Komplettering till kapitel 6

 
⊕ A:
Mauritz Jonsson

Minnen kring Mauritz Jonsson i Ällmora

 Enligt gravstenen (F32) vid Tyresö kyrka så var ”Lantbrukare Mauritz Jonsson född 28/2 1887 och död 18/4 1973”.

Han blev således 86 år gammal. När han dog var han skriven på Noretvägen 2.
Han var enligt olika uppgifter född i Lillström eller möjligen Ällmora gård.
Han var elev i Teglbrukssolan 1894.
Här har samlats några berättelser om honom.

Mauritz gifte sig år 1907 med Hilda Johanna Larsson, född 1887 och hade två döttrar som hälsade på honom även på äldreboendet. Den äldsta var Märta Maria Johanna, född 1908 och den yngsta var Elsa Maria Elisabet, född 1915. Någon av dem kan leva fortfarande, eftersom hans grav verkar välpyntad. (Graven finns intill Tyresö kyrka.) Mauritz och Hilda Johanna skiljde sig den 28/2 1932.

Det verkar som att hans hustru flyttade från honom i slutet av 1920-talet. Enligt kyrkböckerna så bodde Mauritz år 1910 i Lillström som torpare, tillsammans med hustru och den första dottern - samt en inhyst dam (Maria Karlsson, född 1865) som hade två fosterbarn födda 1899 och 1901.
År 1920 var Mauritz arrendator i Vissvass, tillsammans med sin hustru, yngsta dotter och samma inhysta dam (Maria Lovisa Karlsson, född Sjöblom år 1865).
År 1930 bodde Mauritz fortfarande i Vissvass, nu tillsammans med endast sin äldsta dotter.

Gerhard Holmbergs minnen av Mauritz Jonsson
Mauritz Johnsson var en ganska hetlevrad herre som nog gjort sig ovän med grannarna i Vissvass, där han brukat lite jord. Hans fru flyttade från honom också, så han köpte en tomt och flyttade till Ällmoravägen – förmodligen i slutet av 1930-talet eller de första åren på 1940-talet. (Han ska först ha bott på Ällmoravägen 96 och sedan Ällmoravägen 50.) Det berättas att han var så fruktansvärt mörkrädd. Han hade i källarplanet små källargluggar utan glas. När det var något så tog han gärna till nävarna - eller hagelgeväret. Och när han tyckte att han hörde något på natten så tog han hagelgeväret och gick ner i källarplanet och sköt ut i mörkret genom källargluggarna för att skrämma.

Mauritz var morgontidig. Han fiskade mycket ihop med Gunnar Eriksson. De hade kommit överens om att dra upp näten klockan 7 en morgon. När Gunnar kom ner klockan kvart i sju, så sade Mauritz: ”Är det dags att komma nu?”
– ”Men vi skulle ju träffas klockan sju!” svarade Gunnar.
– ”Javisst, men i alla fall!” fräste Mauritz.

Mauritz var diversearbetare och jobbade mycket för slottet. Han var av den gamla stammen med mycket stolthet, men i förhållande till ”Greven” och även markisens små barn, så var det bara mössan i handen. Det var lite beklämmande med den underdånigheten.
Han var väldigt oberäknelig. När han fick för sig att ha ett ärende i Stockholm, så var det ingen tanke på att han skulle vänta på bussen, utan han gick i full fart in till stan. Väl därinne så verkar han ofta ha råkat i bråk, så att han snabbt fick fly hem igen.

De sista sex till åtta åren i Ällmora innan han flyttade till ett äldreboende i Bollmora, bodde han i en liten stuga på Noretvägen 2. Då var han fortfarande mycket mörkrädd och kom ofta över på natten till Sven eller Gunnar Eriksson för att få hjälp.

Björn Svanström berättar att han (tillsammans med bergborraren Halvar Karlsson) träffade Mauritz nära dennes hem vid Ällmora på 1950-talet och att Mauritz då sa att han planerar att flytta, för ”man kan ju för fanken inte bo hela livet i den här kommunen”. Björn har också hört en historia berättas att Mauritz alltid handlade i Sjögrens affär i Brevik – hos Roffes far. På somrarna när det var lång kö i affären, så tog sig Mauritz friheten att gå bakvägen in till lagret och plocka åt sig de pilsnerflaskor han önskade och lägga pengarna där. En gång så hörde Rolfs far något där bak och röt något argt in i lagret om vem som var där. Det ska ha fått till följd att Mauritz ställde tillbaka flaskorna, plockade upp sina pengar igen, och gick iväg - för att aldrig mer handla i affären.

Kirsten Snellman berättar om Mauritz Jonsson:
När min man Ulf Snellman och jag köpte Ällmora gård 1947 så fick vi bo i salen med våra två barn, eftersom Mauritz Jonsson i köket medan han byggde färdigt sitt hus på Noretvägen 2. Mauritz hade förmodligen bott i Ällmora gårds kök några år då. Och gissningsvis hade någon släkting till honom bott på Ällmora tidigare, för han kunde berätta att den stora asken var från 1880-talet ungefär. Mauritz Jonson var mycket morgonpigg och steg upp klockan 4 på mornarna. Han menade att det var den bästa tiden på dagen för då var det vackraste vädret. 

Mauritz Jonsson dyra spegel år 1931:
Det hölls en stor auktion vid Tyresö Slott den 18 augusti 1931 klockan 3 på eftermiddagen. Auktionsförrättare var fjärdings-man Gustav Pettersson från Berghyddan i Brevik. Medhjälpare var hans bror Hugo Pettersson Wågert. Auktionen omfattade 219 utropade objekt och den totala avslutet blev 4070 kronor och 30 öre. Auktionsprotokollet finns kvar (hos Göran Fermbäck) och där framgår vilka de 53 köpare var, som inte betalade kontant – och de köpen avser de historiskt mest intressanta objekten. Bland de mer anmärkningsvärda köpen enligt auktionsprotokollet är att ”Mauritz Jonsson, Vissvass” köpte en spegel för 250 kronor. Så man kan fråga sig varför och hur han kunde köpa en så dyr spegel. Priset motsvarar cirka 15 000 kronor i dagens penningvärde. (Penningvärdet var mellan 50 och 100 gånger högre år 1931 jämfört med år 2004: Industriarbetarlönen låg på 1,28 kr/timme för 48 timmars arbetsvecka. En kvinnlig arbetare hade 3,93 kr per dag. Harry Martinssons bok Spökskepp kostade 2,75 kr. En Fiat automobil kostade 4450 kr.)K

Kanske var Mauritz ombud för någon annan person med uppdrag att köpa spegeln? Ingen som träffat honom känner till att han kan ha haft någon så dyr spegel i sitt hem.

  

Mauritz Jonsson. Han bodde från år 1935 i tre olika stugor under sina år i Ällmora, varvid han åren 1942-1944 bodde i Ällmora gårds mangårdsbyggnad. Fotot från Gerhard Holmberg.

⊕ B:Arrendekontrakt

Två gamla arrendekontrakt för Ällmora gård

(i avskrifter från Lagergrenska arkivet i Nordiska Museets arkiv):

 Kontrakt

Till C J Sjöblom utarrenderas torpet Älmora under Tyresö Gård på följande villkor:

  1. Tillträde räknas från den 14 mars 1894 och upphör arrendet efter å någondera sidan skedd laga uppsägning.

(Pkt 2 t.o.m 14 ej medtagna här!)
Tyresö den 7 februari 189
Claes Lagergren

C J Sjöblom
Bevittnas R Karlström        A Lindström

Att ofvanstående kontrakt till följd av Ömsesidig öfverenskommelse denna dag blifvit uppsagt för afflyttning den 14 mars 1895 erkännes.

Tyresö den 13 december 1894

C J Sjöblom                        för Tyresö Gård R Karlström
Bevittnas August Pettersson C J Werner

Detta kontrakt transporteras på C J Larsson och på samma villkor.

Antages                              Tyresö den 13 december 1894
C J Larsson                         För Tyresö gård R Karlström
Bevittnas August Pettersson   C W Werner

Arrendekontrakt

Jag undertecknad Grefve Claes Lagergren utarrenderar härmed till brukaren Botolf Spångberg från Vissvass min gård Ällmora under Tyresö gods i Tyresö församling af Sotholms härad på följande vilkor.

1.      Tillträdet sker den 14 mars 1902 och kontraktet upphör samma tid efter laga uppsägning å någondera sidan.
2.      I årligt arrende betalar brukaren trehundrafemtio kronor (Kr 350), som förskotteras årligen erlägges med hälften den 14mars och hälften den 14 september.

3.      Alla gårdens varande och blifvande onera eller utskylder, af vad namn de vara må, deri eganderättssbevillningen och vägunderhållsskyldigheten, såväl på nuvarande som blifvande vägstycken å allmän och enskild väg som af egaren bestämmes, utgöres av brukaren.

4.      Syneinstrumentet af den 25 okt 1897 är gällande för den nya brukaren som ikläder sig skyldighet att i enlighet dermed afhjelpa alla de brister der förekomma och möjligen andra som kunna uppstå. Dervid märkes dock att brukare skall inom tre år hafva förbättrat gärdesgårdarna kring gärden och tegar, så att de då befinnes i fullt laga skick och skall en tredjedel deraf årligen utgöras.

5.      Fiskerätten ingår i arrendet men ej jakträtten, som egaren ensam förbehåller sig.

6.      Arrendatorn betalar den årliga brandstodsavgiften till egaren och håller nödig brandstodsredskap i godt stånd.

7.      Åkerjorden skall brukas i cirkulation i sju lika stora skiften, hvaraf ett årligen trädas, ett bär höstsäd, tvänne vårsäd och tre gräs. Jorden skall väl häfdas och brukas. Vid ett blifvande afträde skall all höstplöjning vara verkställd liksom höstsäd utsådd i ymnighet i väl gödslag jord och lemnas derför liksom för utsådt gräsfrö ingen ersättning.

8.      Intet foder af hvad namn det vara må, ej heller gödsel, får från egendomen bortföras eller försäljas.

9.      Skogen ingår ej i arrendet utan erhåller brukaren nödigt husbehofsbränsle liksom reparations och stängselvirke på Tyresö skog efter utsyning af skogvaktaren. För reparationer på gårdens hus erhåller brukaren sågning vid Tyresö såg emot erläggande af bestämd till hvar tredje stock.

10.  Skulle egaren vilja uppföra sommarvillor att uthyra eller försälja å den utarrenderade marken, förbehåller han sig rätt härtill liksom till den omkring villorna inhägnade jorden samt rätt att framdrag vägar efter behag utan att derföre betala någon ersättning.

11.  Skulle obehag uppstå vid användande av illaluktande gödningsämnen så måste arrendatorn dermed på tillsägelse upphöra.

12.  Det tillkommer bruaren att hålla god tillsyn öfver gårdens skog och hagar, så att ingen åverkan et sker, och skall han genast om sådan inträffar göra anmälan derom hos Tyresö egare eller förvaltare. I annat fall gör han sig skyldig till kontraktsbrott.

13.  Brukaren får en hos sig hysa eller låta mantalsskrifva främmande personer. Tvätt får ej idkas utöfver det egna behofvet.

14.  Ärlighet, nykterhet och i allo ordentligt lefvanadssätt äro oundgängliga vilkor för detta kontrakts bevarande liksom hörsamhet för alla från herrgården utgående bud och befallningar.

15.  All slags nyodling, bränning eller svedjande förbjudes på det bestämdaste såvida egaren ej gifver skriftlig tillåtelse dertill.

16.  Får eller getter förbjudas beta på skogs och hagmark.

17.  Tjufjagt eller annan åverkan å egendomen skall af brukaren genast anmälas,

18.  Om genom ovarsamhet med eld skada uppstår, skall brukaren densamma ersätta.

19.  Skulle brukaren ej uppfylla detta kontrakts alla punkter, så förbinder han sig härmed, att om egaren så önskar genast utan åtnjutande af fardag, med arrendet upphöra och från gården afflytta utan någon slags ersättning för hvad han kunnat utlägga för arrendet, men ersätta all åstadkommen skada.

20.  Detta kontrakt får ej på annan person öfverlåtas, ej heller i egendomen intecknas utan egarens skriftliga medgifvande.

21.  Två exemplar af detta kontrakt äro upprättade och i vittnens närvaro undertecknade.

Tyresö den 24 oktober 1901
Claes Lagergren

Antages
B Spångberg
Bevittnas: R Karlström       Herman Pettersson

Ofvanstående arrendekontrakt med gällande bestämmelser förlänges ytterligare fem år räknat från den 14 mars 1919 till och med den 14 mars 1924 mot följande villkor:
Ökning af det kontanta arrendet med kronor tvåhundrafemtio (250) per år eller 600 kronor.
Vidare förbinder sig arrendatorn att utan ersättning grusa och underhålla 145 meter på allmänna landsvägen utom de vägstycken han förut underhåller.

⊕ C:Ällmorabilder

Fler bilder från Ällmora gård:


Ällmora gård med loge och stallet kvar, det vill säga före år 1948.
Foto från Stina Sommars samlingar från Robert och Birgit
Sommar som bodde på Ällmoravägen 48 från 1960-talets början till 2005.


Ällmora 1961. Foto Åke Hägerström. Tyresö kommunarkiv 40:5.


Ladugården till Ällmora gård sommaren 1937. Sven Eriksson till höger samtalar med oidentifierad person.
Foto: Björn Eriksson.

  Rivning av ladugården i Ällmora år 1948 i samband med att gården sålts till Snellman.  Från vänster syns Mauritz Jonsson, Rune Jansson, Sven Eriksson, Okänd. Nertill: Märta Jansson (=fru till Rune), något barn (troligen Inger Jansson eller möjligen Kjell Eriksson) samt till höger Helga Eriksson (=Björn Erikssons farmor) som bär plank.
Foto: Björn Eriksson.

 
Ällmoravägen år 1948 sett från affären. Huset till vänster är Gunnar Eriksson hus på Ällmoravägen 27. Ladugården nere till höger är under rivning.
Foto: Björn Eriksson.

 
Rivning av ladugården år 1948. Bilen är en Citroën. Till vänster syns Vipers tomt Ällmoravägen 35, med sin flaggstång.
Foto: Björn Eriksson.

  


Skördearbete vid Ällmora äng, d.v.s nuvarande Midsommarängen med nuvarande Ällmoravägen i bakgrunden och den stora eken synlig till vänster eller möjligen till höger. Längst till vänster Otto Sundell från Ällmora. Foto Göran Fermbäck.

 
Ällmora gårds byggnader och åkrar enligt sjökort 1808.


Ällmoras siste arrendator Gustav Eriksson i början av 1940-talet. Foto: Björn Eriksson.

 
,Från midsommarfestandet vid Ällmora någon gång under perioden 1949-1955. På  bilden syns bostadshuset på Ällmoravägen 33 i bakgrunden. Foto från Roland Magnusson.

⊕ D:Ällmorahistorier

Se mer om detta i den fylliga intervjun 3.4 med Kirsten Snellman.

Här följer en artikel ur Vi i Tyresö av Garl-Gustaf Strokirk med några barndomsminnen från Ällmora:

”Busfröna på Ällmoraberget

- Har´u nån Salubrin!!!????
Syrran ser något förvånad ut där hon ligger och guppar på sin luftmadrass. Det är i mitten  på 50-talet och jag är en liten grabb som fått ett getingstick i rumpan. Solen glittrar på Ällmorafjärden och syrran tycker uppenbart att min fråga är korkad.

Nu ringer det i en koskälla. Det är mamma som vill att vi skall gå och handla. Eller hämta vatten från den tunga sug- och lyftpumpen vars handtag man får hoppa upp och hänga i för att kunna pumpa. När vi väl klättrar upp för det branta berget är vi lika svettiga som vi var innan vi gick ner för att bada. På andra sidan Ällmoraberget ligger Hanssons affär. Där får man slåss med de andra ungarna om kölappar i brun masonit och sitta och vänta tills affären öppnar. Sedan kommer belöningen i form av en 50-öres jordgubbsglass och den smala tidningen "Prärieserier" med "Kapten Mickey" och den whiskeydrickande "Salasso". Så bär det av upp för världens brantaste backe igen. Vi vilar i mitten av backen på de tre stenarna "pappa, mamma, barn". Den som för tillfället är äldst får den största och finaste stenen medan den yngste får sitta på den minsta och lite vassa stenen. 

När matkassen har levererats kastar vi oss utför berget igen ner till Ällmoraängen. Här pågår den årliga fotbollsturneringen mellan Ällmora, Brevik, Sandkärr och Trintorp. Ällmora är alltid bäst och har man tur får man vara "Kalle bakom" och hämta bollarna som skjutits bort.

På midsomrarna är det lekar här. Ett år vann jag pannkaksätningen och fick en stenhård limpa i pris av handlare Hansson. Bilradions C-G Hammarlund är med ibland och hoppar säck.

- Kom igen C-G! Du har väl inte trimmat säcken?

En av handlare Hansson kunder är "Roliga tanten." Hon är rödhårig och fräknig, platt i ansiktet och har utstående tänder. Det räcker för oss. Jag har fått en åsnemask i gummi. Den lånar syrran och gömmer sig bakom: Roliga tanten! Roliga tanten! Jag är en åsna!

- Passa dig ungjävel!
"Roliga tanten" jagar henne ner ända till  sjön och ut på bryggan. Där slutar jakten och syrran simmar iväg med åsnemask och allt.

Handlare Sjögren vid Brevik är mer lättsam. Han har vegamössa och penna bakom örat. Han finner sig snabbt när vi kommer smygande i våra indiandräkter.

- Är det "Blodiga bräckkorven" och "Svettiga foten" som kommer?

Han är godkänd. Han får fri lejd.

Kalle Strokirk”

Det finns flera sidor om Ällmora, "Ällmoraminnen",  skrivna av Toppi Strokirk från 1940 -50- och 60-talen.
För att ta del och läsa dessa minnen klicka HÄR

⊕ E:Ällmora livsmedel

Här följer fler bilder från Ällmora livsmedel
:

 
Personalentrén till baksidan av affären i Ällmora. Från vänster syns en okänd vid dörren,
en okänd sittande framför Irma Hansson, Okänd framför högra rutan, Ture Hansson samt okänd längst till höger.
Foto från Janne Hanssons samlingar.

Irma Hansson på väg in i affären genom landgången på husets baksida.
Foto från Janne Hanssons samlingar.

 ⊕ F: Lillström & Noretvägen

Här följer fler gamla bilder från Lillström och Noretvägen - alla ur Jan-Erik Lindqvists samlingar enligt intrvju 3.1:


Hela familjen Bergström framför det ännu opanelade bostadshuset i Lillström under pingsten 1918:
Dottern Gerda är 1 år mellan Ida och Karl Bergström.
De andra två döttrarna Signe (född 1904) och Greta (född 1906) syns på flankerna.


Lillström pingsten 1918. Framför den ännu inte förbyggda dörren med sin stora stentrappa står: Hanna i Stordal, Agda, Gottfrid & Hulda, Birger från Gustavsberg, Johan & Josefina Rydman från Vissvass (=Idas föräldrar), Signe, Greta & Gerda från Lillström, Karl & Ida Bergström född Rydman, Fredrik & Elin Vesterberg född Rydman Torpet Dalarö, Herman Jakobsson född Rydman, Tora Rydman Gotlandsgatan 75, Sigge från Torpet.

 
Nya fina förstubron och högra delen av Lillström-huset med sina fruktträd. Framför är två av barnen.
Bilden måste vara från omkring år 1930.

 
Interiör från Lillströms storstuga/sovrum julen 1934 med från vänster: Gerda Bergström (född 1917), Idas syster Tora Rydman, bakom henne Ida Bergström, ovanför henne dottern Signe med armen om sin man Bertil Pettersson, Oskar ”Stenis” Stenströmer, Greta Bergström (född 1906). Julgranen skymtar till höger. På väggbonaden står broderat ”Han lovade mig sitt hjärta, han lovade mig sin hand”. Gerda var född i det här rummet.`

 
Karl Hjalmar Bergström framför sitt hus och fruktträd på Noretvägen 26.

 
Noretvägen 26 med lillkåken till höger, som flyttades därifrån år 1952 till Mokärrsvägen 63.

⊕ G: Fiskehistoria

Läs mer om detta i intervju 3.1 med Jan-Erik Lindkvist.

Karin Grafström menar i sin 40-sidiga uppsats ”Några ortnamn i Tyresö socken”, framlagd för nordiska proseminariet vårterminen 1947, att Kokgrytan är en liten rundad vik vid västra stranden av inloppet till Kalvfjärden. Viken har en liten holme framför sig, vilket gör att vattnet är delvis avskiljt från fjärden utanför. Namnet kommer enligt henne av att viken brukar ”koka” av strmning som söker sig dit under lektiden.

 

⊕ H: Några teorier om namnet Luraström

En vanlig sådan teori är att namnet tillkom i samband med den ryska skärgådsflottans påstådda framfart sommaren 1719. Tyresögodsets ägare Maria Gustafva Gyllenstjerna, skulle då ha lurat ryssarna att inte ro in i Kalvfjärden, när de redan vid Luraström såg att Tyresö slott stod i lågor. Det är sannolikt att hon hade rivit slottets torn, så att slottet inte syntes från Luraström. Det är mycket möjligt att hon hade låtit göra upp stora eldar på Luraholme, och att det namnet därför kommer från händelsena år 1719. Men Luraström finns belagt tidigare är 1719 genom att torpet Lillström hette Lurentorp redan på 1600-talet på kartor som finns i krigsarkivet.

Luraström bör därför ha fått sitt namn från torpet vid strömen. Däremot är det oklart varför torpet kan ha hetat Lurentorp.

En osannolikt möjlighet är att det vid sundet kan ha funnit en lur att blåsa i, om man ville ha skjuts från Brevikshalvön över sundet. Något behov av en sådan service fanns knappast under århundradena före slutet av 1600-talet.

Det är däremot mer möjligt att man på Gunnbjörns tid hade en pålspärr vid Luraström och att en fiskare bodde där när Östersjön var farbar med båt. Gunnbjörn var ju den viking som under början av 1000-talet reste Tyresös runsten vid edet (det vill säga det av honom anlagda dragstället) upp till Tyresås sjösystem. Gunnbjörn bör samtidigt ha anlagt sitt boställe vid nuvarande slottet. För att kunna skydda sig från ovälkomna fientligt sinnade främlingar, som kunde komma i överraskande stort antal med båt in i Kalvfjärden, så bör han ha haft ett sätt att bli förvarnad. Vid Lurasund måste det ha varit ett lönsamt fiske och en än mer lönsam möjlighet att jaga säl. Godsägaren (Gunnbjörn och kompani) kunde därför ha folk där som höll ordning på pålspärren, uppsikt över ankommande båtar samt arbetade med fiske och sålfångst. Om fienden såg ut att komma, så gällde det att blåsa i varningsluren och springa och gömma sig i skogarna så bra man kunde. Utan ett sådant förvaningsystem var det för farligt att vara boatt vid Tyrisedet under vikingatiden och ända fram till 1200-talet. Och på Brevikshalvön kunde man inte alls bo säkert på den tiden, eftersom det där inte fanns några djupa skogar att springa och gömma sig i. Män, kvinnor och barn kunde ju hur lätt som helt bli tagna som slavar och deras boskap snabbt bli slaktad för att istället bli färdkost på de förbifarande fartygen, som ju oftast var fulla med hungriga män. Det var ju en mycket omfattande fartygstrafik alldeles utanför Dyviksudd: huvudleden mellan Danmark och Ryssland gick där under många hundra år.

Gunnbjörns affärsidé med att anlgga Tyrised (det vill säga dragstället Fållbrinken intill den nuvarande Bygdegården) var rimligen att underlätta samordnade transporter för import och export till och från de många gårdar som bodde vid Tyresåsystemt, det vill säga hela norra Södertörn. Han kunde med sin storbåt sköta havstrafiken. Vikingarna uppströms Tyrised hade bara småbåtar med vilka de kunde ta sig ner till edet för varutransporterna. Hans viktigaste exportprodukt bör ha varit tran från omfattande säljakt vid Luraström

Delar av denna teori styrks av att Fållbrinken på 1400-talet kallades Fålebrincken, det vill säga backen där fålar (=hästar) kunde gå - och kanske bland annat dra småbåtar eller slädar med gods i.

 

 

 

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)