma på det där så det blev bråk, vilket ju var synd.
Kapsejsningen på Kalvfjärden
När Ulla skulle konfirmeras i Tyresö kyrka så skulle vi segla dit henne. Vi lånade en segelbåt, eftersom pojkarna var i Sandhamn med våran båt. Det var fel på en knap på båten och så mycket plötsligt kom det på hemvägen en överraskande åskby: Pling-plonck, så var båten upp och ner! Jag vet fortfarande inte hur det gick till, men plötsligt jag satt på båtens köl - men hade fortfarande torra kläder. Men jag kunde inte se min man Ulf. Det visade sig att han var under båten och försökte ta ner seglet, så att han kunde vända upp båten igen på rätt köl. Det lyckades han med, och han kunde segla vidare: han kom hem snabbare än jag. För jag ropade på hjälp från en motorbåt som gick förbi och blev ilandsatt av den vid Noret och jag gick sen hem därifrån på land. Mina barn skämdes senare mycket över att få höra att fru Snellman hade ropat på hjälp ute på Kalvfjärden.
Bullermakarna
Det fanns ju mycket ungar och kan du tänka dig: på den tiden satt de hela kvällen och drack te och åt bara bullar. Sen klockan 12 på natten satte alla igång sina utombordsbåtmotorer med ett förfärligt oväsen. Vi var alltid värst: Från början hade vi ju bara en roddbåt. Men den första motorbåten vi köpte kallade vi för ”Badkaret” för den hade en rundsvängd för och var av plast. Först tyckte många att det var förfärligt vad Snellmans hade hittat på. Men sen kom Otto Sundell på att det var ju en förtjusande båt, som det var mycket lättare att dra upp fisknäten i. Då blev båten accepterad. Vi var också den första som hade motorgräsklippare. Du förstår vad det lät illa, men vad skulle vi göra när man kommer från Stockholm och inte kan slå gräset?
Gård kontra torp
Vi bodde ju på ”Ällmora gård”. Det gjorde mig generad, eftersom jag inte tyckte att jag bodde på någon ”gård”. Det var ju ett litet sommartorp. Men Sven Eriksson förklarade för mig att det varit en arrendegård under Tyresö slott, medan torpen var de som bara gjorde vissa dagsverken åt markägaren.
Fotografisamling
Vi tyckte om att göra fotoalbum som dokumentation av vårt leverne. Så det finns många album från de 52 åren (d.v.s 1947 till 1999, då fastigheten såldes) i Ällmora. Dottern Ulla har fortsatt att göra årliga samlingar av foton.
Bakgrund
Kirsten Snellman är född i Danmark 1918 och blev där utbildad till handarbetslärarinna. Som just fylld 21-åring kom hon i april 1939 till Stockholm på ett stipendium för specialstudier hos Handarbetets Vänner. Det var hennes första ensamma utlandsresa. Redan första dagen träffade hon (efter fyra timmar i Stockholm) den 9 år äldre arkitekten Ulf Snellman, som redan samma år blev hennes man. De möttes på Schumachers på Jakobsbergsgatan. Där kunde man äta för 1:50 medan man av svartvitklädda servitriser blev serverad varm mat och kaffe med bröd.
Första tiden i Sverige
Första dagen tittade jag i tidningen och fick hyra rum hos en professorska på Östermalm. Hon stod och modellerade i sitt vardagsrum och jag skulle gå igenom det för att komma till mitt ”röda rum”. Sedan fanns det ett grönt och blått rum som var uthyrda till andra kvinnor. Längst bort i kökskorridoren fanns det en jungfrukammare, där det bodde en judisk flykting som väntade på att föda barn. Och där satt de och broderade i schatte-söm (hör och häpna) Rafaels-änglar på huvudkuddarna och lakanen. Barnet kom medan jag bodde där: det blev en pojke och han låg där mellan sina änglar.
Jag var mina föräldrars enda barn. Jag hade haft en syster som var ett år yngre, men hon dog när hon var nio år. Så jag var ju mycket omhuldad och uppassad som enda barnet som var kvar.
Frieriet
Ulf blev till min förvåning accepterad av mina föräldrar med en gång. Ulf frågade min pappa om han fick gifta sig med mig. Det blev då en del språksvårigheter, så man kallade in mig, och det bestämdes att det gick an.
Vi gifte oss således i oktober år 1939. Genom att kriget bröt ut i september så blev bröllopet mycket mindre än vad mina föräldrar planerat, eftersom ingen vågade resa till följd av minfaran. Redan i december blev Ulf inkallad, så jag blev plötsligt ensam här i Stockholm, utan att känna någon. Men jag gick ner till centralstationen och lyssnade tills jag hörde någon tala danska. Ulf fick ledigt först i januari. Redan andra dagen på permissionen gick vi ut för att skaffa skidor till mig, så att vi kunde pröva hans barndoms skidbacke i Djursholm.
I april 1940 fick Ulf permission nästa gång och besökte mig i Danmark där jag var på min födelsedag. Medan han var där så blev Danmark invaderat av tyskarna. Så vi funderade på om vi skulle ro över till Sverige. Men det gjorde vi inte utan vi väntade. Tre gånger skickade vi in papper och ansökte om att få komma hem till Sverige. Det skulle vara dubbla kopior och bilder av oss. Den tredje gången fick vi lov. Och då kom vi över med första färjan som gick över sundet.
Övergiven som nygift
Jag tycket det var ensamt i Stockholm, så jag åkte solokvist upp till Boden, där Ulf var som artillerist. Jag gick upp och ner på huvudgatan där och frågade en dam om hon kände någon som kunde hyra ut ett rum till mig. Och det kunde hon!
Sedan gick jag utanför Boden från gård till gård längs med ett vattendrag som fanns där. Alla dörrar var olåsta. Ingen var hemma någonstans, trots att alla hus stod öppna. Det kändes väldigt konstigt för mig. Men i den sista gården bodde ”Höns-Anders”. Där fick vi hyra ett hus. Han själv flyttade upp ovanför hönshuset.
Livet i Gamla Stan
Från början hade vi inte bil, utan det skaffade vi nog först år 1951 – en liten Volkswagen. På den tiden kunde vi parkera på Stortorget i Gamla Stan. Och när det skulle komma främmande sändebud med mera, så kom alla de här lodisarna och sade till min man att ”ni ska inte parkera här idag”, så de hjälpte oss väldigt mycket.
Det var bra att bo i Gamla Stan på den tiden. Vi hade barnen i Mäster Olovsgården. Och skolan hade bara 280 elever. Och när jag varit och spelat bridge på Östermalm, så frågade folk om jag verkligen vågade gå hem genom Gamla Stan, och jag menade att där kände jag mig mycket säkrare att gå än här på Östermalm. Gamla Stan var mycket trevlig på den tiden.
Ulf Snellmans arkitektfirma
Ulf hade en arkitektfirma tillsamman med Tore Forsman. Firman hette Forsman och Snellman och hade mycket uppdrag åt Tyresö kommun under alla år från 1940-talet. Jag brukade köra in honom från Ällmora till kontoret, för jag tyckte det var roligt att köra bil – och så är det ett så bra tillfälle att få prata med sin man!
Ulf Snellmans död
Ulf fick en leukemi, som var godartad. Man sa att han skulle kunna leva i 15 år till, och han sa att det var precis vad han behövde. Men så fick han en infektion och det ska leukemipatienter inte få. Vi var i Danmark: han hade planerat resan själv för det var ett bygge han gärna ville se. Det var vid Lucia och jag hade med mig en liten hopvirad julgran från Ällmora till min mamma. Så när Ulf begravdes år 1982 var det så mycket folk att Saltsjöbadens kyrka var mer full än på juldagsmorgon. Där var fullt med folk från Ällmora. Och alla byggkillarna från det här bygget var med (d.v.s från bygget av servicehuset Syréngården, där Kirsten bor nu och som Ulf ritat).
Nyttan av visitkort
För två år sedan var vi en grupp härifrån Saltsjöbaden som hade ordnat en båttur ut till Huvudskär. Där hade jag hittat en jättefin grop i bergsskrevorna, där jag satt i solen. Plötsligt tänkte jag att det dröjde länge innan båten gick därifrån. Så visade det sig att den redan hade gått sin väg. Men som tur var så bodde det en dam därute. Och så hade jag den goda vanan att alltid fråga efter visitkort, när jag kommer till ett hotell eller så, så att jag kan hitta tillbaka dit. Jag hade tillämpat den goda vanan, och hade med mig visitkortet från kaptenen, så jag visste vart vi skulle ringa för att jag skulle kunna komma därifrån.
Bakgrund 2
Björn Erikssons farfar Gustav Eriksson dog 1943. Han hade varit den siste bonden på Ällmora gård. Hans hustru Helga (född Johansson) bodde kvar till år 1944 när Björns föräldrar Sven Eriksson och Margit (född Jansson) gifte sig det året. År 1943-44 byggde Sven det hus där Björn nu bor på Ällmoravägen 29. Sven hade länge en arbetshäst. Stallet revs omkring 1955-56.