BREVIKSHALVÖNS HISTORIA - I SKUGGAN AV EN MARKIS

• Startsida
• Förteckning över intervjuer
• Ämnen för studiecirklar
• Kontakt med författarna
• Rättelser

Komplettering till kapitel 5

⊕ A:Foto Klockargården

Fler gamla foton från Klockargården, som Bo Bjärgård hittat i sin fars efterlämnade handlingar:

 

 

 ⊕ B:Klockargårdens ägande

Källa för texten om Klockargårdens ägandeövergång till markisen är Tyresö kommunarkiv: en lång avskrift som finns i Protokoll i Tyresö folkskolstyrelse den 5 december 1940, hållet i Kumla skola.

Ägandeövergången skedde genom ett juridiskt invecklat byte enligt protokollsavskrifterna i följande fem punkter:

1. Den 20 dec 1922 anhöll markis Claes Lagergren i anledning av paragraf 4 i lagen om pastoratsrättens upphörande av den 3 juni 1921 hos pastoratsrättsnämnden i justitiedepartementet att återfå den fastighet som av friherre Gabriel Gustafson Oxenstierna den 6 mars 1636 skänkts till underhåll åt klockaren i Tyresö i anledning av donation den 18 april 1646 bekräftad av drottning Kristina. Kunglig Maj:t  avslog genom kammaradvokatfiskalsämbetet den 12 februari 1923 denna anhållan under motivering att ifrågavarande donation ej ägde något samband med pastoratsrättens tillkomst.

1. Sedermera anhöll markis Lagergren att församlingen måtte återlämna klockaregården med full äganderätt till honom mot att markis Lagergren såsom vederlag för nämnda klockarboställe överlämnade till församlingen dels det landområde å vilket det vid Tyresö kyrka befintliga skolhuset är beläget, dels ock torpen Ahlstorp och Westerdal jämte ett mellan dessa torp liggande område, allt till sådan storlek att dessa torp jämte det mellanliggande området erhålla ungefär samma areal som det nuvarande klockarbostället. Vidare förband sig markis Lagergren att till Tyresö församling med full äganderätt överlåta den å ovan nämnda tomtområde belägna skolhusbyggnaden.

1. På kyrkstämman den 24 september 1924 beslöt församlingen gå med på detta byte. I den s.k pastoratsrättsöverenskommelsen godkändes sedermera detta byte av Tyresö församlings befullmäktigade ombud herrar August Lindqvist och C J Håård den 5 oktober 1924, och stadfästes överenskommelsen i vad det berörde kronans rätt av Kungl Maj:t den 28 nov 1924.

1. Till klockarebostad användes lägenheten i Kyrkskolan om 3 rum och kök. I ovan nämnda överenskommelse ordas ej speciellt om några hus utan det var meningen att gamla klockaregården skulle överlämnas till markis Lagergren mot skolhuset med tomt plus ett jordområde av ungefär lika storlek som den förra klockaregården såsom vederlag. Emellertid ämnar församlingen icke låta de på torpet befintliga husen helt förfalla utan till hjälpligen takhålla dem och förse dem med nödtorftigt underhåll. Då området ej synes bestämt till någon byggnad av bostadshus torde ej heller något vägbygge kunna sättas i fråga. En tillåten väg, ehuru ej i gott skick, finns till torpet vilken den nuvarande torparen i åratal begagnat.

1. Den i kyrkostämman av den av den 23 januari 1927 nämnda överenskommelsen mellan klockaren och församlingen ingicks den 9 maj 1926 då kyrkostämman efter anhållan av klockaren beslöt övertaga utarrenderingen av klockaretorpen Ahlstorp och Westerdal, mot att till klockarens förut beviljade kontanta lön och förmåner om 400 kronor lades dels kronor 150 utgörande arrendet för klockaretorpet, dels kronor 100 såsom vederlag för lågt arrende, så att klockarens lön uppgick till kronor 650. Klockaren Bjärgårds företrädare klockare Forsman åtnjöt i lön kronor 400 samt inkomst av gamla klockaregården vilken han arrenderade ut för en summa av kronor 325. Klockare Bjärgårds lön var alltså den 9 maj 1926 75 kronor mindre än företrädarens vilken åtnjöt förmånen av två boställen: dels folkskollärarbostaden och dels klockarebostaden.

⊕ C: Wilhelm Rasch

I kapitel 15 kan du läsa mer om läkaren Wilhelm Rasch och hans botaniska intresse för Tyresö.
Se även nätbilagans ⊕E till kapitel 15

                                                ⊕ D: Tyrbergabilder

Här följer arkitektens beskrivning av Tyrberga när det var nybyggt. Kopior av två sidor ur Byggmästaren 1935, nr 14 (Arkitektupplagan 5):

⊕ E: Mer om Teodor Lundberg

Teodor blev direktör för Konstakademien år 1911 och skapade bl a en rad skulpturer och porträttbyster. På Djurgården i Stockholm kan vi t ex se Gossen med fisken och i Visby finns Christopher Polhem. Bland porträttbysterna kan nämnas den av arkitekten Isac Gustaf Clason (1856-1930), som var arkitekt för ombyggnaden av Tyresö slott under åren 1899-1929.

⊕ F:Mer om Per-Axel Branner

Per-Axel Branner var teater- och filmmänniska (skådespelare, regissör och manusförfattare) och Aina var privatsekreterare hos familjen Bonnier. Per-Axel ägde Nya Teatern, Regeringsgatan 111, under åren 1940 – 1954. Den ligger vägg i vägg med restaurang Tegner. Per-Axel och Aina drev teatern tillsammans. Aina var en duktig administratör och ”höll i pengarna”.

Per-Axel skrev de skönlitterära böckerna Vår lilla teater (år 1944) och Pojke i Sibirien (1940) och diktsamlingen Mellanakt (1943). I diktsamlingen finner jag senare bl a orden Kalvfjärden, Tyresöbussen, Stendörren och Nämdöfjärden. Vår lilla teater handlar bl a om teatern under andra världskriget, då vissa teaterstycken blev förbjudna att framföras. PAB tog stark ställning mot nazismen.   
Aina Branner dog 1959.

 ⊕ G:Mer om Viken

Husets bottenvåning ligger nästan i nivå med marken. Det innehåller kök, serveringsrum, rum för tjänare, gästrum, vardagsrum och matsal. Kapprum finns däremot i källaren där också garage, bodega, matkällare, svale, tvättstuga och pannrum finns. Övervåningen innehåller barnkammare, fruns och herrns båda sovrum (med draperi emellan), toalett, syrum, övre hall och studio. Förutom ”vanlig” trappa går en trappa för tjänare genom huset. Studion innehåller skriv-, radio- och rökplats i ena delen och öppen spis med sällskapsutrymme i den andra. Studions läge har råkat bli nästan precis detsamma som Teodor Lundbergs ateljé i det äldre huset.

⊕ H:Viken-bilder

Tre ytterligare bilder från Viken ur Bo Branners privata fotosamling från år 1949:

⊕ I:Viken brann

Aina och Bo åkte hem till Körsbärsvägen på söndagskvällen efter att ha varit i Viken över helgen. Vid 21-tiden på söndagskvällen ringde doktor Rasch och berättade att huset brann. I en garderob under vindsrummet hade en kortslutning skett, som förorsakade branden. Brandkåren i Tyresö sprutade stora mängder vatten på huset i stället för att försöka gå in och släcka varför torkning och renovering drog ut på tiden. Återflyttning skedde först i maj/juni 1954.  Spår av rinnande vatten syns fortfarande i huset.

 En avstyckning gjordes i mitten på 1990-talet av en del av den stora tomten med ett mindre hus, eftersom Bo då behövde likvida medel. Avstyckningen blev Klockargårdsvägen 6.  

 Idag är trädgården väsentligt mer tätbevuxen än vad den var en gång. Det framgår av flera dokument från tiden för 1936 års brand att träd och buskar representerade ett inte oväsentligt värde och att trädgården återställdes efter branden. 

⊕ J: Brobänken

Två ytterligare fotografier från Brobänken.

1.  Här syns hur ångfartyget Munin såg ut mer i detalj. Det betyder att den höga förflaggan är det som på bokens fotografi nästan ser ut som ytterligare en ångbåt borta vid horisonten. Lägg också märke till att det på skylten över fören står ”TILL TYRESÖ”.

  2. Här är ett foto som prins Eugen tog av Brobänken cirka 20 år tidigare än fotot i boken. Det betyder att det hus som syns på bokens fotografi inte var det riktiga vänthuset, utan kanske ett skjul för att förvara gods under och som vid sekelskiftet i så fall låg längre ut på stenbryggan än där vänthuset står.

Bildägare: Prins Eugens Waldemarsudde

Här är delar av bokens bild som jämförelse:

⊕ K: Om Bo Nymans roll

Några kommentarer angående Bo Nyman som person

Bo Nyman föddes år 1923 i Sundsvallstrakten och var först skidlärare och arbetade i sin pappas bokhandel i Sundsvall, men lämnade den år 1953. Kallades för ”Vackre Bo”, charmig med lockigt hår i ungdomen.

Bo Nyman var en hygglig och snäll person som hjälpte folk som satt i knipa.

Bo Nyman satt ofta och stampade fort med högerfoten och sa ”Vi måste hitta på nå´t nytt!”. Vid ett sådant tillfälle sa Jan Neuman ”Hitta på du, så bygger jag åt dig.”

Bo Nyman var mycket omskriven i tidningarna och höjdes till skyarna av allmänheten under de gyllene åren 1959-1961.

Bo gifte sig år 1952 med Anna-Lisa, född 1920 i Västmanland. Hon dog redan år 1971 när de bodde i Vikabo. De hade inga barn. Bo Nyman dog år 1995 i Stockholm

Bo Nymans betydelse för Tyresös utveckling

I vår boktext framhålls att Bo Nyman under sin tid i Orrnäs hade stor betydelse för kommunpolitikernas beslut om snabb expansion av kommunen. Följande tabell visar att Bo Nyman inte var (eller kan sägas ha varit) den ursprungliga orsaken till Tyresös expansion, men att han säkert påskyndade processen och gav politikerna, och därvid inte minst kommunalrådet Gyllnert, råg i ryggen för att driva på utvecklingen med allt byggande åren 1958-1959, inklusive den unikt snabba tillkomsten av Lex Bollmora.           AWG = Axel Wenner-Gren

År	Kommunens utvecklingsåtgärder	Bo Nymans projekt                   AWG:s Projekt (Vänsterjusterade)                                                (Högerjusterade)
1953		Bo Nyman flyttar från Sundsvall år 1953 till Stockholmsområdet
1954	I december 1954 kontaktade politikerna Wisén och Ivan Lundell markisen för att kunna köpa mark vid Myggdalen mm.
1955	5 maj skrevs kontakt med markisen om markköp för 4 Mkr. Gunnar Gyllnert bli Sveriges förste kommunalt heltidsanställde politiker.	AWG:s fabrik i Los Angeles hade över 1000 anställda.
1956	5 april 1956 klarades den regionala planeringen ut, att Bollmora inte skulle vara fritidsområde för Stockholmarna.	AWG säljer ElectroLux aktier för 24 Mkr år 1956 och utlovar en Alwac 800 dator. Bo Nyman flyttar till Orrnäset år 1956?,  33 år gammal. Bo Nyman börjar få pengar från AWG-organisationen. Svenska Reläfabriken har 25 personer i Palace Hotel i Stockholm ägda av AWG.
1957	Hösten 1957 uttalade Familjebostäder intresse för att ta en del av HSBs bostadsbyggande i Tyresö; Gyllnert och Tunevi hade fullmakt att förhandla.	AWG säljer Los Angeles-fabriken år 1957 och datorerna flyttas till Sverige.
1958	Överenskommelse med Stockholm om vatten till Tyresö. Kommunen köper marken vid Bollmora.	Bo Nyman tar över Sellbergs garage vid Bollmora under sommaren 1958. 30 oktober 1958 grävde AWG första spadtaget (med grävskopa) för ABN-fabriken.
1959	Kommunfullmäktige godkände den 14 april skrivelse om förhandling ang tomt för planerad sjukhusavdelning i Bollmora i samband med ABN:s industrianläggning därstädes. I maj 1959 uppvaktades socialministern ang Lex Bollmora. 11 juni 1959 fastställdes stadsplanen för Bollmoraberg, Nyboda och Tyresö centrum. Den 16 december 1959 antog Riksdagen Lex Bollmora.	14 oktober 1959 hade ABN-verken taklagsfest och visning. Raketskjutning hösten 1959 från bunkern vid Orrnäs.
1960		26 februari 1960 tog Gyllnert och Strid första spadtagen till det utlovade sjukhuset i Bollmora. En större raket sprängs på en ö i skärgården under sommaren.
1961		Sjukhusprojektet omskrivs i DN 15 febr 1961. AWG köper ABN från Bo Nyman för 8 Mkr. Luftkuddeprojektet visas upp i början av 1961. AWG dör 24 november 1961. AWG:s företag Fulcrum ställer in betalningarna i december 1961. ABN upphör med sin verksamhet i december 1961.
1962	I augusti 1962 vill kommunen köpa de tomma ABN-lokalerna för 12 Mkr, men köpte istället en provisorisk brandstation, så att LME kunde köpa industrifastigheten.	Alwegbana byggs i Seattle.
1963	”Lex Gyllnert” gör det möjligt för Tyresö att anställa Sveriges förste kommunalråd.
1964	Tyresö är Sveriges barnrikaste och pensionärsfattigaste kommun.
1965	Kommunförvaltningen flyttar in i nya kommunhuset aug 1965. Bollmora centrum invigs september 1965	Marken till AWG:s bostad Häringe säljs till Stockholm år 1965 för 12 Mkr netto och Bo Nyman fick 1,3 Mkr i ”provision”. Bo Nyman köper hyreshus i Sundsvall för 0,4 Mkr och säljer till Fulcrum för 0,8 Mkr. Bo Nyman köper bankirfirman Fristedt & Co år 1965.

 ⊕ M:Bo Nymans projekt

Bo Nymans projekt under Orrnäset-tiden

AWG = Axel Wenner-Gren

1. Bakgrund
År 1957-58 fick Bo Nyman kontakt med Fulcrum, som beställde experimentarbeten från ABN. ABN tog också över Svenska Reläfabriken och Eksjöverken. Bo Nyman blev disponent för 600 personer. Den nya ABN-fabriken började byggas i Bollmora år 1958.

 Bo Nyman blev disponent för ABN trots att han aldrig lett något företag. När kommunen uppvaktades för att teckna borgen för en industrifastighet undersökte Tunevi ABN:s soliditet och fann att utåt länkades ABN samman med AWG, Birger Strid och Fulcrum, trots att det var Bo Nyman själv som ägde ABN. Soliditeten var osäker och ingenstans kunde man finna någon länk till AWG. Wenner-Grenkoncernen kunde inte heller låna i bank på grund av dålig soliditet. Därför ordnades så att två AWG-bolag, Eksjöverken och Svenska Reläfabriken, gick upp i ABN så att ABN kunde låna 2 miljoner. I oktober 1958 hade ännu inget byggnadslov sökts.

AWG:s datafabrik i Los Angeles såldes 1957 och datamaskinerna fördes till Sverige. Ett 50-tal ingenjörer fick jobb i Sverige. Företaget lades ner men uppstod igen i Tyresö efter 6 månader i en lokal bakom raggarmorsans fik vid nuvarande Shellmacken vid infarten till Bollmora.

I december 1959 hade man försökt skjuta iväg en experimentraket och man höll på med Alwac 8000, Wegematic 1000, Wege-phonen, bärvågsapparater, jonisering, kylningsaggregat, luftkuddefordon, sjukhusprojekt.

2. ABN-fabrikens tillkomst
På sommaren 1958 togs Sellbergs före detta lastbilsgarage mitt emot Bollmora gård över av Bo Nymans bolag ABN, som då utan att betala något tagit över de två tidigare AWG-bolagen Svenska Reläfabriken och Eksjöverken.

Bo Nyman blev ensam ägare till en företagsgrupp med 600 anställda. Resterna från Kaliforniensatsningen togs över till Bollmora och betalades av AWG:s bolag Fulcrum. Även de anställda i ABN hade anställningskontrakt undertecknade av Fulcrum. Sedan Sellbergs f d lokaler renoverats invigdes lokalerna av AWG i oktober 1959.

I källarvåningen utvecklades datorer och i våningen ovanför snabbtelefoni och järnvägstelefoni. Den gamla Alwac 3, som nu kallades Wegematic 1000 tillverkades i några exemplar som köptes av AWG och den större maskinen Alwac 800, som redan var tekniskt efterbliven, visades upp för TV och pressen. I TV syntes inte att ett av de garderobsliknande datorskåpen faktiskt användes till att hänga in ytterkläder och förvara bjudsprit i.

I Tyresö Tidning nummer 9 år 1958 läser vi:Fullmäktige var nu framme vid den stora huvudfrågan. Det gällde beslut om godkännande av förslag till stadsplan för Bollmoraområdet. Arkitekterna Egler och Sahlin redogjorde. Oskar Bengtsson från HSB liksom direktör Nyman var också inbjudna. Sammanträdet ajournerades och herrarna berättade .. (citat ur TT):  ”Direktör Nyman som driver den industri som redan nu finns i Bollmora fick därefter redogöra för de planer han hade för området. Hans bolag behöver 50 000 kvm industrimark. Vi planerar att bygga en yta så att vi till en början har 7 000 kvm golvyta. Vi hyr i Gröndal och Aspudden. Härifrån måste vi inom kort flytta och då flyttar vi först den verksamhet som vi har i Gröndal och det blir ca 75 man och därefter kommer vår verksamhet i Aspudden där ett 100-tal är sysselsatt. Det har skrivits så mycket i pressen att vi skulle lägga vår verksamhet i Norrköping. Där har vi 200 st som tillverkar våra reläer. Denna verksamhet skall vara kvar där. All övrig verksamhet kommer att förläggas till Tyresö. Vi strävar efter att ta fram en fullt modern industri här. Vi kommer att anställa en egen läkare och en sjukstuga har vi planerat med 20 platser. Även tandvård har vi tänkt på och kommer att upprätta en egen tandklinik. Allt i samarbete med Röda Korset.” Efter dessa inlägg bjöd fullmäktige ledamöterna, åhörare och gäster på kaffe i bygdegården, där sammanträdet hölls.

3. Lista över andra tekniska projekt från ABN- och Orrnäset-tiden

Datamaskiner: År 1952 hade AWG köpt ett bolag i Kalifornien för att utveckla datamaskiner. En liten datamaskin, Alwac 3 byggdes och skänktes till amerikanska flygvapnet och en större datamaskin, Alwac 800, ställdes i utsikt. 1955 hade fabriken i Los Angeles växt till mer än tusen anställda utan att någon ytterligare fungerande maskin sett dagens ljus. I stället stals dyrbara komponenter av anställda i bolaget och flera personer i ledningen ökade sina tillgångar avsevärt med medel som var avsedda för utvecklingen av den nya datamaskinen. När AWG sålde Electrolux till Wallenbergs år 1956 beställde Enskilda Banken en Alwac 800, men den levererades aldrig.

År 1958 avvecklades hela Kalifornienprojektet sedan de datamaskindelar som fanns tagits hem till Sverige. Förlusten har beräknats till mellan 8 och 10 miljoner dollar.

I oktober 1959 invigde AWG fabriken i Tyresö för produktion av datamaskiner. Två typer gjordes, en stor för 1,5 miljoner kronor och en liten för 300 000 kronor. Den lilla hette Alwac III. De tillverkades på AWG:s bekostnad. Den stora Alwac 800 hade tagits över från Los Angeles för utveckling, men var i praktiken obrukbar. Maskinen var omodern redan i Los Angeles då den utvecklats just före transistorernas intåg. Kanske ville man kunna föra över stora summor betalning för datamaskinerna till USA. Datamaskinerna donerades bort. De cirka 600 som jobbade på ABN hade sina anställningskontrakt med Fulcrum!

W-G Matic: Bo Nyman var full av idéer. Var kom alla idéer ifrån? Jo, sa Bo ”Man skaffar en massa duktiga gubbar och sätter in dom i ett rum så får dom sitta där och snacka och så kommer det fram nånting”.  Bo Nyman var bland annat föregångare med telefonen WG-Matic. Han åkte till USA och sålde det patentet för 7 – 8 miljoner kronor.

 Telefoni: WG-fonen, den högtalande telefonen, uppfanns av David Eklöv. Han var rädd för att snabbtelefonverksamheten som utvecklades i Svenska Reläfabriken skulle gå i konkurs på grund av all annan yvig verksamhet. En ABN-anställd säger att det betalades stora summor för experiment och utvecklingar som det inte blev något med. Det handlade om att få AWG att betala ut stora belopp.

 Optiska kablar: Bo Nyman var den som började med optiska kablar, säger Jan Neuman och han byggde datamaskiner. En maskin stod på en mässa, men var inte riktigt klar.  Jan vet att Werthén var involverad tillsammans med Bo Nyman i ett projekt för att sälja signalutrustning för optisk kabel till de tyska järnvägarna, men Jan tror inte att det blev något av det projektet.

 Radiomasten i Bollmora: Bo Nyman hade satt upp en hög mast vid ABN. En dag sa Bo åt en medarbetare att klättra upp i masten för att kolla en radioförbindelse när Bo Nyman åkte till Landsort för att ta kontakt därifrån.
Bo Nyman glömde bort det hela och kom tillbaka på kvällen, då han fann medarbetaren fortfarande sittande i masten. 

Raketexperiment 1959/60: I experimentbunkern i Orrnäsbacken experimenterade Bo Nyman och hans tekniker med jonisering av raketbränsle. Några av teknikerna trodde inte på projektet och de fick stora avgångsvederlag när de slutade. Två raketer byggdes troligen också åren 1959-1960, dels en liten provraket som ska ha avfyrats från bunkern, och en större. AWG informerades om att det var ”stor kraft i bränslet” och bjöds in till provskjutning av den större raketen. Det experimentet ägde rum i AWG:s närvaro. Vid den här tiden hade Bo Nyman en före detta torpedbåt som köpts avrustad och utan motorer från försvaret. Nya dieselmotorer sattes in och en bar inreddes i det trånga utrymmet. Provskjutningen bevittnades också från en annan båt av en grupp inbjudna personer.
Dom uppfattade dock bara en knall och ingen raket syntes till. I själva verket välte raketen och allt raketbränsle förbrändes.

I brevet av den 8 januari 1960 beskrevs det skedda och kommande planer för AWG under rubriken Nyheter och forskning; ”Noggrann kontroll har visat, att felet vid sommarens experiment var helt enkelt en omkastad koppling av joniseringen. Nya experiment ha visat att allt fungerar enligt planerna vid rätt koppling. I mars kommer vi att skjuta en provraket och i sommar är den stora raketen färdig som skall demonstreras för amerikanarna. Den kan dirigeras helt och hållet och kan fås att stanna i luften, varsomhelst. År 1961 hoppades AWG på en raketmotoraffär med USA, som inte blev av. För 1961 presenterades en budget för AWG med 57 miljoner i vinst.

Jetmotorer 1960: Direktör Strid skriver till AWG: Man håller även på att bygga om två Dieselmotorer för joniseringsdrift. De blir färdiga i april. Den planerade jetmotorn för Boeing är under konstruktion och blir färdig i februari. Sedan man upptäckt felet har man gått vidare och kommit fantastiskt mycket längre än i somras, varför vi i dagarna voro tvungna att lägga in nya patent. Effekten är mångdubblad och enorm. Den bunker Bosse har ute i Orrnäset av stålbetong och med tjocka järnväggar har sprängts sönder. Som väl är, är ingen skadad. Igår hade jag General Ljungdahl här och har anställt honom i ABN-bolaget som militär kontaktman från 1 juli, då han avgår. Han har lovat ordna att vi få vara med och räkna på Svenska Flygets stora raketbeställning, som nu är aktuell.
Han är fantastiskt imponerad av senaste tidens utveckling.”

Försäljningskontoret i New York 1960-1961: I november 1960 invigs ABN:s försäljningskontor i New York av Bo Nyman. AWG visste inte då att ett sådant var på väg att sättas upp. På kontoret i N Y visades datamaskiner och högtalartelefoner. Datamaskinen presenterades som en ny mindre typ med koppling till bokföringsmaskin. En skylt med texten Selector Telephonic System fanns i lokalen. Gösta Guston, som var vän till AWG, blev chef för kontoret. Han fick falska schweiziska växlar, som han vägrade ta emot, för finansieringen.
På hösten 1961 stängdes ABN:s försäljningskontor i USA.

4. Lista över sociala projekt under ABN- och Orrnästiden
Sjukhuset i Bollmora 1960: En annan av många verksamheter som direktör Strid beskrev entusiastiskt i ett brev till AWG var planerandet av ett laboratorium och sjukhus med 24 vårdplatser i Bollmora. Sedan kommunen anvisat en tomt och AWG ställt medel för planering till förfogande hände dock inget ytterligare förrän Bollmora på våren 1960 nåddes av ett telegram från AWG som meddelade att han vid hemkomsten från vintervistelsen på Bahamas ville ta det första spadtaget för anläggningen. Då upprättades i all hast planer och enkla ritningar och en grävskopa placerades på den plats som förmodades vara den anvisade tomten.  

Den6 februari 1960 togs det första spadtaget till blivande sjukhuset och dess laboratoriebyggnad. ”Ing Birger Strid, AWG:s närmaste man och chef för de svenska företagen talade.” Även Nobelpristagaren Theorell talade. Det skulle bli 18 sängplatser främst för ”anställda vid ABN”, i mån av plats även för andra tyresöbor. Det meddelades att man för närvarande är 300 anställda men kommer att vara 1 000 år 1961. Kostnaden beräknas till 4 miljoner kronor, byggtid 6 mån. Verkstadsbyggnaden som nu är klar är 5 000 kvm men skall byggas på med ytterligare 3 000 kvm. Det var i det här talet som Birger Strid talade om sjukvårdens enorma snara utveckling då man kommer att scannas av en apparat, som omedelbart ställer diagnosen. Därefter kommer en annan apparat att se till att man blir botad. Hugo Theorell höll med om att sjukvården utvecklas fort, men att man inte skall förvänta sig alltför snabba framsteg.
(Citaten är ur Tyresö Tidning nummer 2 år 1960.)

Sedan Axel Wenner-Gren anlänt, grävt och rest till Stockholm uppenbarade sig dock en något förvånad tomtägare och frågade vad som skedde på hans mark. Sjukhusprojektet hade inte medicinalstyrelsens tillstånd och projektet lades ner.

Brandstation 1961: Ur kommunalfullmäktigeprotokoll: Från Fulcrum AB, Stockholm förelåg en upplåtelse- och gåvohandling dagtecknad den 16 juni 1961. Handlingen hade följande lydelse: ”Fulcrum AB förbinder sig härmed att senast under 1962 bygga och färdigställa en brandstation, kostnadsberäknad till kr 800 000 kronor å tomt nummer 3 i kvarteret Järnet i Bollmora, Tyresö i huvudsaklig överensstämmelse med ritning daterad 13 maj 1961 och upprättad av arkitekt SAR Bo Sahlin, Stockholm. Fri brukningsrätt på brandstationen tillförsäkras härmed Tyresö kommun under 10 år räknat från den dag då brandstationen färdigställts. Därefter överlämnas byggnaden jämte den då befintliga inredningen vederlagsfritt såsom gåva till Tyresö Kommun. Driftkostnad och sedvanligt underhåll bekostas av kommunen.”
Fullmäktige beslöt att emotta gåvan och i särskild skrivelse till Fulcrum AB framföra kommunens tack.

Meddelade kommunalnämndens ordförande att avtal hade upprättats mellan kommunen och Bo Nyman ABN Aktiebolag, Tyresö daterat 2 juni 1961 innebärande att kommunen erhåller dispositionsrätten till en av ABN ägd brandstegsvagn under tiden 1 juni 1961 – 31 maj 1970 samt att äganderätten därefter övergår till kommunen.
Kommunfullmäktige antog och tackade ABN.

På förslag av kommunalnämndens ordförande G Gyllnert beslöt fullmäktige enhälligt att såsom uttryck för kommunens erkänsla och tacksamhet för gjorda insatser i kommunens utveckling till ABN Aktiebolag Bo Nyman, Tyresö överlämna en portfölj ”Tyresöbilder” utförda av konstnären Björn Jonsson. På förslag av kom styrelsens vice ordförande herr Lundell beslöts att i portföljen ingående blad skulle inramas innan de överlämnas.      

Satsning på mindre barn:I början av år 1959 skänkte direktör Bo Nyman 10 000 kronor till Tyresö kommun att användas för ungdomar i Tyresö. Han tänkte främst på de mindre barnen.

Orrnäsets båtklubb: Bo bekostade det mesta när Orrnästets båtklubb bildades. Bland annat pålade han för bryggorna. Medlemmarna betalade 5 kronor per år i medlemsavgift och knorrade när det ökades till 30 kronor. 

Rinken vid Tyresö skola:Även rinken runt hockeybanan vid Tyresö skola bekostade Bo. Efter några år tog kommunen bort rinken och flyttade den till Trollbäcken.
Bo Nyman bekostade också två man som spolade banan.

5. Förklaring till att bubblan 1960-61 var möjlig
Miljonrullningen i Bollmora var som störst åren 1960-61.

Åke Kjaell, reklamchef hos ABN, intervjuas och säger att AWG älskade publicitet och att han gärna ville förekomma på bilder invigande, grävande och startande saker och ting. Åke Kjaell säger att AWG inte syntes reagera över misslyckade projekt om han bara ”matades med” nya djärva projekt att sätta sitt hopp till.

AWG blev med stigande ålder än mer angelägen att i allmänhetens ögon framstå som en betydande finansman och banbrytande utvecklare. Han var tilltalad av att förekomma i pressen vid invigningar och öppningar av olika slag och vid demonstration av spektakulära projekt. Medarbetarna var medvetna om dehär önskningarna och förelade i ökande takt AWG alltmer fantastiska projekt, som alla slukade stora belopp.

Fulcrum köpte ABN år 1961 för 8 Mkr. I december 1961 ställde Fulcrum in betalningarna, två veckor efter AWGs död, och ABN lades ned.

6. Slutet på en epok
Axel Wenner-Gren avled den 24 november 1961 och begravdes 1 december 1961 i Engelbrektskyrkan. Innan dess hade AWG-bolaget Fulcrum tagit över ABN-bolagen (=AB Bo Nyman) för totalt 8 miljoner kronor. Många av de anställda som haft toppbefattningar med ”uppfinningarna” fick stora avgångsvederlag. Det enda som gick att sälja av ABN:s verksamhet, tillverkningen av snabbtelefoner, såldes till Gyllings. En del av fabrikslokalerna kunde kommunen år 1962 använda som skollokaler. Kommunen köpte det äldsta huset som fanns på ABN-tomten och gjorde om det till en provisorisk brandstation. Resten stod tomt till dess L M Ericsson några år senare köpte fastigheterna för mindre än byggnadskostnaderna.

Efter slutet av ABN dröjde det inte länge tills Bo Nyman och hans kompanjon Sandström först köpte var sin herrgårdsliknande gård på södra Södertörn och sedan fastigheterna längst ut på Breviksnäsvägen i Tyresö, se kapitel 4.

Svenska Reläfabrikens verksamhet såldes till konkurrerande företag och fabriksbyggnaden såldes till LME. I mitten av år 1962 hade kommunen diskuterat att eventuellt köpa AB Bo Nymans fabriksbyggnader i Bollmora för 10,5 miljoner kronor, som de var belånade till.

Wenner-Gren Center i Stockholm (som uppfördes år 1959-1961) invigdes i januari 1962. Byggnaden var det första höghus i landet som genomförts i stålkonstruktion och på sin tid Europas högsta byggnad med en stomme i stål.

Som källor till det ovanstående har vi främst använt:

• Intervjuer med Jan Neuman

• Boken Dansen kring guldkalven.

• TV-programmet om Wenneer-Gren

• Diverse intervjuer i Tyresö radio.

⊕ N: Gammal stolpe

Den gamla grindstolpen vid Finborgsvägen

På följande foto från juli 2007 ser vi en gammal grindstolpe där Strandvägen eller Finborgsvägen gick 70 år tidigare. Stolpen står i buskaget NO om Finborgsvägen. Bilden är tagen där den gamla vägen kom fram till nuvarande Finborgsvägen nedanför Finborgsvägen 10. Kommunen tog bort stolpen i augusti 2007 i samband med vägens upprustning i den skarpa kurvan. Stolpen syns alldeles till höger om och innanför personen, där vägen tidigare gick in mellan de nuvarande buskarna.

På följande bild syns samma grindstolpe i precis motsatt riktning. I bakgrunden syns flaggstången i nederdelen av Finborgsvägen 10, där vägen fortsatte längs stranden norrut mot slottet. Det är Finborgsvägens skarpa krök som man ser passera i bildens mitt. (Foton: Harald Berg.)

 ⊕ P:Många bilder

Sju bilder från Finborgsvägen 45 = Kornknarrvägen 12.

Bilderna tagna 1948-1949. Fotoägare = Suzanne Setterblad

1. I förgrunden Finborgsvägen 45 = Kornknarrvägen 12. I bakgrunden Kornknarrvägen 10.  Bilden tagen mot öster

2. Vinterbild av Finborgsvägen 45 = Kornknarrvägen 12.
Observera problemet med harar mot fruktträden

3. Utsikten från Finborgsvägen 45 mot Kalvfjärden

4. Utsikten över Finborgsvägen 45 mot norr

5 och 6. Jämförelse av Finborgsv 46 vid två årstider

6. Se ovan

7. Utdelning av simborgarmärke på Trinntorps dansbana 1952.
Det är Suzanne som får sitt diplom.

⊕ Q:Typhus

Arkitekterna Holger Blom och Jan Wahlman har skrivit en artikel i tidningen Byggmästaren år 1935 om sina typhus, som de ritade åt Tyresö Förvaltningsbolag inför 1935 års utställning.
Här är en kopia av artikeln, det vill säga sidorna 87 och 88 i tidningen:

 

Det kan läggas till att många hus på Brevikshalvön inte är arkitektritade. Liksom flera andra sommarhus, så är Breviksvägen 120 byggt av billådor, Chevrolet, vilket på bild framgår av sid 329 i Atmer-Pihls bok ”Livet som levdes där måste smaka vildmark”. Och enligt Peter Bratts bok Tyresö kulturhistoriska miljöer (sid 50) kostade det en liter kronobrännvin att få två sådana lådor uttransporterade från frihamnen till tomten.

⊕ R: Naturhuset 

Torbjörn Lindström berättar om Naturhuset i Saltsjöbaden

Familjen Lindström var inte bara före sin tid med komposttoaletten. Sedan byggdes Naturhuset 1975. Det var arkitekten Bengt Warne och Allt i Hemmet som skulle göra ett miljöhus till tidningens 20-årsjubileum. Han tänkte i de fyra elementen jord, vatten, eld och luft. Jorden och vattnet hängde samman med Multrum. Elden var Hugo Larssons eldningskamin som kom in i bilden. Han hade tidigare varit chef för FOA och teknisk direktör för Philips - och Hugos kamin föddes i det huset. Luften skulle värmas och cirkulera i huset och genom att undvika vattenburen värme skulle allt bli billigare och mer effektivt. Hugo fick mothugg av dåvarande chefen för Planverket Lennart Holm. Och miljöintresset minskade på 1980-talet. Sedan 1990-talet har det ökat igen.

Jag jobbade ju med helt andra saker på KTH (med elektroniska ämnen) men var hela tiden med i det här skeendet. Mamma och jag ägde fastigheten i Saltsjöbaden och erbjöd tomten till Allt i Hemmet. Tanken var att arkitekten Bengt Warne skulle köpa huset av min mamma och mig, men det blev inte så av olika skäl. Min fru Britt-Louise och jag bodde med våra barn i fastigheten bredvid Naturhuset. Min bror Calle var kompis med ett par som hette Boel och Anders Lamrén och de köpte sedan Naturhuset.

 ⊕ S:Mer om Estrid

Som källor för texten om Estrid Ericson har använts:

• Peter Bratts bok ”Tyresö kulturhistoriska miljöer”, där Tolvekarnas adress ha angivits fel.
• Biografin över E.E ”Orkidé i vinterlandet”
• Artikeln ”Estrid Ericson, Svenskt Tenn” på nätet.

Förutom fastigheten Tolvekarna ägde hon Brevik 1:44, 1:45, och 1:46 med adresserna Finborgsvägen 53, 55 och 57.

Ytterligare bilder på Estrid, Josef Franck och diplom från världsutställning finns i anslutning till Centrum för Näringslivshistorias artikel på nätet.

Fotografier och beskrivningar av villa Tolvekarna finns att läsa på nätet via kommunens hemsida, i "Rapport 2011:16" av Lisa Sundström på Stockholms Läns Museum, d v s den husinventering som åtminstone tidigare låg på nätet och som har rubriken Tegelbruket och som är på 44 sidor och kallas "Kulturmiljöundrlag inför detaljplaneläggningen av etapp 9 och 11 på Brevikshalvön.....".  Där kan man på sid 21 se en äldre bild och på sid 22 två exteriörer förutom flera strålande interiörbilder.

I kontraktet 1941 står ”köparen förbinder sig att ej hålla kattor samt ej låta hundar springa lösa utanför den försålda fastighetens gräns.” 

Här följer en något längre beskrivning än den text som finns i boken:
Estrid Ericsons sommarhem Tolvekarna

Jag köpte mig ett lantligt hus
på stenig ås, i luft och ljus.
För första gång på många år
förnamn jag vinter, höst och vår
Så diktade Estrid Ericson, grundaren av firma Svenskt Tenn med butik på Sveavägen 5A i Stockholm sedan 1927. Dikten syftade på det lilla sommarhus på Finborgsvägen med utsikt över Kalvfjärden som hon hyrt sedan 1931 och köpte 1941. Ett år senare hade Josef Frank gjort ritningar till en om- och utbyggnad. Även tomten närmast huset omskapades. Estrid Ericson firade julen 1942 i sitt ekbladsgröna hus, som döptes till Tolvekarna. Alla möbler och de flesta textilier var ritade av Josef Frank.

I vardagsrummet fanns bland annat lätta wienerbord, kretongklädda soffor och ett zebraskinn på golvet. Florakammaren kläddes med planscher ur Lindmans flora, fågelkammaren med bröderna Wrights ”Fåglar” och i sovrummet hade hon ”British Herbal” från 1756.

Utanför vardagsrummet gjordes två uterum, det ena med glastak och glasvägg mot norr och det andra med kalkstensplattor på marken och tegeltak. Ett av borden var gjort av ett konglomerat av leptit och kolmårdsmarmor. De franska spånstolarna kom från Gascogne. I ett hörn gjordes en öppen spis och under sommaren 1943 blev rosengården och köksträdgården färdig.

På hösten samma år köptes till ytterligare drygt 10 000 m² i korsningen Finborgsvägen – Ugglevägen och den grop som fanns där som en rest från lertaget för Tyresö tegelbruk förvandlades till en vacker damm med näckrosor och andra växter.  I en intervju 1943 berättade Estrid Ericson om sitt älskade Tolvekarna ”Jag har min jordbit. Den är min ända ner till jordens medelpunkt. Där växer hundraåriga ekar, slån och vildtörne, Adam och Eva……där blommar en rosengård, där varje blomma är ett individuellt väsen, fyllt av poesi. Där blommar en köksträdgård…..Att få vistas därute från helgdagsaftonen tills arbetsveckan börjar ger ett reservförråd av krafter…. Under veckan förtärs man av längtan att få fara ut och se om svalorna kommit med våren till min dörr, om sommarsjön ligger blank i solnedgången, om höstens nypon blivit röda, om vintern är lik min barndoms vinter. Att så ett frö, att plantera ett träd, att bryta en ros, att plocka ett äpple, att vakna tidigt, kisa mot solen och kunna säga: God morgon, Liv, det är att leva!” Under många somrar och höstar reste Estrid Ericson från Tyresö till butiken på måndagsmorgnarna fullastad med blommor, gräs, mossor och kvistar som hon smyckade butiken med.

Huset är ännu idag den klenod som den första ägarinnan skapade. Snäcksamlingen i fönstersmygen finns kvar, liksom den för väggen av Josef Frank specialdesignade bokhyllan med utfällbar skrivbordsskiva. Och dagböckerna finns där, då som nu!  

De första åren. Estrid Ericson föddes 1894. Hon växte upp i Hjo, där fadern var källarmästare på Stadshotellet och utbildade sig till teckningslärarinna 1918 vid Tekniska skolan (nuvarande Konstfack) i Stockholm. Efter en termin som teckningslärare i Hjo fick hon anställning hos Svensk Hemslöjd på Biblioteksgatan. Där träffade hon tennkonstnären Nils Fougstedt och blev genom honom intresserad av tennhantverk. När hon 1924 ärvde en liten slant öppnade hon en liten verkstad vid Kungsholmstorg 6 tillsammans med Fougstedt. Redan samma år flyttades verkstaden till Smålandsgatan 40 där det fanns en lokal som kunde rymma både verkstad och butik. Den 24 oktober 1924 öppnades firma Svenskt Tenn. Redan 1925 visades Svensk Tenns produkter ute i Europa. Det stora genombrottet kom på världsutställningen i Paris samma år.  

Flytten till Strandvägen. 1927 fanns en lokal ledig på Strandvägen 5A, som rymde både butik och verkstad och firman flyttade dit. Redan från första dagen på Strandvägen blev butikens skyltfönster uppmärksammat eftersom det var konkavt, det första i Stockholm. Flanörerna flockades vid den märkvärdiga glasrutan och förundrades över vad som visades i lokalen. Där fanns vackert exponerade tennsaker tillsammans med möbler med tennklädda eller tenninlagda ytor och svarta bord med graverade tennskivor.

Samma år som Stockholmsutställningen invigdes, 1930, skaffade Estrid Ericson en vindsvåning åt sig på Strandvägen 5A. När hon inte fann möbler på marknaden som hon tyckte om bad hon arkitekten Uno Åhrén att rita dem åt sig och lämna förslag på inredning. Det blev början på en ny försäljningsinriktning för Svenskt Tenn, som anställde snickare och tapetserare och som nu fokuserade på möbler och heminredning.
Firman var med på flera mycket uppmärksammade utställningar under 1930-talet och Estrid Ericson inredde ett sovrum på Stockholms slott för Sigvard Bernadotte.

Under Tyresö-tiden. 1933 kom att bli ett märkesår för Svenskt Tenn. Dels gjordes succé på världsutställningen i Chicago, där Svenskt Tenn visade en av sina möbelgrupper i den svenska montern, dels visades dukade bord för första gången i lokalerna på Strandvägen. År 1934, då butiken den fjärde september öppnade en av Josef Frank inredd våning en trappa ovanför den tidigare butiken var tidningarna mycket entusiastiska. ”En högtidsstund för finsmakaren på modern heminredning” och ”Här blandas wiensk grace med gott svenskt hantverk…..” var något av berömmet. Estrid Ericson och den österrikiske arkitekturprofessorn Josef Frank hade inlett sitt samarbete 1932 då Estrid Ericson bad Josef Frank att skicka sig några av sina möbelritningar. Men redan 1921 hade hon sett möbler av Josef Frank i ett svenskt privathem och hennes exemplar av Österrikiska Slöjdföreningens årsbok 1916 med några av Josef Franks allra tidigaste hus och inredningar från 1910 är flitigt läst.

Paret Frank, med svensk fru, flyttade till Stockholm 1934. Samarbetet skulle komma att vara i 33 år. Den 3 september 1934 öppnades Svensk Tenns övervåning med en mycket uppmärksammad utställning av Franks möbler. Utställningar ordnades vår och höst på Svenskt Tenn och från och med nu var det bara Estrid Ericson själv och Josef Frank som stod för formgivningen av de egenproducerade alstren.

Estrid Ericson reste regelbundet i Europa, USA och Mexiko och köpte hem glas, fajans, porslin, lergods, tyger, botaniska planscher, bric-à-brac och mycket annat som hon sålde och smyckade butiken med.
Den största attraktionen på textilavdelningen var Josef Franks tyger. Att vara ensam om det hon sålde var hennes mål. I mitten av 1940-talet hade Svenskt Tenn ca 60 personer anställda i butik och verkstad.

Eriksson blev Ericson. När Estrid Eriksson den 16 september 1944 fyllde 50 år fick hon 50 förlagor till kretonger från Josef Frank, som då bodde i New York. 1944 gifte sig också Estrid med kaptenen på MS Gripsholm Sigfrid Ericson, som hon träffat på en av sina atlantresor ombord på MS Gripsholm 1939.

Under 1940-, 50- och 60-talen skrevs många uppskattande tidningsartiklar om Estrid Ericson och Svenskt Tenn. Här är några citat:

•  ”Hon säljer skönhet.” ”Hon samlar skönhet från all världens hörn.” ”Direktör i sköna ting.” Det var fint att handla på Svenskt Tenn och det var fint att få en present därifrån.
• År 1983, två år efter det att Estrid Ericson avlidit skrev Ulf Linde i Sköna Hem: ” Hennes affär var något mycket mer än en affär, mer än en utställningslokal – den var en i detalj gestaltad dröm om ett sätt att leva.”   

Läs också i intervju 7.2 med Karin Enequist hur hennes föräldrar arbetade med Estrid Ericsons tomter vid Tolekarna!

⊕ T: Trintorp-foto

Fler gamla bilder från Trinntorp

Trinntorps mangårdsbyggnad syns till vänster. Bo Bjärgård har hittat fotot i sin fars efterlämnade samlingar. Foto kan kanske vara taget på 1920-talet.Till höger om mangådshuset syns taket av en gammal jordkällare.
Stugan i förgrunden är okänd.

⊕ U: Björkgården 1932
Historien kring Björkgårdens ägarbyte 1932.
Utdrag ur de minnen som Sten Gullberg (1921-2004) tecknade några år före sin död
(”Sigge” är Stens far Sigfrid Gullberg och ”Dora” är Stens mamma.)
Rubrikerna har lagts till efteråt.

Björkgården före köpet
Strax före pingsten 1932 var vi ute och tittade till hur det såg ut på vårt sommarställe vid Tegelbruket. Dora konstaterade att det behövde städas. Efter en kort inspektion och nedsopande av spindelväv och döda flugor for vi till stan. Vi stannade vid Finnborg och Dora gick in till fru Andersson och skulle göra upp om när dom kunde städa.
Hon kom tillbaks och meddelade att fru Andersson[1] inte kunde komma före pingsten som var nästa helg ”för Björkgården skulle säljas” hade fru Andersson sagt. ”Jaha” sa Sigge och vi tog Breviksvägen i stället för den vanliga Tegelbruksvägen[2] förbi Nytorp och bagare Westerdahls jaktstuga (Westerdahl & Karsten).
Bilen parkerades vid nedfarten[3] och vi gick andäktigt ner mot garagebyggnaden och tittade in i den lilla timrade lekstugan samt gick runt det stora pampiga huset. På gårdsplanen framför huset fans en hög flaggstång och de stod en fin trädgårdsmöbel som hade en liten skylt med ”Nordiska Kompaniet” på. Vi gick upp för trätrappan till den stora öppna verandan och tittade in i det stora rummet med den stiliga öppna spisen. Skjutdörren till matsalen var öppen så vi kunde se att det var minst lika fint som vi hade det i våningen på Norrtullsgatan.
Vi hade vid något tillfälle mött ägaren Wilhelm Josephson när vi varit ute på någon bärplockningsexkursion. Han var mycket elegant sommarklädd med vita långbyxor och dito skjorta samt vita tennisskor. Han hade tennisracketen under armen och farmor observerade att han hade blankpolerade naglar.

Köpet av Björkgården
På måndagen kom inte Sigge upp till middagen som vanligt vid halvfemtiden. När han inte var hemma halv sex gick vårt hembiträde Kerstin Axelsson ner till fabriken och fråga efter herr Gullberg. Ingen hade sett honom sedan förmiddagen. Dora blev fruktansvärt orolig och trodde det hade hänt något. Nå, äntligen dök han upp. ”Var har Du varit” undrade Dora. – ”Jag var ute med Josephson och köpte Björkgården”, var Sigges lakoniska svar.
Sigge hade luskat ut att han var ägare till tygfirman Bendix & Josephson på Sveavägen och ringde upp honom. Sen for de tillsammans ut och gick igenom och inspekterade alltsammans. Så ackorderase om priset. Sigge prutade ganska duktigt. Det som till sist gjorde susen var att Sigge lade upp det antal skära tusenlappar som han hade bjudit, på bordet framför Josephson som sträckte fram sin välmanikurerade hand, som Sigge tog i sig valkiga näve - och så var den affären avklarad. De for så till Josephsons bank där man lämnade in pengarna och ett köpekontrakt upprättdes. Till historien hör, att detta var året då Ivar Kreuger tog livet av sig med ett pistolskott på ett hotell i Paris. Jag gissar att Josephson var en av dem som hade köpt och belånat och köpt nya ”Debentuers”-aktier liksom så många andra[4].

Vatten- och tvätt-systemet
Det blev ganska snabbt inflyttning i det ståtliga huset som under vintern stod oeldat. Det första vi gjorde var at fylla värmesystemet med vatten. Detta innebar att man fick handpumpa vatten till en stor cistern på vinden. Detta gjordes av tidigare ägare av en trädgårdsdräng, som hade ett litet rum i källaren, vår nuvarande ”verkstad”. I tvättstugan stod en handpump med två stora svänghjul. Denna var ansluten till en rörledning som gick ner i runnen nedanför den grustäckta altanen. För att pumpen skulle ”ta”, fick man hälla i en hink vatten och sen snabbt dra rumt på ”högvarv”. Plötsligt kände man hur pumpen började gå trögt och det hördes hur vattnet skvalade uppe på vinden Lämpligt var att då och då kolla att det inte låg några dränkta svallik som täppte till ledningen där vattenet med självtryck rann ner i vattenledningen. Cisternen rymde cirka 1500 liter och varje varv på pumpen gav cirka 1 liter. Det behövdes två pojkar i 12-13-årsåldern för att dra runt pumpen och följaktligen byggdes raskt ett utedass eftersom pumpen måste vevas 10 varv på att spola på toaletten! När vindcisternen var full började det runna vatten ur ett skvallerrör bredvid tvättgrytan, där det bykades kläder regelbundet. Nät det samlat sig en stor hög med smutskläder fylldes vatten i bykgrytan och den eldades upp till kokpunkten. Såpa eller ”Gummans Lutpulver” hälldes i. Så kokades kläderna och man rörde om med en slags träspade. Ibland fyllde man en trägryta med varmt vatten och man strök på såpa på fläckar och gnuggade tvättgodset mot en tvättbräda, det vill säga en fyrkantig träandordning med veckad zinkplåt. Gissa om händerna såg ut efter att ha gnuggat kläder! Man klämde ur tvättvattnet med en vridmaskin med gummivalsar och till sist bar det av till sjön där kläderna sköljdes och hängdes till tork

Värmesystemet
Så snart det var tillräckligt med vatten i värmesystemet så tändes värmepannan. Man sprang omkring och pyste värmeelementen och det var underbart, när värmen spred sig i huset och de pappspända tapeterna som hängde i stora bugglor på vägarna började sträcka på sig, Även pappen i taken återfick sin spänning och lös kalkfärg började trilla ner på golven.

Det egna elsystemet[5]
Nästa åtgärd var att starta ”skrälleverket”. Det var en elgenerator av fabrikat DELCO, so stod i ett utrymme bredvid garaget. I ett rum innanför generatorrummet stod 96 stycken NIFE-ackumulatororer (Nickel-Ferrum) från Jungners batterifabrik. Dessa var stryktåliga batterier, som tålde att stå urladdade, utan att ta nämnvärd skada. De gav en spänning i systemet på 110-127 Volt. Detta räckte till belysning men inte till andra bekvämligheter. Om damerna skulle stryka kläder så fick jag gå upp och starta skrället, för annars sjönk spänningen snabbt när man kopplade på strykjärnet.

Avlopp och toa
Uppe på övre våningen fanns ett tvättrum med ingång från ena sovrummet. Innanför detta ett badrum som hade en dörr från tvättrummet och en dörr mot korridoren med vindstrappan. På nedre våningen fanns ett WC med ett avlopp som gick ner till sjön, det vill säga det var en stor grop med trälock över, där fasta beståndsdelar förhoppningsvis stannade och det flytande sökte sig ut i vassen. Då och då måste man gräva ur innehållet i gropen för att ge plats åt nytt. Även i källaren fanns ett WC att nyttjas av ”drängen”.

Köket och kylen
I köket fanns två spisar. Först en jättestor järnspis med bakugn och bredvid denna en extra spris för en varmvattenberedare. En elegant kopparklädd diskbänk som skulle putsas minst varje månad. I köksfarstun stod ett isskåp av fabrikat ”Termator”. Överst lades i en låda utav Zink isstycken som kylde ner det korkisolerade skåpet. Smältvattnet rann ner i en behållare nedtill i skåpet och den fick man tömma då och då. På vintern då isen låg på Erstaviken, kom en gubbe och sågade upp isblock som staplades upp i en avdelning av sjöboden och som täcktes över med sågspån. Det var en av mina uppgifter att hämta upp is till isskåpet, skölja av sågspånet i sjön och sedan dra upp det i en ”Leiterwagen” som står uppe på vingen. Sist skulle isen hackas i lagom stora bitar för att passa i islådan. Gissa om man frös om fingrarna!

Mer vatten och el
Detta fortgick några somrar, jag tror det var 1934-35 då vi fick framdraget 220 volt till husen. Då började en ny era. Först anskaffades en elektrisk pump av fabrikat Delco med hydrofor, så att cisternen på vinden blev överflödig. Vattenåtgången flerdubblades och det började bli tomt i brunnen ibland. Då blev det dags att planera för en ny brunn. En mångsysslare vid namn Karlsson sysslade med brunnsborrning. Vi rådgjorde om placeringen. Han sa att det går bra var som helst och då började han borra på västra sidan av huset. Först efter att borrat 50 meter började det komma lite vatten. Han fick fortsätta till cirka 100 meter innan det kom ordentligt vattenflöde. För säkerhets skull fortsatte han till 108 meter, där vi fick 600 timliter. En djupvattenpump av märket ”Titan” installerades, Själva pumpen tog vattnet på cirka 60 meters djur och dit ner sänktes tvåtums rör jämte bronspump med läderkolvar och ventiler samt dragstänger. Hur många gånger ventilerna hängt upp sig och man måst lossa dragstången och dunga och slå för att få igång vattnet, vet jag inte. Inte heller den dränkbara Sumopumpen var bekymmersfri, så den ersattes med en ejektorpump. Sedan vi bytt ut bottensil och högtrycksspolat systemet tycks det som om de fungerar – peppar, peppar håll i trä. Det anskaffades kylskåp, så man kunde sluta med isen, vilket var en stor lättnad.
 

⊕ V: Tanto Old Boys

Lagfaren ägare är Tanto Old Boys Förening/att. Lars Almgren, Norrtullsgatan 7, 113 29 Stockholm.  Datum för köp: 1933-09-15, datum för inskrivning: 1934-12-05.

Föreningen bildades som en kamratförening långt innan tomtköpet på Breviksvägen. Lars har inte hört att det skulle vara sockerbruksarbetare utan bara ca 200 söderarbetare som bildade förening i syfte att ”klä upp fattiga barn”. Dom köpte senare (1933) tomten och byggde huvudbyggnad och några småhus. Det lär finnas brev från Kungen som säger att småhusen får finnas på tomten i strid med vad som annars gäller. Bl.a fraktades material på bussen. Man bodde i husen med självhushåll eller i tält och ägnade sig bl.a åt fiske. Några ”uppklädda barn” fanns aldrig här. Numera är medlemsantalet bara 10 stycken varav ingen i ”rakt nedstigande led”. Lars generation är snarare tredje än andra. En hedersmedlem är 76 år vars pappa var en av de ursprungliga medlemmarna. Huvudhuset är modernt med separat TC och fastigheten används till 99 % under barmarkstiden. 

Här är ett sammandrag av den 67 sidiga jubiléumsskriften TOF 1924-1944:
Om verksamheten inom TOF före köpet av tomten i Tyresö

Tanto Old Boys Förening bildades den 6 april 1924 av sju män på ”Caféet 46 Prästgårdsgatan” i ett litet rum innanför kafélokalen. Där kom att hållas många sammanträffanden och lokalen kom att fungera som föreningens klubbrum under ett par år. Kaféet ägdes av en av föreningens grundare, Frans Öman. Styrelsesammanträdena hölls vanligen i tur och ordning hemma hos styrelsens medlemmar. Även kvartalsmöten avhölls. Föreningens ändamål skulle vara ”att främja det goda kamratskapet, som alltid skulle göra sig gällande bland föreningens medlemmar.” På det första mötet formulerades också stadgarna och man beslöt att trycka medlemskort. Redan den 27 april hölls nästa sammanträde, då man beslutade att ha ett samkväm i maj och att den som under året kunde skaffa flest godkända medlemmar skulle belönas med 10 kr. Den 15 juni var man på utflykt redan kl 05.00 och medlemstalet hade då växt med 7 personer. Vid ett kvartalsmöte i juli 1924 beklagade ordföranden att alla medlemmar inte kunde närvara. Frånvaron gick dock att förklara med tanke på att medlemmarna ”i högsta procent var anställda vid Sockerbolaget” och att man där tillämpade skiftarbete. Av minnesskriften förstår man att det togs ut en årlig medlemsavgift. Under de första verksamhetsåren fanns idén att medlemmarna i Tanto Bollklubb skulle övergå till TOF efter tiden som aktiva spelare, men den idén kom aldrig att förverkligas. Vid kvartalssammanträdet den 13 oktober beslöts att bilda en Hjälp- och beklädnadsfond, till vilken varje medlem till jul skulle bidra med 2 kr. Till julen 1924 kläddes en skolflicka upp för 76 kr.

I början av januari under det andra verksamhetsåret innehöll kassan 18 kr. I april 1925 firade Tanto Bollklubb fem år och TOF sände gratulationstelegram. På våren samma år inköptes ett ”pingpongspel” och man beslutade om ping-pongspel en gång i veckan i klubbrummet. Det här var början på flera ping-pong turnéringar under många år. Man lämnade Café Öman till förmån för en större samlingslokal inom Sockerbruket på Sköldgatan 13, mer lämpad för ping-pong spel. Av 20-års berättelsen framgår det att ”det var ett guterat nöje för både äldre och yngre medlemmar”. På hösten 1925 inköptes papper och kuvert med föreningens namnstämpel. Till julen år 1925 bekläddes en gosse för 84.-. Han var son till en av TOF-medlemmarna. Nu uppgick kassan till 51 kr.

Av jubiléumsskriften framgår att man vid några tillfället ”satte upp listor” för en sjuk medlem, d v s man gjorde en insamling bland medlemmarna för den sjuke. En sådan lista år 1926 inbringade 116 kr. På våren 1926 förslog styrelseordföranden att TOF skulle föreslå att Tanto Båtsällskap och Tanto Bollklubb skulle slås samman. I november 1926 uteslöts tre medlemmar p.g.a bristande betalning av årsavgiften. Till julen 1926 kläddes en pojke ”från topp till tå” för 100:15. Man beslöt att göra en utflykt till Ålsten under våren och att inbjuda Tanto båtsällskap att delta i utflykten. ”Utflykten företogs med spårvagn till Tegelbacken. Vi var så många att vi upptog hela vagnen. Vi hade musik av Johnssonspojkarna, de spelade hela vägen och när vi kom fram till Ålsten var det dukat sillfrukost i Byggnadsarbetarnas futt. Sedan detta avätits var det kaffe och vid detta en hel mängd roliga historier. Därefter dansades det tills det var dags att fara hem på eftermiddagen.”

Av årsberättelsen år 1927 framgår att man också gjorde en utflykt till Årsta holmar med lekar och tävlingar tillsammans med ”barn och blomma”. En schack-kommitté bildades också. Årsfesten 1927, med bl.a utdelning av pris i ping-pong, gick av stapeln hos ”Axelson Götgatan 9”. På hösten 1927 tillsattes en kommitté för att undersöka om intresse och lokal för bowlingspel och en orientering genomfördes. Till julen 1927 tänkte sig beklädnadsfonden att kläda 2 barn i åldern 6 – 10 år. Det kom att kosta 125 kr. I december besågs Kooperativas bageri på Götgatan tillsammans med damerna. Årsberättelsen för år 1927 visar att medlemsskaran stigit till 55 personer.

År 1928 ändrades namnet på beklädnadsfonden från jul- och Beklädnadsfonden till Hjälp- och Beklädnadsfonden och syftet förändrades till att i första hand hjälpa föreningens medlemmar vid sjukdom eller vid annan ”nödställd belägenhet”. I mån av medel skulle man bekläda barn till julen. Till sommaren 1928 hade man Tanto Båtklubbs tillstånd att kasta varpa på deras hamnområde en kväll i veckan och klubblokalen blev restaurang Tre Byttor på Lilla Nygatan 10. Där fanns ett stort rum för ping-pongspel och två små rum för olika slag av spel. Hyran var 4 kr per klubbkväll. ”Förfriskningar kunde även erhållas för hyggliga priser”. En gång i månaden hade föreningen vickning med småvarmt och kaffe till ett pris av 1:25. ”Därefter dansades det med servitriserna och kökspersonalen till dragspelets lockande toner”.  När Tre Byttor flyttade till Mälartorget 13 följde TOF med. Under år 1928 genomfördes 7 söndagsutflykter och medlemsantalet var 51.

När föreningens sekreterare 1929 reste på semester till Amerika sa den övriga styrelsen adjö med en blomsterkvast. På hösten uppgick kassan till 10:40 och man övervägde att köpa in ett koronspel. Några TOF-medlemmar anställda vid Mynchenbryggeriet föreslog att en gosse på 12 år skulle beklädas till julen. Det genomfördes till en kostnad av 70:55.

Under år 1930 gjordes bl.a utflykter till Årsta holmar, Slakthuset och kvarnen Tre Kronor och de från Vitön hemtagna Andréfynden besågs hos Liljevalls konsthall. Som vanligt ordnades vickningskvällar första onsdagen i varje månad. TOF hade 61 medlemmar.

År 1931 fick en gosse bl.a pjäxor för 14 kr och vantar för 2:50 och en rad klubb- och vickningsaftnar genomfördes liksom den traditionsenliga vandringen runt Årstaviken på trettondagen.

Om beslutet att köpa tomten i Tyresö

Vid styrelsemötet 3 april 1932 föreslog Albert Eriksson att Hjälp- och Beklädnadsfonden skulle slopas till förmån för en Campingfond för inköp av en tomt ”att av medlemmarna användas vid utflykter och semestrar”. Något beslut fattades dock inte den här dagen. Senare under våren lämnade Olsson och Rosenlund offert på tomter vid Älfsnäs på Ekerö, dit styrelsen åkte med en medlems motorbåt Annandag Pingst. Man fastnade särskilt för en 22000 kvm stor tomt för 4000 kr, men tomten ansågs för dyr och för liten. Man annonserade efter tomter samma vår och fick in flera svar. Styrelsen fastnade för särskilt tre av dem: en vid Ramsö Tynningösund till ett pris av 4200 kr, en vid Kummelnäs för 5000 kr  och tomter vid Tyresö för mellan 3000 kr och 6000 kr. Det blev en livlig debatt vid kvartalsmötet den 19 juni 1932. Många talare var entusiastiska medan flera var tveksamma. Slutligen enades mötet om att styrelsen kunde gå vidare i tomtfrågan. Den 29 augusti hade styrelsen ett extra sammanträde för att ytterligare debattera tomtfrågan, sedan man varit i Tyresö under lördagen den 27 augusti. Redan den 2 september kallades till extra kvartalsmöte där styrelsen redogjorde för den tomt som särskilt fallit styrelsen i smaken; en tomt som var nära ett tunnland stor med 58 m strand och med lämpliga platser för byggnader och för idrott. Det framhölls också att det var allmänning på ena sidan av tomten och att fiskerätt kunde erhållas för endast 10 kr per år. Beslut fattades om inköpet och kassören förklarade att han kunde tänka sig att den extra uttaxering om 5 kr som beslutats kunde få delas upp i mindre belopp för den som så önskade. Därefter kunde de anteckna sig som ville följa med den abonnerade buss, som gick till tomten söndagen den 4 september kl 10.00. Vid kvartalsmötet den 2 oktober uppgavs kassan inkl beklädnadsfonden till totalt 979:52.

Om verksamheten när man köpt tomten i Tyresö

Vid styrelsemötet den 19 november 1932 föredrogs en skrivelse från Ivar Holmers Brädgård beträffande leverans av byggnadsmaterial. År 1932 avslutades med nyårsvaka på Tre Byttor, med färre deltagare än vanligt beroende på depressionen. Av årsberättelsen framgår att tomten är 36000 kvm och att inköpspriset är 5400 kr. Avbetalningar kom att göras varje år den 15 september.  I början av det nya året beslutades att slopa nyårsvakorna, som givit underskott och att promenaden runt Årstaviken på Trettondagen skulle genomföras årligen. Av styrelsemötesprotokollet den 4 februari framgår att några styrelsemedlemmar kört ut två lass virke och 800 tegel från stan till tomten i Tyresö. Hela affären kostade 40 kr. Virket kom att användas till tomtens första brygga, till redskapsboden och till golv i sjöstugan. Teglet fanns ännu kvar oanvänt år 1944 och planerades ingå i skorstensstocken i det planerade ”semesterhemmet”.

Under våren år 1933 var många medlemmar arbetslösa och kassören hade svårigheter att få in årsavgifterna. Flera medlemmar lämnade föreningen då de ansåg att de ekonomiska åtagandena i och med tomtköpet var alltför stora för föreningen. Att bygga något på tomten förutom materialboden fick anstå. Dock arbetade man med tomten, bl.a sattes staket upp och brunn grävdes och uppgifter över arbetstimmar fördes. Sedan man betalt amorteringen den 15 september till Tyresö Förvaltningsbolag fanns ”något nämnvärt nu ej i kassan”.  Den 18 november 1933 meddelades på styrelsemötet att grindar satts upp på tomten och att det gick dåligt med inbetalningarna av årsavgifterna. Under året hade man köpt in material och verktyg för 384:90 och amorterat 807:30. Vid ingången av år 1934 var man 80 medlemmar. Nu har Beklädnadskassan succesivt kommit att kallas för Campingfonden sedan en tid och redovisas i bokslutssammanhang som B-kassan.

Vid styrelsemötet den 24 sept 1934 ströks 13 medlemmar p.g.a bristande betalning. Föreningens ekonomi var ansträngd. Söndagen den 21 oktober med avfärd kl 08.00 anträdde 18 personer en båtresa till tomten i Tyresö med kaffe och dans ombord. Hemfärden resulterade dock i måndagens tidningsrubrik ”Lustresa slutar i grundstötning. Stockholmare på äventyr utanför Älgölandet”. M/s Tramp gick på fel sida om en prick, med grundstötning som följd. Av tidningsartikeln framgår att andra båtar i närheten hjälpte passagerarna först till Gåsö och senare till Älgö, varifrån man promenerade till tåget vid Solsidans station för vidare tågresa till huvudstaden.

I maj 1935 noterades att ”Edv Andersson hade sin masonitstuga färdig samt att den såg trevlig och snygg ut”. Och Andersson sa att alla äger rätt att i mån av utrymme disponera stugan. På hösten 1935 bildades en båtfond, som avsåg att samla medel till en ”fiskebåt” (eller kanske en båt att fiska ifrån?). Hösten därefter inköptes en roddbåt som bogserades till Tyresö med en av styrelsemedlemmarnas motorbåt. Amorteringen på tomten med förfallodag 15 september 1936 kunde inte klaras utan lån à 50 kr från sex medlemmar och man fick uppskov med tomtamorteringen till 1 oktober. Vid kvartalsmötet den 15 november 1936 menade en medlem att man borde sälja tyresötomten ”för att bevarande av den trevnad som varit rådande i föreningen”. Han menade att många medlemmar inte hade någon nytta av tomten och därför lämnade föreningen. Mötet röstade dock för att inte ta upp frågan. Vid slutet av år 1936 var man 45 medlemmar, 11 färre än i början av året.

I juli 1937 stod sjöstugan i Tyresö klar, bekostad huvudsakligen med medel insamlade förutom föreningsavgiften. Behovet hade uppstått akut en sommarsöndag då alla som var på tomten och arbetade blev genomblöta av regn. Då lämnade kassören 50 kr till bidrag till virke medan resterande kostnad samlades in spontant. Huset byggdes på lediga stunder under en månad.

På våren 1938 anskaffades virke till en ny brygga, då den tidigare bryggan var i dåligt skick. Lokalen i Tre Byttor kunde inte längre hyras. I stället flyttades klubbkvällarna till Götgatan 42, där lokaler kunde hyras för 5 kr per kväll.

Under hösten 1938 – våren 1939 funderades i styrelsen över hur byggandet av tomten i Tyresö skulle finansieras. Ritning till en stuga togs fram. De råd man fick var att kontakta en trävarufirma för lån snarare än en bank. Från firma Lundqvist och Udden fick man offert på byggnadsvirke totalt 5150 kr inkl transport. Under sommaren inköpte en medlem en ”luftbössa att använda på tomten till nöje för medlemmarna”.

Nästföljande sommar, år 1940, hyrdes ny klubblokal på Hotell Finland, Hornsgatan 58 och det återstod bara ett år att betala på tomten i Tyresö. Någon årsfest hölls inte med hänvisning till det rådande världsläget.

I januari 1941 föreslogs att en ”knytfest” skulle ske på Årsta Blick, där fri lokal och dans kunde ordnas. Det framhölls att det var lämpligt ned knytfest eftersom alla varor var ransonerade. På hösten 1941 murades en spis in i sjöstugan och tomten i Tyresö slutbetalades. Samma höst fördubblades hyran för lokalen i Hotell Finland och man beslöt därför att ha klubbträffarna en kväll i veckan i en styrelsemedlems våning. Årsberättelsen 1941 – 1942 anger att medlemstalet sjönk från 50 till 43 och att medaljutdelningar ägt rum som vanligt. Ytterligare en båt köptes in, denna gång för 75 kr. 

Av styrelsemötesprotokollet från maj 1942 framgår att tomt och stugor brandförsäkrats så att premien för Henning Gustavssons småstuga kostade 1 kr, Edvard Anderssons småstuga 1 kr och Nils Perssons 0:80, allt per år. Återstod för föreningen att betala 1 kr av totalpremien 3:80. I maj 1942 tas förnyad kontakt med arkitekten Wahlman för att diskutera utformningen av en större stuga. Midsommarfest med tårtor och gevärsskytte ägde rum på tomten i strålande väder.

I augusti 1942 togs beslut att gå med i Föreningen Tyresö Näs Villaförening, som var under bildande. Sven Johansson från TOF kom att ingå i Villaföreningens styrelse. I augusti 1942 beräknades byggtiden för det nya huset till 500 timmar, fördelade på 10 timmar per medlem. För den som på grund av sjukdom eller militärtjänst inte kunde delta skulle man solidariskt ställa upp med arbetstid. Ett förslag att varje föreningsmedlem skulle låna ut 25.- till byggnationen antogs. Grunden kom att påbörjas söndagen den 9 maj 1943 och kom att ta 647 bokförda timmar i anspråk. På hösten 1943 beviljade Gotlandsbanken ett lån på 5000 kr för den kommande byggnationen och Industrikommisionen utfärdade på hösten licens för takpapp till bygget.

Före tomtköpet var årsavgiften 5 kr och årsavgiften till beklädnadsfonden 3 kr.
I samband med tomtköpet uttogsen extra taxering på 5 kr. Numera (1944) är ordinarie årsavgift 13 kr.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

© 2012 Brevikshistoria.n.nu. Alla rättigheter förbehållna.
Template design by Andreas Viklund