4.10 Kråkvägen 4
53 års minnen från Kråkvägen
Redigerad utskrift från bandinspelning med Åke Skoglund
den 2 september 2008.
Åke Skoglund är född 1951 och har (med undantag för cirka åtta år i Bollmora som nygift) bott permanent på Kråkvägen 4 sedan år 1955. Åke berättar:
1955 köpte min far och farfar huset av byggmästare Rosenvik. Denne hade som byggmästare köpt hela tomtområdet på berget med nuvarande Kråkvägen på och själv flyttat in i f.d Starholken[1], det vill säga Kråkvägen 6. Det var förmodligen på 1940-talet. Han byggde senare på 1960-talet Kråkvägen 3 för sig själv och sin fru och flyttade dit och bodde kvar där till han dog[2].
Det gröna stenhuset
Vårt hus på Kråkvägen 4 byggde han nog för att få dit någon som bodde permanent i närheten av sig själv och hustrun. Vårt hus var precis färdigbyggt när vi flyttade dit år 1955. Det var ett stenhus, vilket kan ha berott på att han fått sten över från något större bygge inne i stan.
Huset var mycket grönt, både inne och ute. Det kan också ha berott på att han hade mycket sådan färg över från något annat husprojekt. Det var först för något år sedan som jag blev av med det sista av all denna gröna färg – efter över femtio års ommålande!
Bakgrunden till husköpet
Mina föräldrar flyttade hit ut från Södermalm. Mamma jobbade på Handelsbanken och pappa pluggade till ingenjör på kvällarna. Farfar hade jobbat som elektriker på SJ i Kiruna och pensionerade sig vid 55 års ålder. Då flyttade de ner och vann 10000 kr på en penninglott som de köpt tillsammans med pappa. De pengarna gick in som handpenning vid köpet av mitt hus. Huset och tomten köptes för totalt 70000 kronor. Troligen ville de ut på landet, bland annat för min skull.
De första åren bodde farmor och farfar på övervåningen och mamma och pappa och jag på undervåningen. Mamma och pappa arbetspendlade med bil i alla år från 1955 och framåt.
Senare flyttade mina farföräldrar in till en lägenhet i stan, när ekonomin tillät – och min barnpassning inte behövde dem på samma sätt.
Skolan som sammanhållande länk
Skolan var den sammanhållande länken för det mesta som jag upplevde i min barndom här ute. Jag började i Tyresö skola hösten 1959. När jag gick i första klass fick jag ett diplom i Skolans Trafiktävling för att jag var trafikmästare. Det diplomet har jag kvar.
När jag gick i småskolan fanns ju fortfarande Tyresö Gårds ekonomibyggnader kvar. De brann i början av 1960-talet.
Kreatursdriften på Tyresö gård var kvar till den branden.
Bjärgård var lärare och kantor och han gick ofta med klassen ner till Bygdegården och Follbrinkströmmen och berättade om Tyresös historia. Han pratade mycket om den för oss barn, men tyvärr har jag ju glömt det mesta.
De tre samlingspunkterna
Den vanligaste samlingspunkten för oss barn och ungdomar var kohagen, som nu blivit begravningsplats snett emot den dåvarande kiosken vid Breviksvägens början. På vintern samlades vi ofta i källaren hemma hos mig.
Dessutom hade vi ibland samlingar på vad vi kallade för ”Fläskberget” längst ut på Notholmen: där träffades vi ofta sommartid och hade kalas. Vi åkte båt eller moped dit. Vi brydde oss inte om grinden och stängslet som Nordiska Museet hade – men vi förstörde dock inte något på den tiden.
Mina permanentboende lekkamrater
Vi barn var ju hänvisade till varandra när vi växte upp. De permanentboende kamrater jag kommer ihåg var främst:
- Bengt Sporre som var son till Ivar Sporre i Breviksvägen 87
- Lennart som var sex år yngre än mig
- Günter på Breviksvägen 145
- Gunilla Eriksson. Ällmoravägen 29. Hon bor nu på Fasanvägen
- Uppe vid Nytorp fanns det kanske också någon
- Och en kamrat bodde rätt långt bort i Vissvass. Den kontakten knöts vid den nyss nämnda ängen
Kommunikationer
På min tid var det cykel och moped som gällde. Mopedåldern började före 15 år, eftersom det var ett sätt för alla på den tiden att överleva här ute.
Holmgren hade taxirörelsen på den tiden och ibland fick vi åka taxi till skolan. En av Holmgrens döttrar gick i min klass. Han hade sin taxistation vid Shell-macken som fanns där rondellen är nu, mitt för Prästgårdsvägen. Hans fru skötte macken och blev sur när jag kom med min moped och bara ville köpa bensin för 50 öre.
När jag var barn var ju biltrafiken inte så tät som nu och det var ingen fara att ta kälken och åka utför Kråkvägen ända ner till Trinntorp – bara man höll reda på när bussarna gick.
Mobil butiksservice
Vår familj handlade för det mesta i Konsumaffären vid gamla Tyresö Centrum. De körde hem mat med bil på 1950- och 1960-talen.
Det fanns också en jättestor livsmedelsbuss, som ibland kom ut i bostadsområdena på Brevikshalvön. Den hade stora dörrar bak, där man fick gå in i bussen. Livsmedelsbussen fanns i vart fall i mitten av 1950-talet, men det var nog bara på sommaren som den servicen fanns.
Jag jobbade som cykelbud åt Norlings affär i Trinntorp. Det var ett svettigt jobb i backarna. Det var under två somrar i mitten av 1960-talet, när jag var kanske 13 år.
Dansbanans hartsning
Min granne Björn Hammar är elva år äldre än jag är. Vi hjälptes åt att hartsa golvet på dansbanan nere vid Trinntorp. Han hette Lindell i efternamn på den tiden och hade ett musikband ”Björn Lindells orkester” som spelade på dansbanan. Jag har inga minnen av att jag själv dansade där.
Båt- och fiskeliv
Min far hade båt tidigt. Det var en eka vi började med. Då hade vi båten nere vid Kalvfjärden. Farsan och jag lade nät i Kalvfjärden och om vintrarna pimplade vi på Erstavikens is.
Och vi pimplade strömming varje i år i Lura Ström: Där fick man skottkärrevis med fisk.
Pappa var med och grundade Tegelbrukets båtklubb. Åström ville inte gå med. Han var kommunist och behöll sin egen lilla brygga. Senare, när vi byggde den nya piren och rampen mm, så fick vi med alla i föreningen.
Pappa köpte så småningom en för den tiden stor båt och då åkte vi ut till Ornö och andra ställen. Båtgrannarna tyckte att vi hade varit väldigt långt bort, när vi kom hem igen!
Växlande vattenkvalitet
Det var annorlunda vatten på den tiden. I början var det bra och det var blåstång ända inne i Ällmorafjärdens yttre delar.
Sen blev vattnet äckligt brunt, när reningsverken inte orkade med. I början på 1980-talet kopplades det lokala reningsverket bort och istället pumpas avloppet till Henriksdals reningsverk i Stockholm - och det blev bättre igen.
Brunnar och jättegranen
Det fanns en gemensamhetsbrunn uppe på berget. Den är nu moderniserad och används fortfarande av en del fastigheter. Dessutom fanns det en numera försvunnen brunn vid det som en del personer nu verkar kalla Mc Governs kurva (det nordöstra hörnet av korsningen Nytorpsvägen - Tegebruksvägen).
En tredje vattentäkt var Grankällan. Vi använde inte den, men jag beundrade jättegranen som växte alldeles intill källan. Jag har aldrig sett en lika stor gran. Den var enorm! Den stod intill källan. Tvärs över nuvarande Grankällevägen bodde två gamla tanter på de sammanslagna tomterna Tegelbruksvägen 23 och 25. Där på nummer 25 fanns ett Gullringehus som fortfarande står kvar. De tog aldrig ner något träd på sina tomter, så hela området var helt igenväxt. Jag tyckte de var 150 år gamla.
När utkikstornet flög i luften
Utkikstornet kördes till Telegrafberget med helikopter på 1980-talet. Det var kanske år 1982. Vi byggde stommen på Radiovägen vid tekniska kontorets förråd. Det är rätt många år sedan nu och jag börjar undra om det kan bli någon risk med underhållet. Jag är förmodligen ansvarig om någon ramlar ner. Så jag är glad om man ringer och säger till när något behöver repareras.
Kråkvägens modernisering
Än idag finns på min tomt en brant f.d väg, som murades upp till nuvarande Kråkvägen 6 på 1930-talet.
När vi kom hit 1955 så rätades Kråkvägen ut och byggdes ut till en riktig väg omkring år 1962. Dessförinnan var backarna ännu brantare och besvärliga. Vägföreningen ville då betrakta Kråkvägen som gångväg. För bilvägar gällde på den tiden regeln att bofasta hushåll kunde få en gatlykta framför sitt hus. Pappa ville ha en sådan lampa i backen eftersom vi var bofasta. En dag fick han ut Erik Weglert och Ture Åkerblom för att diskutera gatlyktan. Erik Weglert blev ju senare min chef i många år. Ture Åkerblom från Tyresö Brädgård var den tunga politikern i kommunen. De representerade såväl kommunen som vägföreningen. Bägge herrarna sa att det var omöjligt för kommunen och vägföreningen att satsa på en gatlykta.
När herrarna skulle gå hem igen så ramlade de bägge två och hasade ner för den branta Kråkvägen. Pappa hade nämligen spolat den backen med vattenslagen innan de kom, så den var verkligen extremt isig och hal. Det visste ju inte herrarna, men när Åkerblom så småningom kunde resa sig upp, så sade han: ”Det kommer en lampa i veckan.” Och den gatlyktan finns kvar än idag.
Det är nu det händer
Mitt barn har uppfostrats ungefär på samma sätt som jag: Hon tog sig till samma Tyresö skola som jag gick i. Hon slapp dock gymnasiet inne i Stockholm. Kanske att vi föräldrar skjutsade något mer än vad jag blev skjutsad på min tid.
Sammanfattningsvis tycker jag att det har hänt väldigt lite här på halvön. Nu händer dock allt så fort, att alla kommer ha tappat minnet hur det var. Och får jag en 360 kvm kåk framför ögonen från min tomt, så kanske jag också flyttar härifrån.
[1] Starholken var namnet på det kafé som Tyresö Förvaltningsbolag ordnade i samband med sin stora fritidshusutställning 1934 i korsningen Tegelbruksvägen och nuvarande Nytorpsvägen. En del personer verkar i mer modern tid ha flyttat över namnet Starholken till ett litet hus som syns uppe på berget bakom Nytorpsvägen 67. Det huset ser onekligen nästan ut som en starholk.
[2] Nils Albert Rosenvik, född 1888-03-24. Död 1964-08-13, 76 år gammal.