4.1 Breviksvägen 25, 27, 29

 

70 års minnen från Nytorpsområdet



Redigerad utskrift från bandinspelade intervjuer den 30/1 och 4/2 2008

med Majbritt Faith-Ell, Breviksvägen 25-27.

Majbritt Faith-Ell är född år 1936 och har vistats mycket på sin fritid på Breviksvägen 25-27 sedan år 1938. Hon är aktiv i hembygdsrörelsen i landet och genom sitt historieintresse och sina intervjuer med många gamla Tyresöbor har hon mycket att berätta om vad som hänt och hur inte minst Brevikshalvön förändrats.

1. Egna minnen från Brevikshalvön

1.1 Hur landskapet och topografin ändrats
När jag var nyfödd köpte pappa det som nu är Breviksvägen 25. Det var då två tomter och när han såg dem var de snötäckta. Men eftersom läget var fint och utsikten god köpte han dem av markisen. Sedan kom överraskningen på våren när de visade sig att tomterna bara bestod av kullerstenar och berg.

Bygget av stengärdsgården
För att bli av med en del av alla stenarna fick vi rådet att bygga en stengärdsgård. Det var bröderna Lennart och Edvard Grönblad och David Sandgren som hjälpte till att bygga den. Markisen hade ”importerat” dem som arbetskraft från Skebo bruk i Roslagen. De fick bo i den stora Tegelbrukskåken. De arbetade åt markisen som skogs- och vägarbetare. De byggde vägarna, rensade skogen och förberedde för sommarstugebebyggelsen på 1930- och 1940-talen.

Prästkragarna kom
Även efter det att stengärdsgården byggts hade vi mest bara kullerstenar och inga prästkragar, men trädgårdsmästare Boström rådde oss att ta några prästkragar hos honom och smula sönder dem över tomten. Det gjorde vi och de blommar fortfarande varje år mellan kullerstenarna.

Två tomter blir tre som blir två
En dag när min mor tittade ut genom ett fönster såg hon främmande människor gå omkring bland alla kullerstenarna utanför tomtgränsen och ringde till markisen för att fråga vad som pågick. Den tomten är till salu, svarade han. Då köper jag den; vad kostar den? 900 kr. OK. - Så var den tomten köpt per telefon. Eftersom vägföreningen senare ville ha betalt per tomt slog pappa ihop de två första tomterna till en större, som nu är nummer 25.

Min tomt som fick byggnadsförbud
Kommunen ville flytta in stenmuren sju meter för att det skulle bli en gångväg längs Breviksvägen och en rondell in på min tomt. Jag blev förskräckt och kontaktade riksantikvarieämbetet, naturvårdsverket och länsstyrelsens miljövårdssektion och fick stenmuren förklarad som byggnadsminne. En stenmur kan ju bli byggnadsminnesförklarad om den är över 60 år och har hört till en avstyckning från en jordbruksfastighet. Vår tomt var ju avstyckad från jordbruksfastigheten Nytorps gård och därmed räddades muren: kommunen fick inte flytta på en enda sten.

Enligt planerna ska de sänka Breviksvägen cirka 1½ meter alldeles intill stenmuren och göra en stödmur nedanför den. Gångvägen får bli på andra sidan i stället. I gengäld påstår kommunen att min tomt på nästan 9000 kvm delvis skall få byggnadsförbud eftersom den ligger för nära trafiken. Länsstyrelsen kräver att man inte får bo så nära en trafikerad väg. Så det verkar som att kommunens tidigare byggnadsrestriktioner till 60 kvadrat plus friggebod nu skärps till att bli ett byggnadsförbud, trots att tomten är så stor och många andra har mycket närmare till trafiken än jag har.

Öppet landskap blev fyrkantigt
Under min barndom på 1940-talet var det ett mycket mer öppet landskap här. Från vår tomt såg man ut över hela Nytorpsängen. Min pappa kunde sitta på verandan och med kikare följa segelbåtarna från Luraström och långt in i Kalvfjärden. Nu ser man knappast Kalvfjärdens vatten alls för alla träd som vuxit upp. Hela det öppna landskapet har blivit omvandlat till fyrkantiga tomter med vinkelräta rader av typ tulpaner. Man har förlorat skärgårdskänslan och värre blir det eftersom kommunen vill förbjuda fällning av stora träd. Hela halvön ändrar karaktär – tyvärr!

Hölassen från Nytorps ängar
På 1940-talet fick vi barn vara med på vad vi kallade Bexelius äng i Nytorp och lasta höet på hästvagnarna och sedan åka med på hölassen till Tyresö gård. Generaldirektör Bexelius bodde i det stora gula huset vid Finborgsvägen på mycket stora tomter med en granhäck runt huset. Därifrån hämtades höet. Uppe vid Fasanvägen var det före detta fin åkermark och stora ängar.
Hölassen drogs av en eller två hästar. Hästarna sprang nedför Orrnäsbacken och hade svårt att komma upp för nästa backe. Det var ett typiskt hösttecken att det låg stora mängder hö på bägge sidor om Breviksvägen där. Det berodde delvis på att vi barn ofta gled av lasset och sedan försökte komma upp igen när vi sprungit ikapp hästen i uppförsbacken.

Allt det här upphörde när korna och hästarna försvann från Tyresö gård och Nytorpsängen styckades upp till tomter.

1.2 Nytorpsaffärens historia

Där det nu ligger ett stort gult hus på Nytorpsvägen 1 var det en affär åren 1944-1963. Majbritt Faith-Ell berättar om den affären:

Bygge i två etapper
Affären var från början byggd i en våning med ett sluttande tak och bestod av ett stort rum med en lång disk. Affären ägdes och drevs av Märta Lindqvist med hjälp av bland andra Birgit Nyman.

Efter några år byggdes huset till med en övervåning. Det virket kom från Fasanvägen och Märtas pappa bar fram varje planka därifrån under byggnadstiden. Han och hans fru flyttade nämligen sedan in i övervåningen från Fasanvägen. När de dött flyttade Märta upp i övervåningen. Jag minns när Märta i hög ålder stod och skottade snö uppe på det dåvarande tegeltaket.

Tvåvåningshuset var länge klätt med fula grå eternitplattor, så kallade Sidi-skivor. Min pappa blev både ledsen och arg när han kom ut en vår på 1950-talet och fann att det påbyggda affärshuset förfulade hans utsikt över Kalvfjärden.

Separat grönsaksaffär i källaren
Trädgårdsmästare Hilmer Boström hade trädgårdsmästeri på de närmaste delarna av Nytorpsängen. Vi fick bland annat plocka jordgubbar där och betala för självplock. Det var mycket billigt. Gösta Boströms fru var syster till Märta Lindqvist och drev grönsaksaffären i källarplanet till Märtas affär med ingång från Nytorpsvägen. Den låg där nere på ena gaveln och hade en disk i ena hörnet och alla grönsakerna på hyllor runt om. Jag tror att de bara var sådant som Boströms producerat lokalt. Fru Boström och fru Trygg expedierade. Maken Nils Trygg hade blivit upplärd av Hilmer Boström och blev ju senare chef för handelsträdgården vid Tyresö slott.

Flera timmars kötid
Vårt hus var nog ett av de få som hade kylskåp på den tiden. Det betydde att alla människor var beroende av att köpa färskvaror nästan dagligen under sommaren. De hade ju ingen bil. Det blev en lång kö på flera timmar längs Breviksvägen ända upp till Hansbo hela förmiddagarna varje dag under sommaren. Kölappar fanns inte utan man fick snällt stå i kön och vänta. Oftast bildades kön en timme innan affären öppnades på morgonen. Jag och vårt hembiträde turades om att stå i kön en timme var. Andra familjer med småbarn kunde vara tvungna att ha barnen med i kön, om man inte kunde lämna dem hemma ensamma. I så fall hade mamman till exempel med sig en dragskrinda för barnen och att dra hem maten på. Familjen Enhörning på Nytorpsvägen måste till exempel ta med fyra småbarn till kön.

Ofta slutsålt
Affären hade en stor låda med iskylning. I den stod mjölkkannan ur vilken mjölken skopades upp till flaskor man hade med sig. Grädde och mjölk var ofta slut när man kom fram till disken för affären tog inte in mer än vad  som säkert skulle gå åt under dagen. Det hände att mjölken tog slut redan på morgonen. Vi beklagade särskilt att de obeskrivligt underbara wienerbröden tog slut så ofta. Sortimentet i övrigt var snålt.

Lådorna utanför affären
För att slippa stå i kö ordnade vi så småningom att få hämta all den beställda maten i lådor som Märta Lindqvist gjort i ordning. Hon ställde ut lådorna utanför affären när hon stängde klockan 12 för en eller två timmars lunch och det hade sina sidor, eftersom mjölken kunde surna i solvärmen och skatorna kunde hitta brödet att hacka i så att det låg smulor spridda runt omkring över trappen. Efter lunch höll affären inte så mycket öppet på eftermiddagarna. Märtas pappa bar ibland upp vår mat till oss.

Kön till tidningslådan
Tidningarna kom med bussen och lades i stora zinklådor som var en meter breda. Den närmste lådan var mittemot affären. Varje tidning hade ett pappersomslag med namn på adressaten. Där var det en kö varje morgon för att leta reda på tidningen. Det ingick i mina uppgifter att hämta tidningen vid zinklådan och jag mötte alltid samma människor där då. Till exempel Morales från Klockargårdvägen som kom i elegant vit kostym, medan andra kom dit i morgonrock.

Trädgårdsmästare Boström
Hilmer Boström bodde i det gamla grågröna huset på Breviksvägen 42. Han levde ett mycket aktivt liv där tills han blev cirka 95 år. Det var alltid roligt att prata med honom för han var en stor personlighet. Men ibland ville jag gå till sjön och bada medan han ville berätta så mycket. Han samlade på Idun - från första numret till det senaste. Och han samlade mynt. Hans son Gösta Boström bodde i Brevik, där han också hade odlingar.

1.3 Allmänningarna som nöje och problem
Jag är ombud för några allmänningar vid Erstaviken. Det är stridigheter vid dessa badplatser. Markområdena är små. Ungefär var femte tomt blev en allmänning, så att de som inte hade sjötomt skulle kunna vistas och ha båt vid vatten. Dessa små strandplättar blir nu ofta överfulla med folk från alla möjliga håll, som badar och skräpar ner. Det råder allemansrätt – alla är välkomna men bör känna sitt ansvar för de vackra platserna!

Tvättad sand:
Vi är några få i byalaget som bär bort skräpet, slår gräset och krattar sanden ren. Vi har även köpt sand från Gotland och lagt på blåleran. Vi har då köpt havstvättad sand och inte gjutsand, som kommunen använder och som dammar så att barnen blir gråbeiga i huden när de leker på de kommunala badstränderna.

Trädgallring:
Jag har organiserat ett byalag på 30 personer gratis arbetskraft, men det är kommunen som äger marken och har motarbetat oss. Terrängen är brant ner mot Erstaviken och det är knappt med sol där nere, eftersom stranden är skuggad av höga träd. För att gallra några av träden vid Erstaviken kontaktade jag Markavdelningen. När Christer Welin från ”Sågen” kom dit så svarade han bara: ”Nej det trädet kan vi inte ta bort för där bor det humlor. Och det trädet kan vi inte fälla för där bor det en fågel. Och inte kan jag hålla på att gallra alla höga träd för att ni skall få sol.” Det blev en stor besvikelse och jag undrade efteråt om han bara drev med mig: Vi arbetar gratis och får inte gallra själva även om vi vill och skulle kunna. ”Sågen” gallrade så småningom, men då tog man träden uppe vid vägen och inte dem som skuggade nere vid stranden.

Fjärrbesökarna:
Det råder motsättningar mellan permanentboende och fritidsboende och fjärrboende som kommer med bilar. De som inte bor här alls och inte varit med om att slå med lie och kämpa mot sly verkar tro att det är kommunen som ska sköta marken, men kommunen sköter inga småallmänningar vad jag vet. Men de behöver fler badplatser och bör stödja oss ideellt arbetande på allmänningarna.

Sophanteringen: En period hade vi soptunnor vid vattnet för att badgäster skulle kunna slänga sitt skräp där, men de blev ju fulla med en gång av båtskräp. Sopbolaget ville ha betalt för varje steg de skulle bära tunnorna upp till vägen. Så numera är vi 2-3 personer som jobbar en hel söndag för att hålla området rent. Jag lägger ner mer tid på att sköta allmän strand än att sköta min egen tomt.

Torrtoan:
Från början var det villaägareföreningen som anlade baden och skaffade dit torrtoa. Den brände ”Sågen” upp när de röjde sly trots att jag tyckte att den borde bevaras, eftersom den fungerade bättre än att folk kladdar ner bakom buskarna. Problemet var vem som skulle betala för tömning.

Svartbryggorna.
Alla vill ha båt: ofta en stor på svaj och en mindre vid en liten brygga. Det finns många små bryggor som belastar stranden. Skulle de samlas till färre stora bryggor innebär det stora kostnader. Båtfolket dominerar över badfolket och jag tycker att de bör gå in i båtklubbar och skona badstränderna.

Båtägare kontra allmänhet.
Brygglaget vid Kalvfjärdens strand på Finborgsvägen heter Nytorps båtklubb. Liksom de flesta andra båtklubbar har den bildats på allmän mark med allemansrätt och jag var ofta där som barn och badade. Men nu har båtklubben spärrat av och låst området, så att man inte längre har möjlighet att komma dit för att bada eller fiska. Det tycker jag är synd! Den tendensen måste förhindras.

1.4 Hur det sociala livet ändrats

När jag var barn kände man varandra på ett annat sätt än nu på halvön. Då fanns det många fler naturliga mötesplatser. Det var inte bara kön till affären i Nytorp, badplatserna, simskolan, tennisspelandet och midsommarfirandet. Trinntorps kiosk drog mycket ungdomar som kände gemenskap där. Busshållplatserna var viktiga mötesplatser innan alla skaffat bil. Jag tror att det främst är bilen, båten och TV som fått oss att isolera oss i stället för att umgås med grannarna. Villaägareföreningen bjuder fortfarande på aktiviteter som brännboll, simskola, midsommarfirande men bör utvidga dem till loppmarknader, seglarkurser, öppet hus, etc.

Tennisklubben var ett viktig socialt fenomen. När det var finalmatcher var dikena vid banan fulla med cyklar och alla tittade på matcherna. Pappa var banchef vid Orrnäsbanan och Arne Ljunggren vid Tegelbruksbanan. Tegelbruksbanan hade mer solgass och Orrnäsbanan var mer skön med sin skugga. Magnus Bergvall i Brobänken och Anders Mårtensson på Nytorpsvägen och Kurre Norling i Trinntorp var de hårdaste och mest fantastiska tennistävlarna. Det var enormt mycket folk vid banan när de tävlade. Alla åldrar var där och hade folkfest. Varje höst hade man bal med högtidsdräkt och prisutdelning i stan.

Midsommarfirande:
När jag var barn och i tonåren firades midsommar i Trinntorp. Det var två eller tre dragspelare och en dansbana och en liten kiosk. Kurre Norlings pappa ägde affären. Nu har man flyttat midsommarfirandet till Ällmora äng - en mindre fest mot kommunens vid Tyresö slott.

Myrstacken vid slottet.
På senare år har ju midsommarfirandet vid slottet blivit populärt. Jag promenerade dit för några år sedan, just som det började spöregna vid midsommarfirandet. Det var precis som att röra om i en myrstack: Alla 25000 människorna skulle på en gång springa till sina bilar med alla sina filtar och prylar!

Simskolan var också viktig med många olika aktiviteter. Simmärket i guld fick vi ta i Flatenbadet där det fanns ett hopptorn.

Skogsmulleverksamhet fanns också. Den ägde rum i Dyvik och även genom den blev det kontakter mellan de vuxna, eftersom barnen måste skjutsas dit på något sätt. Mina två söner var skogsmullar när de var sex år, vilket betyder att det bör ha varit åren cirka 1973 och 1976.

Optimistjolleseglingarna i Breviksmaren som ordnades från Tibloms tomt där var också populära. Mina två söner var med där från det de var fem år gamla. Det krävdes simborgarmärke 200 meter för att få deltaga, och de simmade som fiskar redan vid 4 år.

Buller irriterar ibland mycket:
En enda vattenskoter kan förstöra hela Erstavikens frid. Den för ju ett fruktansvärt liv! När vattenskotrarna blivit bortkörda från Saltsjöbadens Solsida och kom över Erstaviken till Brevikshalvön var det många som blev irriterade. Vi försökte säga att de skulle åka tillbaka till Saltsjöbadshållet igen och snurra runt där istället. Vattenskidor är också en miljöplåga. Det fanns något på 1980-talet som hette Barefoot Nautic Club:
Ungdomar som åkte vattenskidor på sina bara fötter. De höll till vid Brakmaren och skrämde bort hägern och gäddorna därifrån och dessutom tyckte de att jag låg i vägen med min lilla roddbåt för att fiska gädda. Jag skrev en arg artikel i lokalpressen och kommunen anvisade dem ett annat område att köra runt på. Men ungdomarna blev ju arga på mig!

Ändrade hälsningsvanor:
Jag lade märke till att många gick förbi på vägarna utan att hälsa på varandra när de möttes, vilket man fortfarande gjorde på 1950-talet. Därför bjöd jag alla inom Nytorpsområdet hem på öppet hus. Det kom över 100 personer och vi hade musik och fest. Det hade det goda med sig att jag efteråt kunde notera att fler personer hälsar på varandra när man möts. Men det är numera en åldersskillnad: De unga joggar förbi, medan de gamla strosar förbi och stannar till för att prata.

 1.5 Gengasbussarna i Orrnäsbackarna

Under andra världskriget när bussarna drevs med gengas orkade de inte alltid upp för den andra övre Orrnäsbacken när de kom från stan. Detta inträffade rätt ofta vintertid när det var halt på grusvägen. Då fick alla karlar gå av bussen och skjuta på bak, medan kvinnor och barn fick sitta kvar. Min pappa var stark och han och de andra sköt på där bak och alla skrek ”åhej-åhå” för alla ville ju komma hem. Det kom ut mycket kolsvarta och giftiga avgaser ur avgasröret som de som skjutsade på fick andas in.
Vi åkte ut nästan varje lördag och söndag under höst och vår, men jag har inget minne av att bussen hade problem att komma upp för backen när det var sommar – och aldrig när vi åkte in mot Stockholm.

 1.6 Waxholmsbåtens återkomst till Breviks brygga

Jag fick tanken att de var synd att Waxholmsbåtarna inte längre stannade vid Breviks ångbåtsbrygga, trots att de gick förbi alldeles utanför. Det finns ju många i Tyresö som gärna skulle vilja åka ut till Utö och andra platser i skärgården. Så jag kontaktade Waxholmsbolaget, som avfärdade mig med att kommunen inte tillät dem att stanna vid bryggan. När jag pratade med kommunen så hänvisades jag runt till många olika instanser, men till slut sade en chefsperson att det var Waxholmsbolaget som inte ville trafikera Breviks brygga. Jag bjöd då ihop dem så att de kunde prata med varandra. Då gick det fort: Efter två månader stod Breviks brygga på turlistan!

Den första turen var på Valborgsmässoafton. Jag gick ombord på båten mitt emot slottet i stan och hade en fin utsikt över hela festligheterna där eftersom kungens födelsedag firades med vaktparad och ståt. När båten kom till Brevik stod kommunalrådet där och klippte ett sidenband, medan en blåsorkester spelade från berget intill och jag fick gå iland först av alla - och bli bjuden på cider och chips bland mycket folk som var där när båten kom. Det hela var verkligen mycket festligt!
Sedan blev det ju problem i flera år med parkerade bilar vid Brevik. Kommunen tog då initiativ till den nya bryggan vid Trinntorp. Även handlaren vid Trinntorp ville gärna ha Waxholmsbåten dit, då den drog kunder. Han ville dessutom ha en tankstation på en utbyggd gästbrygga. Jag motarbetade det med hänsyn till barnens badplats, eftersom en tankplats ju alstrar problem med oljespill och många båtar rör upp vattnet.

 1.7 Från de många elavbrottens tid

Under påsk och sportlovsveckorna på 1940- till 1960-talen blev elnätet snabbt överbelastat när alla försökte få sina fritidshus varma och dessutom hade elspisarna på för att laga mat. Det skedde flera gånger under min barndom och tonårstid. Då blev det dessutom snabbt telefonkö till Televerket för alla ringde på samma gång och klagade på avbrotten.

Tre insnöade flickor räddade!
På sportlovet 1950 var jag ute i stugan med två klasskamrater och två stora hundar. Det blev den värsta snöstorm jag varit med om. Elen försvann och i stugan blev snart lika kallt som utomhus. Vi försökte göra eld i en öppen spis men lufttrycket från skorstenen blåste in all aska och glöd på golvet. Även telefonledningarna var nedblåsta så goda råd var dyra. Vi överlevde med stor möda natten och pulsade nästa morgon i den djupa snön och över massor med kullblåsta träd på Breviksvägen och kom med skidor till Tyresö Strand där det fanns ett hembageri vid busshållplatsen Strand. Där fick vi den bästa koppen varm mjölkchoklad jag någonsin druckit. Men eftersom inga bussar kom fram och vi inte kunde åka in till stan, fick vi pulsa tillbaka till stugan. När vi kom åter var det mörkt och svart, men jag såg utifrån att det flammade i fönstret. Jag blev rädd att askan hade tagit eld och att huset brann. Men det visade sig att det var pappa som var där och hade lyckas göra upp eld och få huset varmt. Han hade åkt buss så långt det gick och sedan pulsat sig fram för att hjälpa oss flickor. Så det äventyret fick ett lyckligt slut. Men mitt emot oss är en tomt där sjutton granar lagt sig runt huset i snöstormen. När ägaren kom ut från stan för att titta till sin stuga kunde han inte komma in i huset för alla träden. Stugan var i övrigt liksom de tre grannstugorna med tomter första pris på lotteri.

 1.8 Minnen från tre trafikolyckor

* En ”obefintlig” trafikolycka
Min man och jag kom en kväll med bussen från Stockholm och steg av vid Nytorpsvägen. En skolklass kom också med bussen och skulle till Fasanvägen på en fest. Det var mörkt och halt och vi gick alla upp för backen mot Breviksvägen. Scherp körde då ut från sin tomt på Nytorpsvägen med sin bil samtidigt som en bil i hög fart kom från Stockholmshållet och svängde ner på Nytorpsvägen. Bilarna frontalkrockade och bägge flög i luften och hamnade kvaddade i var sitt dike. Märkligt nog skadades ingen människa. Polisen spärrade av korsningen. Det är konstigt att Vägföreningen säger att det aldrig skett någon trafikolycka i den vägkorsningen! Den här olyckan skedde i vart fall där under senare hälften av 1990-talet.

* Bussen på tvären i Orrnäsbacken
För många år sedan blev jag vittne till när bussen mot Stockholm hade problem att ta sig ner för Orrnäsbacken i det besväriga busvädret. Den gled och till slut lade den sig på tvären i diket och på vägen. Jag blev uppskriven som vittne men det var aldrig någon som hörde av sig till mig senare.

 * Bengt Östes nya definition på livet
TV Rapports Bengt Öste bodde i Nytorps stora röda mangårdsbyggnad. Barnen stod vid sidan av Nytorpsvägen framför hans hus när ett rattfyllo körde på dem. Den ena väntade barn och fick missfall efter olyckan. Den andra flickan blev förlamad och låg i koma i flera år. Bengt Öste började då tala om att ändra dödsbegreppet från hjärtdöd till hjärndöd. Men det fantastiska var att dottern började kvickna till efter lång tid och lever nu i en handikapplägenhet, arbetar och fungerar i samhället. Jag vet inte om Bengt då återgick till begreppet ”hjärtdöd”. (Kommentar: Sverige ändrade dödsbegreppet den 1 januari 1988 från hjärtdöd till hjärndöd.)

 1.9 Livet på isarna runt halvön

Isen runt halvön har ju alltid varit en viktig del av livet här. Ibland är den tjock och alltid är den riskfylld med sina brunnar. Till och med glassbilen var en gång ute med sin ljudsignal och sålde glass till torskpimplarna!

Torsken är tyvärr borta numera. Gädda finns fortfarande men det gäller att veta var de finns. Men förr när torsken fortfarande fanns kvar var det många som pilkade på Erstavikens is. Alla hade sina standardhål från år till år, dit de kom varje söndag och pimplade. Jag som åkte långfärdskridskor kunde bli bjuden på många olika specialiteter vid de olika hålen. Vid ett hål fanns det en finne som pimplade med en gaffel: Han hade böjt upp gaffelns fyra ”fingrar” åt var sitt håll och behövde inget mer bete än det blänkande gaffelskaftet.  Han drog torsk utan bete och fick mycket mer än de andra pimplarna. En professionell fiskare bortåt Dalarö kom ibland med sin spark full med fisk i plastsäckar och sålde för 20 kr/ torsk till alla som inte fått något och inte ville komma hem tomhänta. Han hade fiskat torsk på nät under isen. En dag sjönk han genom isen med spark och torsksäckar och drunknade.

Jägmästare Puide vid Brobänken som var över 80 år var ofta ute på Erstaviken med sin spark och fiskade. Han gick en dag ner sig på isen och sparken med fisk försvann i djupet, men han lyckades ta sig upp med hjälp av två skruvmejslar. Sedan fick han gå hem och lyckades bli varm igen i bastun.

Torskåret
Ett år fick vi under en sportlovsvecka 90 torskar på Erstaviken via pimpling på isen rakt utanför Bofinksvägen, där Erstaviken är cirka 100 meter djup. En torsk var en jätte och jag fick göra tre borrhål i isen så att hålet blev som ett hjärta för att få upp den. Torsken verkade bedövad och kämpade inte som en arg gädda gör. Den var en meter lång och vägde 14 kilo. Jag var ju ute med långfärdsskridskor och hade inte utrustning nog att få hem torsken. Men som tur var kom en granne förbi med snöskoter. Trots att jag hatar snöskotrar så fick jag lift till stranden vid Bofinksvägen. Torsken släpade vi i ett rep och plastsäck efter skotern. Sedan fick min man och jag med hjälp av en snöpulka och båtlina släpa upp torsken till stugan. Det var den norska bergstorsken som simmat runt södra Sverige in i Erstaviken. Östersjötorskarna väger kring 2 kilo medan denna sort kan bli enorm. De stora sillarna kom samma väg (det vill säga Halmstadsill och Ystadsill) medan Östersjöns strömmingar är små.

Ryssarnas linjefiske utan fisk
Jag tror att det kan ha varit på 1980-talet när min man och jag var ute och åkte långfärdsskridskor. Vid öppningen till Jungfrufjärden stod det tio ryssar i mörk kostym och lågskor på isen med jämna avstånd på en rät linje i passet mellan två öar. De sa att de pimplade. Jag tycker det var konstigt för de hade inte hinkar med sig och strömming pimplar man inte på stora djup. Kustbevakningen skickade ut en helikopter som surrade över området. Flera timmar senare när vi åkte förbi området igen stod alla ryssarna på den andra halvan av passet, precis med jämna mellanrum och i förlängningen av den första linjen. Jag tror att de snarare pejlade djupet än fiskade strömming. Någon fisk såg jag inte.

Ubåt i Erstaviken?
Det kanske var i slutet av 1990-talet när det kom det flera helikoptrar och förde ett väldigt liv ute över Erstaviken. Så småningom kom även en fotograf från Aftonbladet och berättade att man hade fått indikationer på att ”det fanns en rysk ubåt i Erstaviken”. Hur man visste att den var rysk förstår jag inte. Men det var intressant att följa hela jakten och läsa om den i tidningen dagen därpå.

 1.10 Egna minnen i övrigt från halvön

Den avvikande Bagarvillan
Vad vi kallade för Bagarvillan på Nytorpsvägen 6 ser ut som herrgård i colonial amerikansk stil. Tidigare bodde där en bagare. Det är ett otroligt stort hus bland alla sommarstugorna. Pappa fick vid något tillfälle hyra ett våningsplan för att husera sina gäster där. Sedan köptes huset av en estnisk arkitekt – och nu bygger nya ägare om huset.

Ett eller två skeppsvrak?
Där Klockargårdens bryggförening har sin brygga är nu en nästan helt igenvuxen äng. Utanför bryggan låg det i min barndom en stor halvsjunken pråm eller skuta gjord av tjocka plankor. Där brukade jag bada och hoppa i från vraket. Det var förmodligen livsfarligt. Mitt för det stället i Stallviken, men närmare Slottet, har min son Birger vid dykning hittat vraket av en skuta, som ligger på botten. Jag vet inte om de två skutorna är samma pråm eller ej.

De estniska flyktingarna och ”Äggtanten”
De finns flera flyktingar från Estland på Brevikshalvön. De ville gärna bosätta sig på den här sidan av stan för att vara så nära Estland som möjligt. Pastorn i Fårö kyrka berättade att en av dem sagt att ”när jag dör så vill jag att min aska skall spridas från en båt när vinden blåser österut så jag kommer hem igen”. Han fick förrätta den jordfästningen. Några av estländarna bodde på några tomter vid Brobänken, Fasanvägen och en i Brevik. Och på Fasanvägen 8 eller 10 bodde en dam som vi kallade för ”Äggtanten”. Hon hade haft med sig potatisar när hon kom från Estland och bosatte sig på Fasanvägen. Hon planterade dem på tomten och de blev fler och fler hemlandstoner. Hon hade också höns och hon fick mycket ägg och älskade strömning. Så jag bytte min färska strömming mot hennes ägg. Vi hade mycket glädje av varandra och våra byten. Men till slut ringde hon en tidig morgon och berättade förskräckt att räven hade varit här och nackat alla hennes hönor. Bara huvudena fanns kvar av hönsen - som varit som barn till henne!

Brobänkens vänthus
Det gamla vänthuset på ångbåtsbryggan är från 1800-talet och är nu fint upprustat. Det är ett litet hus med snickarglädje som båtklubben har låst och har som bod. I väntsalen har man fester.

Sammanfattande tillbakablick
När jag nu i tacksamhet tänker tillbaka på mina 70 år på Brevikshalvön så är det några punkter jag gärna vill betona som värdefulla: Jag har upplevt halvön som ett paradis och viktiga delar av det är skärgårdskaraktären. Jag hoppas verkligen att den kan bevaras med naturen, vattnet, de stora tomterna och inte alltför många och stora träd. Träden borde man kunna göra ved av som till exempel under andra världskriget. I den idyll jag gärna minns och vill ha kvar ingår även att friden inte förstörs av motorgräsklippare och vattenskidåkning eller ökad bilism. Brevikshalvön är väl värd att slå vakt om för framtiden!

 2. Egna minnen från Tyresös historia
utanför Brevikshalvön

Den märkligt stängda slottsparken
När jag var barn fick man inte gå in i slottsparken. Det fanns en enda bänk (nära Fiskarro) med skylten ”Matsäcksätning tillåten” där allmänheten fick sitta. I övrigt var parkområdet inhägnat med förbudsskyltar. Men jag och andra väninnor lekte Törnrosa och kröp in genom hål i gallren och hade äventyr för oss i slottskällaren. Så småningom lade jag märke till att det var så många intendenter vid Nordiska Museet som bodde i stugorna innanför stängslet runt slottsområdet, som tycktes vilja vara i fred.
När jag var liten hittade jag en stensättning inom parkområdet: troligen en före detta backstuga med en igenrasad underjordisk gång därifrån rakt in i sluttningen i riktning mot slottet. Öppningen ligger i backen bakom stallet. Jag har protesterat mot att museet använder denna husgrund som eldstad för att elda skräp. Det borde undersökas om gången till exempel var en evakueringsmöjlighet mellan slottet och Stallviken.

Fru Beskows auktion i Prinsvillan
Fru Beskow var en av de största personligheter jag träffat. Hon bodde i Prinsvillan och lär ha varit gift med en missionär och bott i Kina. Hon hade en hushållerska som också bodde i Prinsvillan. De gick tillsammans och handlade i affären och de bjöd alltid på kyrkkaffe i Prinsvillan efter högmässan.

När fru Beskow var cirka 92 år beslöt hon att sälja allt hon ägde för att skänka till församlingen. Hon skulle bara behålla det absolut nödvändigaste – det vill säga en säng, en kastrull och en kaffekopp, men knappast ens kläder. Allt annat skulle säljas på en auktion. Det var mycket folk där och jag började ropa på ett par underbara gamla mässingslampetter. Jag ropade upp till 400 kr och trodde jag köpt bägge två när auktionsförrättaren till min förvåning sa: ”Det priset var per styck; Vad får jag för den andra?” Jag hann knappt bli arg förrän en dam hade ropat in den andra för 400 kronor. Jag pratade med henne och sa att de här lampetterna är ett par och om hon någonsin vill sälja sin, så är jag intresserad att köpa den. Kanske 25 år senare kom nästa överraskning för då ringde en främmande röst och erbjöd mig den andra lampetten för samma pris, 400 kronor. Så lampetterna är nu återförenade!
Fru Beskow levde vidare i flera år och hade det inte så lätt eftersom hon inte trott att hon skulle leva så länge. Det lär för övrigt inte ha blivit så mycket pengar över till församlingen efter att auktionsförrättaren tagit sin provision med mera.

Byggplanerna för slottsområdet stoppas
När fru Beskow dött började kommunen planera en skola i Prinsvillan och komplettera den med andra byggnader för matsal och gymnastik, parkeringar med mera runtomkring. Jag blev förtvivlad och ringde länsantikvarie Schnell och han ringde omedelbart till dåvarande kommunalrådet Birgitta Nådell och framhöll att ”Ni får inte röra en sten här i marken för jag har förklarat hela området för byggnadsminne”. Han menade också att det finns en outforskad medeltida by under ängen mellan Prinsvillan och Follbrinksströmmen och att framtida undersökningsmetoder skulle kunna kartlägga allt detta. Därför borde området bevaras intakt.
Schnell hjälpte mig också att stoppa planerna på konferensanläggning med mera i slottet och intill det. Även då ringde han till kommunen och berättade att han förklarat slottet med intilliggande park för byggnadsminne som inte får röras. Resultatet blev väl att jag inte var populär hos kommunen. Så är det ju hela tiden: att jag får fiender och vänner överallt när jag engagerar mig i olika frågor.

Den försvunna askallén vid Prinsvillan
I samband med att Prinsvillan skulle bli vandrarhem skulle man bredda vägen upp dit. Christer Welins mannar vid ”Sågen” sågade därför ner den gamla askallén för att bredda vägen från bron över Follbrinksströmmen. Jag blev alldeles förskräckt, eftersom den allén var från 1400-talet, och skrev en upprörd artikel om detta i tidningen. Christer tyckte att hans folk hade gjort ett bra jobb och blev arg på min protest. Samma dag byggnadsminnesförklarades för övrigt en gammal allé mot Ekerö kyrka, inte alls så fin som Prinsvillans men den första allén i Sverige som blev skyddad.

Pastor Axel Jonsson
Pastor Axel Jonsson stod alltid i samband med predikan utanför kyrkan och bjöd folk välkomna in i kyrkan. När jag konfirmerades så var vi 6 konfirmander som läste i pastor Jonsons bibliotek i hans hem. Han jagade ständigt ungdomar till konfirmation. Han var en av Sveriges mest lärda personer och hade ett stort bibliotek. Han kunde prata om allt och imponerade mycket på mig. Enligt uppgift hade han en bror som hade en chokladfabrik och pastor Jonsson lockade ner oss med choklad när rasten ute i trädgården var slut och vi hade krupit upp i en stor ek framför prästgården. Jag gick i Franska Skolan och spelade orgel där på morgonbönerna. Det gjorde att pastor Jansson sade till mig: ”Du får låna kyrkans orgel precis så mycket du vill. Se här gömmer jag nyckeln!” Jag vågade aldrig utnyttja det erbjudandet att spela ensam, men annars var det spännande att spela i kyrkan..

När Tyresö Hembygdsförening bildades
Det var faktiskt jag som drog igång det projektet. Jag var god vän med kyrkoherde Erik Grundbergs fru Karin, som var mycket aktiv i hembygdsrörelsen. Vi tyckte att exploateringen i Tyresö hade gått för fort, så hon och jag gick igenom namnlistor och försökte pricka för sådana som kunde vara intresserade av hembygdsfrågor och av att spara det vackra som fanns kvar. Vi fick ihop en lista på ungefär 100 människor och gick ut med en kallelse till dem till en träff i Bygdegården. Under det mötet fanns det två herrar som bägge var intresserade och lämpliga att bli ordförande: Eric Magnusson (det vill säga dåvarande kommunalrådet) och Yngve Lundell (läraren). Jag hade ju spelat tennis med Magnussönerna och sade till Eric: ”Du får inte bli ledsen, men du behövs på många andra områden. Yngve är lärare och har mer tid över än du.” Så Yngve blev ordförande fram tills han omkom i en bilolycka några år senare. Sedan har Gunvor Boström varit ordförande. Hon sa att sommargäster ej var önskvärda i föreningen, varför jag gick ur föreningen med sorg i hjärtat. Jag hade lagt ner kolossalt mycket arbete på föreningen och bland annat bjudit hem cirka 125 medlemmar till ett öppet hus hos mig på Breviksvägen. Trots att jag bara är ”sommargäst” känner jag nog mer för Tyresö än de flesta av de 40000 permanentborna.

Fynd av gamla saker
Jag annonserade för ett par decennier sedan och frågade om folk hade gamla föremål att skänka till Bygdegården. De samlingarna finns nu där i annexet, så när som på en del saker som tyvärr har försvunnit från väggarna. Gerhard Holmberg kom med en skafthålsyxa från bronsåldern, som han hade hittat vid Utsiktsvägen. Och man kan beskåda några gamla kanonkulor som hittats i Älmora.

Det finns mycket gammalt handgjort glas bland alla stenarna i närheten av Strömstugan. Min son Birger har också hittat två kanoner från 1600-talet utanför Dalarö vid djupdykning. Fortfarande finns säkert mycket outforskat i och omkring Tyresö!

 3.  Minnen av andras historier av intresse

Den ”livsfarliga” tunneln under vägen
En av bröderna Grönblad har berättat följande historia. De var ju ”importerade” från Skebo bruk för att arbeta åt markisen och de byggde vägar här ute. Vid ett tillfälle skulle Televerket ha en kabel under Tyresövägen. Ingen Tele-arbetare vågade gräva sig under vägen, men bröderna Grönblad sa att de skulle kunna göra jobbet. Den ena brodern började gräva från ena sidan och den andra från den andra sidan. Så småningom var det en tunnel tvärs under vägen så att de glatt kunde skaka hand med varandra i den. Det var ju ett helt livsfarligt projekt, eftersom det gick bussar och annan tung trafik ovanpå vägen hela tiden. När sedan Televerkets folk skulle dra kabeln genom hålet så var det ingen som vågade göra det: de vägrade. Istället ordnade man fram en grävmaskin som grävde upp vägbanan och gjorde ett kabeldike och lade sedan igen vägen. Bröderna Grönblads livsfarliga arbete blev därmed helt onödigt!

Gårdskarlen Grönblad som vinvaktare
Lennart Grönblad var en stor personlighet och har berättat följande historia för mig. Markisen behövde en gårdskarl till sin bostad vid Tyrberga. Han vände sig då till arbetskarlarna som bodde i Tegelbrukskåken. ”Jag behöver en gårdskarl. Om ingen anmäler sig frivilligt så pekar jag ut en.” Ingen önskade lämna gemenskapen där, så alla var tysta. Då pekade han ut Lennart Grönblad som fick nya arbetsuppgifter och tappade mycket av kontakten med sina kompisar. På Tyrberga märkte markisen att det försvunnit vin ur hans förråd. Så han kallade på kokerskan och Grönblad: ”Vem har tullat i mitt vinkällarförråd? Han spände först ögon mot kokerskan och sedan vände han sig till Grönblad (som var känd som helnykterist) och sa: ”Hädanefter får Grönblad ta hand om vinkällarnycklarna!”

”Vinkelhaken” i Borgviken
”Vinkelhaken” var skogsarbetare åt markisen och gick alltid framåtböjd i vinkel. Han bodde nere vid Borgviken mot Erstaviken i ett skjul och hade gris och höns och levde delvis på fiske. När han dog rev bryggföreningen hans hus och byggde båthus med bastu mm där istället. Man hittade ett uppbrutet kassaskrin på eldplatsen. ”Vinkelhaken” lär ha varit rik när han dog.

Konsten att sanda vintervägar
Spångberg bodde på en sjötomt på Breviksvägen 87. När vägarna skulle sandas fick han stå på flaket på en lastbil och skyffla ut sand för hand medan den körde hela långa vägen. Han fick sedan skyffla på mer sand för hand till lastbilsflaket från ett grustag i Älta.

Snälle Karlsson under sin gran i Brobänken
På tomten intill Brobänken bodde tidigare ”Snälle Karlsson”, som kallades så eftersom han aldrig svor. Han var skogsarbetare åt markisen och bodde där under en jättegran. Markisen skulle sälja tomten i Brobänken på 1930-talet och berättade det för ”Snälle Karlsson”. Denne blev orolig och undrade om han kunde bo kvar under sin gran. ”Nej det går ju inte.” Då gick ”Snälle Karlsson” till en vedbod och plockade fram 30 000 kronor i kontanter och sa till Lagergren: ”Duger de här: räcker de?”  Markisen tappade hakan men sålde fastigheten till ”Snälle Karlsson”. Denne hyrde sedan ut det röda stora huset och fortsatte att bo under sin jättegran.

Smuggelnäste vid Brobänken
Det stor röda gamla huset nära Brobänken beboddes länge av familjen Bergvall. Sönerna Sven och Magnus kan berätta om att det tidigare lär ha varit ett smuggelnäste där. Vid ängen i närheten skall det tidigare ha funnits ett boställe som kallades för Korshamn eller Kårshamn på gamla kartor. Vid stranden av den ängen skall det också ha funnits fiskebodar.

Bostadshuset Blåsut
”Blåsut” låg mitt för Tyresö skola. Man ser fortfarande några små husrester på en knalle. Det blåste in på husets ena sida och det blåste ut på den andra sidan: Om vintern kunde ett spann med vatten i köket vara fruset till is på morgonen. Där gick spanska sjukan och flera barn dog där vid slutet av första världskriget.

Snöpromenaden från Brevik till Stockholm
Margit Eriksson har berättat hur hon gick från Brevik till Älta för att ta närmaste bussen in till stan. Hon skulle besöka en moster på Ringvägen. Men det var så mycket snö och bara häst- och vagnspår att gå i, så hon missade bussen. Hon fick dock lift med en mjölktransport men kunde sedan inte hinna tillbaka till Brevik under dagen så som det var tänkt. Så hon fick sova över för att kunna komma tillbaka dagen därpå. Det var strapatsrikt för en liten flicka!

Kyrkvandringarna från Stormyra
Tyra Persson i Stormyra gick till skolan i Vissvass varje dag. Vid konfirmationen var hon tvungen att gå hemifrån i mörkret mycket tidigt på söndagarna till den obligatoriska gudstjänsten i Tyresö kyrka. När julottan var fullbesatt fick hon gå tillbaka hem igen utan att ha kommit in i kyrkan.

Promenaden hem från Saltsjöbaden
Märta Lindqvist har berättat om när hon som barn ville följa med sin far till Stockholm från hemmet vid Uddby kraftverk. De gick till fots över Erstaviken till Saltsjöbaden och tog tåget där. När de kom tillbaka på kvällen hade Erstavikens is gått upp, så de kunde inte gå tillbaka över isen utan var tvungna att pulsa i snön runt viken. Eftersom det var mörkt och ospårat blev det för mycket för en liten 7-årig flicka, så hennes far var tvungen att bära henne plus allt han hade köpt med sig i stan.

Tyresös tre jättegranar
Jag har lagt märke till tre enorma granar i Tyresö:

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)