BREVIKSHALVÖNS HISTORIA - I SKUGGAN AV EN MARKIS

• Startsida
• Förteckning över intervjuer
• Ämnen för studiecirklar
• Kontakt med författarna
• Rättelser

4.12 Nötskrikevägen 8

Det var inte bara Sten som vann sin tomt på lotteri. Margareta känner i vart fall till fyra tomter som var liknande vinster. Grannhuset är således också en vinststuga och hon som vann den var glad, för då kunde hon fortsätta att arbeta i Trintorps kiosk om somrarna utan att åka buss från stan. Och två andra vinststugor finns nära Nytorpsvägens början.

Första tiden på tomten
Det fanns varken vatten, avlopp eller elektricitet. Dricksvattnet hämtades den första tiden från en allmän brunn vid Nytorpsvägen. Utanför kökstrappan stod en liten björk, som bara blev större, tätare och vackrare. Vid dess fot ordnades nämligen ett litet stenkummel där slaskhinken tömdes. Belysningen vad fotogenlampor. Mjölk och ägg kunde förutom hos arrendator Enequist i Mokärr handlas i Kalle Norlings kiosk, senare handelsbod i Trintorp liksom andra basvaror. Så mysigt vi hade det dessa första år!

Brunnens tvivelaktiga hygien
Från början var nedre delen av vår tomt full med granar. Marken var sandig och där grävde vi vår brunn. I början av varje sommar fick vi lite ont i magen, men det brukade snart gå över. År 1949 fick vi barn i maj. Därför hyrde vi ut huset några månader i början av sommaren. Hyresgästen var ingenjör och intresserad av hur torrdasset fungerade i samspel med brunnen. Vi förstod då att det hela inte var så bra ordnat och det ledde till att vi borrade brunn där uppe på berget. Torrdasset hade vi kvar till år 1955. Då byggdes det övre huset ut och fick WC. I samband med att det nedre huset byggdes upp efter branden år 1981 så grävdes den jättestora avloppstanken ner under den nuvarande gräsmattan.

Isskåpets försörjning
Telefon och el fick vi inte på flera år. De kom ungefär samtidigt omkring år 1950. Så det var fotogenlampor, vedspis och tvålågigt rödpritkök som gällde fram till dess. Och ett isskåp. Vi köpte is från Sporre som bodde på Breviksvägen 87. Han hade en stor isdös där. Han tog upp is från Erstaviken på vintern och täckte isen med mycket sågspån. Han var åkare och levererade isen med sin lastbil. Vi lade in en isklump upptill i isskåpet. Smältvattnert rann långsamt ner och kylde innehållet.

Trinntorps kiosk och affär
Trinntorps kiosk fanns sommartid redan 1946 när vi flyttade hit. Den drevs av Calle Norling, och senare dennes son. Calle Norling bodde i den lilla röda stugan, som fortfarande ligger i slutningen bakom affären. Kiosken byggdes så småningom ut till en affär som drevs av två bröder Åberg. Vissa år i slutet av 1950-talet var den riktigt bra med en slaktare som malde köttfärs. - Som alternativ till Norlings kiosk kunde vi de fösta åren köpa mjölk och ägg hos arrendator Enequist i Mokärr. Vi upplevde de första åren som riktigt mysiga här ute!

Bad och simskola
Badade gjorde man i Trinntorp. Villaägareföreningen skötte badet sedan år 1947: vi var där och krattade och höll det rent. År 1963 byggde vi också upp och målade omklädningshytten – den som tyvärr brann nerpå 1990-talet. Simskolan var från början vid Trinntorp. Men det blev med åren för mycket folk och det gick inte att hålla skola där eftersom allmänheten tryckte på. Dessutom var det kallare i vattnet än i Breviksmaren. Så verksamheten flyttade dit. Det var kanske omkring år 1970. Men villaägareföreningen hade redan år 1955 ställt i ordning badet vid Breviksmaren genom frivilliga arbetsinsatser.

För populär dansbana
Från 1950-talet hade Villaägareförenigen en dansbana vid Kalle Norlings kiosk, där flaggstången nu står. Villaägareföreningen organiserade lördagsdans där, i början med grammofon men senare med levande musik från Björn Lindells trio. Tyvärr blev det busigt där efter några år: det kom motorcykelynglingar och bråkade så det blev slagsmål på banan.  Så vi ordnade att Villaägareförenings styrelsemedlemmar gick vakt där – två åt gången på danskvällarna. Det blev allt svårare att hitta vuxna som ville vara sådana ”ordningsvakter” och det hela slutade därför år 1965. Då hade föreningens mångårige kassör Nisse Nilsson blivit knivskuren i axeln som vakt under sommaren 1963 och det hela var tyvärr inte så roligt för föreningen att fortsätta med. Det var synd att dansbaneepoken försvann!

Stora midsommarfester
Midsommarfesten var till en början vid Kalle Norlings kiosk på gräsmattan intill dansbanan. Det blev med tiden väldigt trångt runt majstången. År 1955 utvidgade villaägareföreningen midsommarfirandet till Ällmora, men där blev det också trångt efter några år. Så från 1958 flyttades midsommardansen till fotbollsplanen vid Svartbäcken. Där fick alla plats. Eftersom den ängen ligger vid Ällmoravägen så kom den att kallas för Ällmoraängen. Vi brukade ha ett folkdanslag med som spelade och ledde danslekarna runt majstången. Gerhard Holmberg ordnade senare under vissa år kompletterande midsommarfester nere vid Ällmoras hamn.
På 40-talet hade vi för övrigt vissa somrar också maskeradfester för barnen vid Trintorp.

Båtliv
Båten hade vi rakt nedanför vid en båtklubb som vi bildade med en gemensamt byggd brygga. Båtklubben hette Familjebåtklubben, sedan omdöpt till Uggleviksvägens Båtklubb, och numera omdöpt till Vasspirens Båtklubb.
Ibland gjorde vi fjärdarna osäkra genom att ta vår motorbåt på utflykter till ytterskärgården, inte minst till Tärnskär. Nu är vi för gamla att ha båt, men följer med våra barn ibland.

Föreningslivet
Vi var från början med i ”Tyresönäs med omnejd villaägareförening u.p.a.” som det hetat från starten år 1942. Sten blev föreningens ordförande åren 1958-1963 och 1989-1992, och Margareta var ordförande 1988-1989  (för övrigt den första kvinnliga) och sekreterare 1989-1992. Då hade föreningen bytt namn sedan 1973 till det nuvarande ”Tyresönäs villaägareförening”. Det var på den tiden mer medlemmar utåt än från den inre delen av Brevikshalvön.

Det har hela tiden varit svårt att hitta styrelseledamöter. Men det mesta jobbet var att få tag på simlärare och ordna midsommarfesten och att få ekonomin att gå ihop. Det blev allt dyrare att trycka katalogerna, så vi gick över till att trycka vart annat år. Det var mycket jobb med att skriva ut, kopiera och kuvertera allt material för utskicken till medlemmarna. Allt det gjorde vi ju själva för hand på den tiden.
Vi fick kommunens folk att komma på våra  årsmöten, vilket visade sig vara uppskattat.

Breviksmarens långvariga problem
Ett ärende, som Sten ägnade mycket tid, var problemen vid Breviksmaren. År 1960 hade villaägareföreningens styrelse gjort ett kraftfullt försök att sanera Breviksmarens brygg-, båtplats- och parkeringsproblem. Men det försöket sprack till följd av kraftigt motstånd från i första hand järnhandlare Ragnar Frunck, som bodde i närheten. Åren 1977-1983 var det mycket fortsatta diskussioner i styrelsen kring hur Breviksmarens problem skulle hanteras. Ett nytt försök gjordes åren 1984-1985 genom föreningens Marenkommittén.  Men ett stormöte i september 1986 medförde tyvärr otrevliga intressemotsättningar inom föreningen, så Marenskommitténs väl genomarbetade förslag föll. Kommunen har senare kämpat med att göra juridiskt besvärliga detaljplaner för Breviksmaren, utan att lösa problemen: Parkeringskonflikterna verkar vara värre än någonsin och liksom konflikten mellan barnbadet och båtlivet.

Nya föreningar
Vid sidan av de årliga aktiviteterna i form av simskola och midsommarfirande, så var en viktig uppgift för villaägareföreningens styrelse att stödja tillkomsten av nya föreningar. Den viktigaste var ju Tyresö Vägförening, som villaägareföreningen fick till år 1947. Bryggföreningar och båtklubbar fick också stöd för att komma till. Sten var även aktiv i vägföreningens styrelse under flera år. Nu har familjen sedan flera år en son (Erik Almling) och en svärson (Stefan Arnborg) i vägföreningens styrelse.

Organiserat båtbryggorna på halvön
Ett lyckosamt projekt som Sten känner sig stolt över är att ha medverkat till att i samråd med markägaren fått ordning på hur grönområdena ska kunna nyttjas för båtplatser. ”Det nya greppet blev att vi tillämpade Samfällighetslagen eller Lagen om vissa gemensamhetsanläggningar. Det var en skillnad från hur man gjorde vid Tyresö Strand. Därigenom blev det billigare båtplatser på Brevikshalvön. Vi fick billiga arrenden för att ha bryggorna. Den första bryggföreningen enligt den nya modellen blev Ådängens Bryggförening, som hade 142 fastigheter anslutna till sig och som byggde bryggor för 22 båtplatser vid Ådängen, Noretviken med 77 och Klövberget med 43 platser. Det hela var klart 1971 efter en rättstvist i Södertörns domsaga och Svea Hovrätt om den årliga avgiften som markägaren Folkhem skulle få ta.”

När kommunen år 1977 genom ett markbyte övertog stora grönområden från Folkhem trodde villaägareföreningen att det skulle bli bättre relationer med markägaren. Tyvärr visade sig kommunen år 1980 vara en väl så besvärlig markägare som Tyresö FörvaltningsAB varit fram till hösten 1967 och ByggnadAB Folkhem varit från då. Men år 1981 fick vi till stånd ett för oss acceptabelt typavtal som kommunfullmäktige godkände år 1983. Och det kändes väldigt skönt när kommunens båtkö definitivt upphörde år 1990, för då slapp vi det olustiga hotet om att vi skulle kunna bli tvungna att lämna båtplatser från den kön till våra bryggor på Brevikshalvön.

Tre förändringar
Den största förändringen från 1940 eller 50-tal till idag är trafiken. Nu skulle jag inte våga gå med barnvagn ner till Trinntorp, säger Margareta. Då var det inga problem alls.
Förr kunde jag säga: nu går jag ut och plockar svamp till lunch. Nu går inte det. Det fanns mer kantareller då: mer gröna ytor och färre som plockade.

Det har blivit ändrat jordbruk på tomten: Där det från början var en granskog och nu är gräsmatta var det under min mammas tid fullt med grönsaker och potatis och jordgubbar.

Ett hus till på tomten
Margaretas föräldrar hade inget sommarställe. De ville gärna besöka oss och träffa barnbarnen. Vi trängde ihop oss men så kom förslag upp att de skulle bygga en egen stuga på den nedre delen av tomten. Byggnadstillstånd erhölls och ett hus med 2 RoK uppfördes. När de blev äldre ville morfar ha eget sovrum och huset byggdes till. Redan ett år senare dog morfar och mormor bodde kvar där på somrarna till hon fyllt 90 år. Hon avled i augusti 1987 och Margareta ärvde huset. Hennes sista tio år hade hon varit sjuk och beroende av hjälp så Sten och Margareta flyttade ihop med henne och lämnade det gamla huset till äldsta dottern Elisabeth och hennes familj.

En söndag i vintern 1981 brann huset ner, förmodligen pga av något elektriskt överslag i källaren. Polisen ringde på kvällen och frågade om vi var ägare till Nötskrikevägen 8. Ja svarade vi förvånat. Tyvärr måste jag meddela att huset står i lågor. Finns det någon kvar i huset? Nej svarade vi, men vi har varit ute idag och haft brasa. Kanske vi var oförsiktiga. Vi blev väldigt ledsna och började leta efter brandförsäkring. Till vår fasa upptäckte vi att vi försummat at betala den i samband med att vi flyttat i stan och lagt om alla andra försäkringar. Det kändes inte roligt. Dagen efter for Sten och mormor ut för att titta på eländet. Stor blev deras förvåning när det var hennes hus som brunnit. Hon hade inte varit där på länge. Det blev dock ett lyckligt slut för hon hade fullvärdeförsäkring i ett bolag som genast ställde upp med arkitekt och byggfirma. Ett år senare var ett bättre isolerat hus och med bättre planlösning uppfört.

Tio inbrott
Vi har haft tio inbrott på den här tomten genom åren – mest på höstarna i mörkret innan snön kommit. Man har tagit möbler, spis, tavlor, mm. En gång stod en gammal bil utanför. Vi tittade på den och fann att några av våra tavlor fanns i den. Bilen var stulen och tjuven hade tydligen inte kunnat starta den och köra den härifrån. En annan gång hade inbrottstjuvarna legat över i huset, lagat mat och till och med glömt kvar barnkläder. Den kändes beklämmande om det var tjuvar som hade små barn med sig! Men de senaste sju åren har vi haft larm och sluppit inbrott.

Bättre väghållning
Vinterväghållningen här ute är bättre än inne i Stockholm! När vi var här ute på snöiga vinterlov och kom in till stan igen, så konstaterade vi flera gånger att det var bättre plogat här ute än inne i stan.

Problem att skjuta rådjuren
Den alldeles för stora rådjursstammen blev ju ett stort problem från slutet av 1980-talet. Två brandmän fick så småningom kommunens uppdrag att skjuta rådjur om höstarna. Men när ett skjutet djur lade sig på en granntomt fick de inte gå där och döda det. Så vi gick runt i kvarteret och skaffade fullmakter: alla grannar var angelägna att det skulle skjutas rådjur och att ge fullmakt så brandmännen fick gå in även på deras tomter.

Tillägg från intervju 2004-09-25 med dottern Elisabeth Arnborg,
född Almling år 1947:

Elisabeth har tillbringat det mesta av sitt livs ferier på och kring Nötskrikevägen 8 och har nu det övre huset som fritidsbostad för sin familj. Hon ser det som en väldigt rolig förmån att få bo sommartid där hon vuxit upp och att ha kunnat ge de egna barnen en del av samma miljö.

Trinntorpsaffären
På 1950-talet när Kalle Norling hade kiosken så fanns det en lekplats med gungor där. Så vi barn var där mycket och lekte. Norling var en mycket sträng person som körde bort en om man busade. Hans affär var från början av den gammaldags typ där man kom in och handlade över disk. Det fanns olika ingångar: till höger fanns det en mjölkbutik, till vänster köpte man specerier och köttvaror. Det fanns också en fiskavdelning.
Peter har ju affären nu. Han har haft den länge och i vart fall sedan 1980-talet. Då handlade jag där mycket, när mina barn var små. Nu handlar jag inte hos Peter. Jag har föreslagit Peter att han skulle sätta upp någon lekplats för små barn, så att man har någon stans att gå. Men det kan ju vara ansvarsfrågor och annat som hindrar den idén.

Kioskerna som målpunkter
Som barn och tonåring cyklade vi mycket omkring här i närheten - mest ner till Trinntorp och någon enstaka gång till Pressbyrån vid Breviksvägens början. Den pressbyrån fanns till i början av 1960-talet. Det var två damer som skötte den.

Andra målpunkter när vi var ute och cyklade var ibland telefonkioskerna, där vi kunde krypa in och smygröka. Det fanns en sådan vid hörnet Nötskrikevägen/Nytorpsvägen och en nere vid Trinntorp. Och sedan en borta vid Konsum/Ica, där Breviksvägen började.

Vägarna var inte asfalterade då. Jag kommer ihåg att det fanns så mycket hallon längs med vägarna. Det var vägdamm på hallonen, men det upplevdes inte då som något hinder för att njuta av dem. Idag skulle man ju inte våga äta dem, om de skulle finnas där.

Nutida promenadmål
Telegrafberget ligger på lagom promenadavstånd så dit går vi rätt ofta och upp i utkikstornet. Bär och svamp plockar jag inte där utan numera mest på anda sidan Kalvfjärden: dit åker vi med bilen.

Intressant arboratorium
På 1960-talet ordnade villaägareföreningen en utflykt till det arboratorium som finns nedanför och söder om Klövberget. En biologilärare som hette Tore Linnell berättade att där finns nästan alla sorters träd som finns i Sverige.

Två skillnader
En stor skillnad är att när jag var barn, så sprang man ju ut och in i alla husen här på Nötskrikevägen. Man kände ju alla grannar då. Det gör jag inte nu längre. Nu vet jag inte vad hälften av dem heter.  Då höll alla på att bygga sina egna hus (mer eller mindre) och många hus hade barn.
En annan skillnad är att nu upplever jag att det är så nära till stan. Det var det inte då.

© 2012 Brevikshistoria.n.nu. Alla rättigheter förbehållna.
Template design by Andreas Viklund