Komplettering till kapitel 8

   
   

 

⊕ A:Till Dyviksnamnets historia

I vissa handlingar från slutet av 1600-talet, rörande Maria Sofia De la Gardies äganderättsutredningar i samband med en påtänkt godsindragning till kronan, kallas Dyvik för Djupvik, men det är bara i avskrifter från gamla handlingar. Den som skrivit av har därvid felaktigt tolkat ”Djuvik” i originalet som ”Djupvik” eftersom ”Djuvik” var skrivet med en snirklig handstil som hade en extra ögla upptill på sitt u. – Öglan tolkades uppenbarligen felaktigt som ett p! Viken har dock aldrig varit djup och att den idag är extremt dyig har inte med namnets ursprung att göra. Djupa och dyiga vikar fanns det gott om och en ”Dubbelvik” var mer särskiljande som benämning.

Dubbelviken
Följande karta visar viken Dyvik omkring år 850, när vattenståndet var 4,5 meter högre än nu och Dyvik troligen fick sitt namn. Viken hade då två inlopp, eftersom det låg en liten ö mitt i inloppet. Dessutom var viken dubbel längst in i norr och där kunde man landa mot en liten bergsklippa, mitt i vasshavet. Viken dick då halvängs upp mot den nuvarande bebyggelsen vid Dyviks gård.

⊕ B: Arrendekontrakt

Två gamla arrendekontrakt för Dyvik

(i avskrifter från Lagergrenska arkivet i Nordiska museets arkiv):

Kontrakt

Jag G A Hörstadius antager härmedelst, under nedanskrefne vilkor och skyldigheter, C M Sjöberg såsom Åbo och Brukare på min Rå- och Rörs hemman Dyvik, beläget uti Stockholms Län, Sotholms Härad och Tyresö Socken med försäkran att han ostörd och orubbad skall få njuta och odla detta ställe, med dess tillhörige förmåner, så länge han med lydnad och Hemmanets gods häfd uppfyller hvad vi, med samtycke på ömse sidor, enligt detta Kontrakt, öfverenskommit, och såsom orygglig lag för honom antagit och stadfäst;….

1. Tillträdet sker den 14 mars 1870 och räcker till samma tid 1885. …

……(……… femton punkter ej medtagna här!…..)

 Tyresö den 13 mars 1870

C M Sjöberg                       G F Hörstadius genom O Feinström

 Kontraktet transporteras på Johan Wilhelm Söderberg från 14 mars 1892, med samma innehåll.                                                                   Tyresö den 7 juli 1892.

J W Söderberg                    G F Hörstadius

genom Carl Johan Ericsson Inspektor

Bevittnas
Harald Frykmark                C J Ericsson

Såsom husröta erlägger arrendatorn J W Söderberg årligen till Grefve Claes Lagergren 30 kronor, räknade från den 14 mars 1898 som härmed godkännes

Tyresö den 14 september 1899

J W Söderberg
Bevittnats  S Pettersson     R Karlström

Genom ömsesidig öfverenskommelse upphör kontraktet mellan Grefve C Lagergren å Tyresö och Arrendatorn J W Söderberg p Dyvik angående arrendegården Dyvik den 14 mars 1901, sålunda öfverenskommit,
Tyresö den 14 mars 1900

J W Söderberg                    Claes Lagergren
Bevittnas Uno Willix          R Karlström

 Kontrakt

Till torparen Carl Gustaf Sundell från Hersön utarrenderas hemmanet Dyvik under Tyresö Gård på följande villkor

  1. Tillträdet räknas från den 14 mars 1901 och upphör arrendet efter å någondera sidan skedd laga uppsägning.
  2. I årligt arrende betalar arrendatorn kronor trehundrafemtio (kr 350) varaf hälften i förskott den 14 mars och andra hälften i förskott den 14 september hvarje år. Första halfårsarrendet skall erläggas före den 1 oktober 1900.
  3. Såsom husröta och brandstodsafgift erlägges årligen trettio kronor (kr 30).
  4. Fällning och framkörning av virke för all nybyggnader och reparationer vid Dyvik, samt alla anda körningar och handtlangningar derför skola av arrendatorn utan ersättning verkställas.
  5. Jorden emottages i det skick den befinnes den 14 mars 1900 och skall, utom potatisland brukas i brukas i sju, om möjligt lika stora skiften, deraf årligen ett skifte skall trädas, ett bära höstsäd, två vårsäd och tre skiften gräs. Vid ett blifvande afträde skall all höstplöjning och höstsådd vara verkställda och lemnas derför ingen ersättning.
  6. Hvarken foder av hvad namn det vara må, ej heller gödsel, får från hemmanet bortföras.
  7. De kring hemmanets åker befintliga gärdesgårdarna skola af arrendatorn väl underhållas, hvartill nödigt virke erhålles från gårdens skog efter verkställd utsyning.
  8. Alla hemmanets varande och blivande onera eller utskylder af hvad namn de vara må deri eganderättsbevillningen och vägunderhållsskydligheten å såväl allmän som enskild väg, skola utgöras av arrendatorn.
  9. Åkerjorden skall väl häfdas och brukas samt alla diken underhållas så att de äro i fullgodt skick.
  10. Får tillåts ej att beta å skogmark.
  11. Till bränsle erhålles vindfällen, stubbar och ris enligt utsyning. Träd eller buskar får vid laga påföljd icke fällas eller bortföras utan egarens skriftliga tillåtelse.
  12. All jagt är arendatorn och hans folk förbjuden. Om sådan eller åverkan på hemmanet eller dess omnejd bedrives, så åligger det arrendatorn att ofördröjligen därom underätta egaren.
  13. Allt svedjande och brännande å skog eller mark förbjudes strängeligen. Om genom ovarsamhet med elden skada uppkommer, ersätter arrendatorn den lidna skadan.
  14. Det till hemmanet hörande fisket ingår i arrendet.
  15. Arrendatorn får hos sig ej hysa eller mantalsskrifva främmande personer, ej heller utöfva tvätt utöver eget behof.
  16. Då väg anlägges mellan Elj mora och Dyvik skall arrendatorn kostnadsfritt utgöra alla derför erfordeliga körningar.
  17. I den händelse att egaren å Dyviks mark skulle uppföra villor, så eger han rättighet dertill och även att försälja dem med ett område af cirka ett tunnland jord till hvardera utan att afdrag göres på arrendesumman, så vidt ej åkerjord deri ingår, då särskild uppskattning och öfverenskommelse med arrendatorn bör träffas.
  18. Ärlighet, nykterhet och hörsamhet för de från mig eller mitt befäl utgående bud och befallningar äro oundgängligen villkor för bibehållandet av detta kontrakt, men brister arrendatorn häruti eller i något som i detta kontrakt stadgas, så är han skyldig att nästa fardag från hemmanet afflytta, samt ersätta den lidna skadan.
  19. Detta kontrakt får ej på annan peson öfverlåtas, ej heller i egendomen intecknas utan egarens medgifvande.

Med förestående förklara vi oss å ömse sidor nöjda.

Tyresö den 21 augusti 1900
Antages C G Sundell         Claes Lagergren
Bevittnas       J Carlsson     
                    M Lindberg

Genom ömsesidig öfverenskommelse upphör detta kontrakt den 14 mars 1903. Tyresö den 5 augusti 1902

C G Sundell                                             Claes Lagergren

Bevittnas:      R Karlström      J Nilsson

Ofvanstående kontrakt transporteras härmed på Karl Pettersson och Emil Hansson från Tyresö tegelbruk som ikläder sig samma skyldigheter och åtnjuter samma rättigheter som förra arrendatorn och är gällande på samma villkor. Hvad §16 beträffar göres den förändring att istället för väg till Eljmora bestämmes att väg anläggs till Brevik och skall densamma helt och hållet utföras av arrendatorerna utan ersättning med undantag af kostnader för sprängning, som i alla o erlägges af egaren. Vägen skall vara tio fot brev med diken och trummor der så erfordras., Allt grus tillsläppes af egaren. Vägen skall vara fullt färdig till den 1 maj 1905 och sedan af arrendatorerna underhållas i godt skick. Så öfverenskommet

Tyresö den 21 juli 1902

Emil Hansson     Karls Pettersson            Claes Lagergren
En för båda och båda för en.

 Bevittnas J Nilsson             Uno Willix

Halfårsarrendet betalt från 14 mars 1903 till 14 september 1903 som quitteras

Tyresö den 17 augusti 1902
Claes Lagergren

Halfårsarrendet betalt från 14 september 1903 till 14 mars 1904 som quitteras,

Tyresö den 14 september 1903
Claes Lagergren

Genom ömsesidig öfverenskommelse upphör detta kontrakt den 14 mars 1904

Tyresö den 8 februari 1904
Karl Leonard Pettersson                          Claes Lagergren

Bevittnas J Nilsson             G Magnusson

Genom ömsesidig öfverenskommelse så öfvertager Arrendator N P Johansson från Jakobsberg ofvanstående kontrakt på samma villkor som C G Sundell innehaft Dyvik och tillträder arrendet den 14 mars 1904 och varar i fem år till den 14 mars 1909.

Stockholm den 10 februari 1904
N P Johansson                                          Claes Lagergren
mhpp

Bevittnas    
S Petersson
Kjellquist

Ofvanstående kontrakt förlänges genom ömsesidig öfverenskommelse på samma villkor på ytterligare fem år eller till den 14 mars 1914

N P Johansson                                          den 18 januari 1908
mhpp                                                        Claes Lagergren

 C: Dyviksprästens öde

Prästen Johannes Ericiförsökte i många år få förflyttning till något inlandspastorat, men hamnade i ett dilemma. Biskopen i Strängnäs ville nämligen inte ha med honom att göra, eftersom han var utbildad i Uppsala och inte tillsatt via Strängnäs. Ärkebiskopen i Uppsala som utbildat honom var död och den nya ansåg däremot att Johannes omplacering var en fråga för Strängnäs stift. Detta var troligen inte bara en byråkratisk fråga om otydlig ansvarsfördelning, utan i högre grad en fråga om kyrkliga motsättningar, där Johannes åsikter ansågs både gammalmodiga och felaktiga. Han lyckades dock till slut få en flyttning till Össeby-Garns församling i Uppland.

⊕ D: Båthuset 

Här följer ytterligare en gammal bild av Dyviks gårds båthus. Bilden är troligen från mitten av 1900-talet och från Nordiska museet.

 

⊕ E:Sandells

Karl Gustav Sundell var arrendator på Dyvik 1901-1902. Han fyllde 50 år den 14 maj 1902 och fotot kan vara taget då. Fotograf är äldste sonen Karl Verner Sundell, som då hade flyttat till Stockholm. Bildoriginalet innehas av fotografens dotter Britta Sundell. Personerna på bilden är från vänster:

1: Pojken Henning (Vilhelm)Sundell (1885-1975), yngste son till 2.:
2: Karl Gustav Sundell (1852-1907),
3: Sannolikt en hushållerska, eftersom KG Sundell blivit änkeman 1896.
4 & 5: Två okända barn, eventuellt Carl Vilhelm Helge Pettersson (född 1898) och Märta Augusta Josefina Pettersson, vilka var barn till: 6 & 7.
6 & 7: Juliana Josefina (född Berg 1871) som var hustru till  Carl Leonard Pettersson, som i sin tur var arrendator på Dyvik 1902-1903, förmodligen med en arrendeövergång under året 1902.

Boningshusets fönsterfoder har snedsågade hörnskarvar. Husknutarna inte vitmålade som nu. Grunden verkar vitkalkad eller murbrukad. Brädan ovanför husgrunden helt annorlunda än nu. Oklart vad som finns innanför vindsfönstret: segel eller tvätt som hänger på tork? Hängrännan är sannolikt en urholkad stock. Ingen hängränna på norrsidan. Takteglens nederkant ojämn. Gärdsgårdarna verkar nygjorda.

⊕ F: Dyvik 1920

Här är ett försök att identifiera personerna på fotografiet:

 

 

 

 

Samma sak med tydligare text:

 

Fotot på bokens sida 133 är sannolikt taget i anslutning till Nils Johansson-Reiman’s 50-årsdag den 24 augusti 1920. (Det var en tisdag, så fotot är kanske från söndagen den 22 augusti 1920.) Kring sig har han sin familj, sina grannar, affärsbekanta och vänner. Den enda personen som saknas på bilden är hans hustru (sedan år 1886) Emma Johansson, född Samuelsson 1858-11-01. Hon är kanske i köket bakom kameran för att förbereda födelsedagskaffekalaset? Dessutom saknas sonsonen Nils Gösta, född 1916-07-03 och död 1932-02-18. (Han var nog för liten att sitta still framför kameran. Kanske är han i köket hos farmor?)

Fotot visar den gamla ladugården, som byggdes om år 1925 till den nuvarande ladugården. Bilden visar tvåkupigt taktegel på ena mangårdbyggnaden, vilket är anmärkningsärt, eftersom det var enkupigt på en bild från år 1903 och enkupigt år 1944. Bilden visar också syrenen (som redan fanns på foto år 1903).

Värdfolket:

1.  Nils Johansson. Ibland med tillnamneet Reiman. Född 1850-08-24 i Värmland. Arrendator till Dyvik från år 1905. (Död år 1973.)

2. Verner Johansson. Son till 1 Nils. Född 1887-09-07 i Värmland. Skötte Dyvik tillsammans med sin far åren 1905-1939.

3. Anna Johansson. Gift med 2 Vener sedan 1913. Född i Brevik 1882-08-10.

4. Vera Johansson. Född 1914-11-09. Dotter till 2+3. Bor (år 1996) vid Alléplan.

Grannar och bästa vänner från Brevik (boende i vitappade huset Breviksvägen 189, med dåvarande telefonväxeln i):

5. Ragnar Ramstedt. Född 1888-04-30 i Fruängen. Gift med 6 Lisa och far till 7 Ellen och 8 Margit.

6. Lisa Ramstedt. Född Lindqvist 1890-01-01 i Svartbäcken. Gift med 5 Ragnar. Mor till 7 Ellen och 8 Margit.

7. Ellen Andersson. Hette Ramstedt, då fotot togs. Född 1911-07-01 i Mokärr. Bor år 1996) vid Lövängsvägen, Tegelbruket.

8. Margit Eriksson. Hette Ramstedt då fotot togs. Född 1910 i Svartbäcken. Bor (år 1996) vid Myggdalsvägen 20, Bollmora.

Robert Lindqvist. Född 1866-06-04. Far till 6 Lisa Ramstedt. Byggde Breviksvägen 189 i tegel. Bodde i övervåningen.

Goda grannar i övrigt:

Gustav Pettersson. Bror till handlare August Petersson i Brevik.

11. Gustaf Northun. Fiskearrendator på Härsö. Född 1881-06-04 på Älgö.

12. Jenny (Charlotta) Northun. F 1882-03-05. Gift med 11 Northun. (Hans anda hustru hette enligt uppgift Anna från år 1928.)

13. Knut Spånberg. Född 1879-10-08. Arrendator i Trinntorp eller Mokärr.

14. Ester Spångberg. Dotter till 13 Knut Spångberg. Bodde i Mokärr.

15. (Karl) Gustav) Hallberg från Karlskäll i Brevik. Född 1866-01-20 i Österhaninge.

16. Fru Johanna Maria Hallberg. Född Sjöberg 1861-06-10 på Ingarö. Gift med 15 Gustav Hallberg.

17. Söderholm. Diversearbetare. Hyrde hos Pettersson i Bergshyddan.

18. Fru Söderholm. Hustru till 17.

Oidentifierade bekanta:

19. Ej identifierad man. Gissningar har förekommit på Mauritz Jonssoni Ällmora och på Stålbom i Mokärr, men andra minnesgoda personar har förkastat dessa gissningar. Från Gränö? Söderbergare? Släkt med1? Från Ängmaren eller från Vissvass?

20. Ej identifierad man. Eventuellt är det Ragnar Ramstedt, vilket betyder att nummer 5 ovan istället är oidentifierad.

21. Ej identifierad man. Från Gränö? Söderbergare? Släkt med 1?

22. Ej identifierad man. Från Gränö? Söderbergare? Släkt med 1?

23. Fotografen. Troligen från Stockholm.

⊕ G: Lövängarna

Kort om Dyviks Lövängars historia

Lövängarna vid Dyviksmaren har gamla anor. Sannolikheten är hög för att dyviksbonden där slagit hö och haft lövtäkt av vissa hamlade lövträd i många hundra år. Det finns fortfarande kvar flera lövträd med spår av hamling, som måste vara från 1800-talet. Lövtäkt var ju i Stockholms skärgård en mycket vanlig metod för att skaffa gott och näringsrikt vinterforder till kreaturen, eftersom det många somrar är så torrt att det knappast blir något hö att skörda. På medeltiden var det dessutom betydligt lättare att med den tidens redskap skörda löv än hö.

Verksamheten upphörde under 1930-talet och området började slya igen framför allt efter 1960-talet. Några närboende bildade en miljövårdsgrupp och började försöka hålla undan slyet från slutet av 1960-talet. År 1979 lade kommunen ut ett inventeringsuppdrag till två biologer, Gunnar Norén och Ulf Johansson. De inventerade floran i hela kommunen och upptäckte när de besökte lövängsområdet, dels att detta var mycket artrikt, dels att någon försökt hålla tillbaka slyvegetationen.  Det ledde till att de två botanikerna under år 1984 startade en studiecirkel om lövängsskötsel med deltagare från inte minst Dyviksudd. Studiecirkeln övergick sedan till praktiska fältarbeten enligt följande årliga skötselprogam:

Den aktiva hävden skedde således genom ideella krafter i en förening, som skapades 1984 under namnet Arbetsgruppen Dyviks Lövängar. Namnet ville betona att det är fråga om mycket arbete för att få lövängarnas artrikedom och fagra utseende att leva vidare. Landstinget, länsstyrelsen och kommunen uppmärksammade och lovordade verksamheten. Föreningen har därför kunnat leva på bidrag från dem för att täcka sina utgifter för redskap med mera. Det har också varit lätt att få många sakkunniga personer att komma och berätta om intressanta lärdomar. Verksamheten har därför kunnat kombinera sin praktik med bland annat givande ”lunchföredrag” om kulturhistoria, flora, fauna, praktisk miljövård, m.m.

Efter över tio års politiska diskussioner förklarade kommunen och länsstyrelsen år 2012 området som ett naturreservat med speciella skötselföreskriftrer med syfte att den ideella veksamheten ska kunna drivas vidare. Många människor verkar tro att området består av vacker natur. Inte alla förstår att det är mer kulturmark än naturmark, genom att den långvariga hävden av lövängsområdet har ökat artrikedomen. Kommunen investerade år 2010 i ökad tillgänglighet för fysiskt handikappade personer att kunna komma in i området.

 ⊕ H:Järnvägsspåren

Från intervju med Hans Langenstedt lördag den 10 juli 2010:

Kvarvarande spår från Öringhamn: Öringhamn var roligt att besöka på 1960-talet, för det var en så spännande miljö med sina historier kring smuggling. Om man läser Algot Niskas lilla bok så har han en episod, där han beskrev att han blev gripen vid landsättning av ett parti på Tyresö. Polisen stod där och väntade på honom. Han åkte i fängelse i Sverige. Sedan skulle han utlämnas till Finland, men hoppade i sjön på vägen och blev gripen därefter. Jag har inbillat mig att det kunde vara vid Öringhamn som han åkte fast.

När jag sedan på 1990-talet fick höra talas om att allt skulle ändras, så fick jag år 1995 ta hand om rälsen, när den just hade rivits upp. Jag har den Sagerska järnvägsrälsen kvar vid min stuga på Tynningö – med undantag för fyra rälsbitar, som en granne på Pionvägen i Trollbäcken ville göra en båtslip av vid hans sommarstuga i Norrland.

Vid Öringhamn fanns då också en mycket fin bensinstation mellan kajen och järnvägsspåret. Den hette Bensinkiosken Faros (Pharos?) och bestod av en låg fyrkantig plåtlåda i vilken det fanns ett bensinfat. Ovanför lådan var det en fyrkantig och smalare överdel med ett smalt skåp på. I det fanns en handpump. Bensinfatet var fortfarande fullt med bensin från 1940-talet, vilket var ett problem för mig, eftersom jag fick skaffa många bensindunkar och fylla för transport till destruktion av bensinen. Bensinkiosken Pharos blev senare för stor för mig att förvara, så den bensinstationen finns nu i Rimforsa vid Göta Kanal hos Veteranbåtsmuseet. De var mycket intresserade. Så bensinkiosken har verkligen hamnat på rätt ställe.

Sager hade också en slip på södra sidan av sin udde. Där fanns spelet kvar och sliprarna, men ingen räls år 1995. Tyvärr var spelet för tungt för mig att kunna ta hand om.

 ⊕ I: Båtmännens liv & död

Kompletterande information om de sista båtsmännen och båtsmanstorpet

Flyttning och syn
In- och utflyttning vid båtsmanstorpen skedde vanligen vid Midfaste- (15/20 mars) eller Vårfrudagen (25 mars). Då verkställdes en "syn", det vill säga inspektion att allt var i sin ordning. Dessutom genomfördes normalt en protokollförd "torpsyn" vart tredje år även om samme båtsman bodde kvar.

Liv och död för den näst siste båtsmannen Wilhelm Theodor Söderberg Hammarklo
Med sin första fru fick den näst siste båtsmannen Wilhelm Theodor Söderberg Hammarklo åtta barn, varav två dog 1 år resp 3 år gamla. Sonen Johan Wilhelm flyttade som 15-åring till Dyvik år 1865, där han sedermera blev arrendator. 1876 flyttade också Maria Ulrika Eriksson och hennes son Gustaf Reinhold till Dyvik från båtsmanstorpet. Det var Johan Wilhelms bror Gustaf Theodor, född 1853, som var far till barnet. 1883 flyttade även Wilhelm Theodors barn Christina Wilhelmina född 1868 till Dyvik och hennes bror Gustaf Theodor kom dit samma år. Wilhelm Theodors dotter Hilma Amalia född 1864, hann också vara en tid i Dyvik innan hon återvände till båtsmanstorpet 1885. Hon gifte sig 1885 med f.d gardisten vid Svea Lifgarde i Stockholm, Fredrik Carlsson, som också är noterad som boende på båtsmanstorpet 1885.

Wilhelm Theodor hittades enligt kyrkböckerna ”med genomskjutet huvud vid stranden” i Dyvik den 24 augusti 1885. Han var då 60½ år och vi vet inte varför han begick självmord.  Av Kungl Befallningshavares order den 3 september 1885 framgår att den avskedade båtsmannen W Th Hammarklo ”må i stillhet begravas”. Detta beslut delgavs Pastorsämbetet i Tyresö och fjärdingsman Pettersson i Brevik. Bakgrunden till begravningsinstruktionen är just att han ”dog med genomskjutet huvud vid stranden”.

Begravning i stillhet var en neslig begravning åren ca 1698 till 1950, till skillnad från hederlig eller ärlig begravning. Begravningen var ett led i strafflagstiftningen. Begravning i stillhet tillämpades på tre olika sätt.

Vi vet dock inte hur neslig hans begravning blev i praktiken.

Beskrivning av båtsmanstorpets skick 1883 och 1896
Tyresös siste båtsman 1882-1897: Den siste båtsmannen på nr 25 Öringhamn var den ljushårige, korte men kraftigt byggde Per Erik Lindberg Hammarklo, född i Österhaninge 1862. Han antogs den 15 november 1882 då han kom från Uddby.

För honom gjordes tillträdessyn den 21 augusti 1883 av kronolänsmannen i närvaro av bland annat båtsmannen och kompanichefen. Det är uppenbart att Öringhamn var hårt slitet när Per Erik flyttade in. Av synprotokollet framgår att ”Muren, spisen, bakugnen och skorstenen äro bristfälliga och teglet förbränt, samt måste derföre nedrifvas och ommuras, stenfoten lagas och rappas, väggarne rappas och vitlimmas, äfvensom taket hvitlimmas.” Dessutom måste golvet i stugan läggas om, nya fönster tillverkas, innertaket lagas och torpet målas in- och utvändigt. I fähuset måste inredningen förbättras. Eftersom innerdörren var för låg måste den ökas 6 tum. Norra och södra gavlarna och knutarna måste panelas och en ny större öppning med lucka vid gödselgluggen skall göras, liksom ett nytt större fönster. Huset skall rödfärgas. De förelagda åtgärderna skulle vara åtgärdade senast 1 juli 1884 utom reparationen av ”muren och bakugnen som genast måste lagas.”

Den synen följdes upp den 17 juli 1884 enligt följande protokoll:
”Wid hållen afsyning denna dag befunnos de i detta Syneinstrument uptagna arbeten mycket ordentligt till alla dela fullgjorda, med undantag af att bleckbeklädnaden å skorsten ofvanpå Kransen skall förbättras, och bleck anbringas ned vid taket, hvilket Rotemästaren lofvade att ofördröjligen låga werkställa, och förmälde att han blifvit mankerad på arbetare eljest hdde det nu varit gjordt; betyga Hammarklostrop den 17 juli 1884.

Oläslig namnteckning

Erik Jansson                                   Johan Johansson
Nämndeman                                   Nämndeman

C C Krusell
Korpral – Kompaniombud

I följd av ovanstående anärkning har ankommit ett så lydade bevis: Skorsensbeslagen vid Båtmanstorpet Nr 25 Hamarklo, är nu werkställdt, hvilket härmed intygas aav, SmåDalarö den 23/7 84
Carl Söderlund
(Byggmästare), hvadan således alltsammans är werkställdt, betyga

Samma oläsliga namnteckning

Erik Jansson                                   Johan Johansson
Nämndeman                                  Nämndeman”

Några år senare, den 8 juni 1896, gjordes en ny syn. Denna gång behöver bara panelen på södersidan repareras, huset målas utvändigt, stugfoten lagas och ytterdörren bytas. Dessutom tätades huset genom att man lossade den yttersta golvplankan på varje långsida och la fyllning mot stenfoten. Fönstren tätades med mossa. ”Å väggarna spännes papp, som sättes ända ut ofver fönsterkarmarna samt, vid väggarna ned under golfvet.” En trappa gjordes från förstugan till vinden. Det noterades att ”Den i kallrummet stående kaminen får ej finnas.”  I fähuset med foderlada, 5,9 meter långt, 4 m brett med plats för 2 kor repareras bland annat golvet i fodergången och huset rödfärgades. Av protokollet framgår också att ”Hemlighus saknas och bör, jemväl enligt roteintressenternas medgifvande uppbyggas.”

Vi vet inte om det byggdes något torrdass, eller om Hammarklo fick fortsätta att bajsa i kornas gödselränna i ladugården. Där var det nog för övrigt varmare att göra det på vintrarna. Men av följande uppföljning den 12 december 1806 att döma så byggdes det troligen även ett fint dass:

”Berättelse.
Sedan Konungens Befallningshafvande genom Resolution den 1 augusti detta år förordnat, att vissa vid syn på båtsmanstorpet för roten Nr 25 Hammarklo vid Södermanlands 1:a båtmanskompani den 8 derförutgångna juni nödiga ansedda, till etthundratjugo /120/ kronor 55 öre skattade reparationsarbeten m.m. skulle av vederbörande rotehållare till alla delar vara fullgjorda till den 1 nästlidne september, har undertecknad, på grund av kronofogdekontorets ordres den 25 augusti detta år, jemte nämndemännen C. Rosenblad å Kumla och S. Pettersson vid Grindstugan, såsom biträden, denna dag förrättat föreskrifven besiktning och dervid funnit samtliga de tilldömda arbetena med stor noggrannhet och ordning fullgjorda.

Båtsmanstorpet för nr 25 Hammarklo den 12 december 1896.
På förrättningsmännens vägnar: Hjalmar Fahlborg”

  ⊕ J: Lindbergs villkor

Gammalt arrendekontrakt för Öringhamn
(i avskrift från Lagergenska arkivet i Nordiska museets arkiv)

Kontrakt
Undertecknad Per Erik Lindberg (Båtsman Hammarklo) förbinder sig härmed att för begagnande av jorden vid Öringehamn samt vedbrand till husbehof till Tyresö egare utföra Tjugo mansdagsverken per år efter bud från Tyresö egare eller hans förvaltare. Denna öfverenskommelse gäller från 14 mars 1902 och upphör efter å någondera sidan skedd laga uppsägning i rätt tid. Lindberg förbinder sig till ett nyktert och ordentligt lefnadssätt och får icke inhysa främmande personer eller låta hos sig mantalsskrifva sådana vid äfventyr af detta kontrakts förverkande genast.

Så öfverenskommet Tyresö den 7 juni 1902

P Erik Lindberg
Antages Claes Lagergren

Bevittnas      
S Stocklassa                       
August Pettersson

Genom ömsesidig öfverenskommelse upphör detta kontrakt att vara gällande nästkommande 14 mars (1911)                       –                                          erkännes Tyresö den 20 december 1910

Claes Lagergren
P E Lindberg
Bevittnas: R Berg               A Hagander

 Brev 26 september 1919 från Augusta Neijber till markisen
(enligt avskrift ur lagergrenska arkivet):

”Goda greven Lagergren. Hjärtligen ber jag att få tacka för det vänliga besöket i söndags 8 dagar sedan som jag satte stort värde på. Och vilket också är förutsättningen till att jag vågar besvära med dessa rader. Vi komma ju då bl a att tala om Lindberg o det gladde mig mycket att finna det också greven uppskattade denne verkligen enastående arbetsamme o hyggliga man, samt behjärtade de svåra bostadsförhållanden varunder han nu lider samt hans stora åstundan att få köpa sig en liten jordbit på Brevik. Greven lovade ju godhetsfullt att ”tänka på saken”. Innan jag förleden vecka flyttade in frågade jag Lindberg, utan att nämna detta, om han hade någon förhoppning att få komma till Brevik o i så fall var han tänkt sig någon lämplig plats. Han svarade då att bakom Ramtedts fanns en liten möjlig tomt. ”Jag behöver ju så litet bara plats för stugan o ett potatisland”. Själv har jag sedan kommit att tänka på att möjligen någon jordlapp kunde avskiljas i märheten av stallet, i synnerhet om det blir allvar av att där sälja åt fru Rosén, varom greven talte. Nära 20 år har Lindberg arbetat åt oss därute o förmodligen ändå längre på Tyresö o nog skulle det glädja oss bra mycket om han kunde förskaffa sig ett eget litet hem för sina gamla dagar o därtill ett som vore nära hans arbetsplatser. Sönerna äro visserligen ej tilltalande, den äldre o egna sonen är emellertid numera gift o bosatt på Ingarön o den yngre (fostersonen) lärer väl som Lindberg själv säger, svårligen kunna komma till Brevik, ”ty om något tråkigt händer där nog vet han vem som finge skulden”. Gumman är ju ej vidare sympatisk, men som vi alla tro en hederlig människa. Förlåt mig detta långa brev, jag är verkligen ej nog inbilsk att tro att det kan inverka på själva beslutet, men kanske hindra att den för greven så obetydliga saken faller ur minnet. Med utmärkt förbindlighet.”

 

⊕ K: Sager-strider 

Striden om Sagerska tomten Hamngatan 14-16.
Det hela började nog år 1962, med Stockholms stads cityplan City 62, där man tänkte sig ett parkeringshus vid de Sagerska fastigheterna i kvarteret Hästen. Den kommunalpolitiska debatten medförde dock att kvarterets fasad ut mot Hamngatan skulle bevaras. Så Sagers hus verkade kunna stå kvar! Men redan 1964 föreslog stadens fastighetskontor att man skulle söka expropriationstillstånd för bland annat Sagers fastigheter. Det blev dock en överarbetning av alla planer och 1967 års Cityplan (City 67) innebar att Sagerska husen kunde vara kvar. Men redan 1968 ändrades förutsättningarna igen och starka ekonomiska krafter verkade: Dels ville staden inte ha Kreditbanken som ägare till femte höghuset vid Segels torg och dels ville Kreditbanken gärna bygga ett bankpalats där de Sagerska husen stod, om staden köpte det femte höghuset av banken. Det blev en mycket kraftig massmedial debatt med många komplicerade politiska turer under åren 1968 och 1969, där Sager fick starkast tänkbara stöd från Riksantikvarieämbetet, Skattebetalarnas förening, kulturföreningar, och många politiker och sakkunniga för att bevara sina hus. De ansågs som en stor tillgång för stadsbilden mitt för Kungsträdgården. Men hans (och kulturivrarnas) intressen kördes över när staden hade en stark finansiering som garanterade en snabb omvandling av kvarteret. Framför allt ville stadens planerare ha maximal frihet att ”utnyttja kvarteret så som det goda läget motiverar”. Och Stockholms stad fick tillstånd att expropriera med förtida tillträde 1970-04-01, d.v.s staden fick börja riva innan ersättningen till John-Henry Sager var avgjord – och innan Riksantikvarieämbetets byggnadsminnesförklaring av de Sagerska fastigheterna hann blir gällande. Sager måste ha varit mycket bitter över hela processen! DN skrev bland annat (1968-06-13) att ärendet ”hör till de mest upprörande i hela cityregleringen och det vill inte säga lite.”

 

 

 Civilingenjör John-Henry Sager (1904-1984)
Några berättelser kring mannen bakom Sagerska tomten vid Brevik i Tyresö

Sager som modelljärnvägare
John-Henry Sager var aktiv i SMJ Stockholms modelljärnvägsklubb, som sedan1950-talet hade sin mycket stora modelljärnväg i källaren till Sagerska husen i NK-kvarteret i Stockholm.Föreningen betalade 20 kronor per år i symbolisk hyra till Sager för lokalerna. När Stockholms kommun (efter flera års bråk) exproprierade de husen och rev dem år 1969 så var man tvungen att slå upp stora hål i källarväggarna för att kunna föra ut delar av järnvägsanläggningen. Klubben bestod av cirka 40 äldre herrar, med greve Sven Lagerberg som hedersordförande och Otto Berg von Linde som ordförande. De såg på verksamheten som ett tågspel, som var minst lika intressant som att spela bridge. Modellen hette ”Tierp Carlholms Järnväg, TCJ” och hade krävt 40 000 arbetstimmar att bygga. Där kunde man köra tolv tåg samtidigt. När man med sorg i hjärtat var tvungen att riva den före Sagerska husens rivning, så gick det högtidligt till:

På den följande bilden (som ärf hämtad från nätet) syns John-Henry Sager till höger (och Erik Zetterberg till vänster) när TCJ läggs ner år 1969:

Sager som järnvägare
John-Henry Sager köpte den s.k Sagerska tomten på Brevikshalvön år 1938 från det lagergrenska dödsboet. På Sagerska tomten nära Brevik i Tyresö byggde Sager en smalspårig järnväg med ånglok och vagnar. Den gick från båthuset till bostadshuset, med en bibana till lok- och vagnsstallet. Man kunde sitta några personer i varje vagn. Det blev således ett magnifikt sätt för Sager att transportera gästerna från båtens landningsplats upp till det gamla båtmanstorpet.

Sager som sjöman

Sager hade en stor båt som hette Karolina. Den använde han som sommarnöje i flera år. Båten är byggd 1938, är 67 fot lång =20 meter, och 5 meter bred. Det är en mycket fin träbåt som nu finns på Åland och där ägs av Annika och Christian Kroon.

Sager som kulturhusbevarare
På Sagerska tomten i Tyresö fanns Öringhamn båtmanstorp (även kallat Hammarklo båtmantorp), som Sager restaurerade pietetsfullt. Tyvärr brände några banditer ner torpet på 1960-talet. Sager var då gammal och hade slutat att vara där så mycket. Men när han ville ha byggnadslov för att bygga upp båtmanstorpet igen, så förvägrades han detta av kommunen.

Tyresö kommuns rövande av Sagerska tomten
Kommunen nekade John-Henry Sagers arvtagare alla praktiska möjligheter att använda tomten, eftersom inga bygglov beviljades. Detta var en maktfullkomlig kommuns fräcka utpressningstaktik. Så småningom köpte kommunen tomten för 3,7 Mkr, för att omedelbart därefter ändra planförutsättningarna och tillåta tre tomter som gick att sälja för samma belopp. Det verkar ha varit det Moderata Samlingspartiet som var mest stolt över att ha kunnat roffa åt sig Sandholmarna, utan att det kostade något för skattebetalarna. Även omvandlingen av tomten till ett naturreservat lovade man inte skulle kosta något, men det har visat sig bli en allt dyrare verksamhet för kommunen. Sannolikt kommer framtidens historiker att döma Tyresös rofferi från Sagers arvingar på samma sätt som man gjort med Lex Bogesund.

Bakgrund: Ryfors bruk utanför Mullsjö
Ryfors bruk anlades 1742. En stångjärnshammare sattes upp vid det mellersta fallet. En masugn, som tidigare funnits vid Svenshult, flyttades 1798 till Ryfors. Ett manufakturverk tillkom. Smidet bedrevs först som tysksmide. Det ändrades senare till franche-comtémetoden. Den årliga produktionen var cirka 100 ton stångjärn. Cirka 10 ton av den användes till redskap och andra nyttoföremål.

Ryfors som entreprenöriell uppväxtmiljö
John-Henry Sagers farfar hade köpt Ryfors bruk utanför Jönköping år 1827 och utvecklat det. Farfadern hade ett bra startkapital, eftersom hans far hade gift sig rikt. Men alla förfäderna hade varit framgångsrika bruksförvaltare i Jönköpingstrakten sedan slutet av 1600-talet.

Ryfors var inte bara ett lönsamt järnbruk. År 1837 fick Ryfors en av Sveriges första ångpannor och blev därigenom ett synnerligen lönsamt centrum för brännvinstillverkning. Genom att det mesta brännvinet avsattes till Stockholm så ville farfadern förbättra kommunikationerna dit och blev huvudintressent i det år 1846 levererade ångfartyget Jönköping, som var ett av de första som i Sverige drevs med propeller istället för skovelhjul.

För vinsterna köpte John-Henrys farfar mycket skogsfastigheter i närheten av Ryfors (som till slut omfattade 5000 ha skog) men började sedan köpa aktier. Den långsiktigt mest lönsamma investeringen var att han 1857 blev mycket stor aktieägare i Jönköpings Tändsticksfabrik och år 1855 i Bergs Bomullsspinneri i Norrköping.

John-Henrys farfar var således en enastående entreprenör. Han engagerade sig inte enbart i Ryfors Bruk, i tändstickstillverkning, textiltillverkning och bränneriverksamhet, utan även järnvägsbygge, fondbörs m.m. Han byggde kraftverk och kyrkor, när järnhanteringen svek satsade man på mejeri och odlingar. I orangeriet odlades sydländernas frukter som således såldes färska i Stockholm. Hans inriktning var att satsa på dåtidens tillväxtindustrier och familjen blev mycket förmögen och inflytelserik.

År 1888 övertog John-Henrys far (John Edvard Magnus Sager, 1853-1939) driftansvaret för Ryfors bruk, som han ägde tillsammans med sin bror. Brodern (d.v.s John-Henrys farbror, 1850-1919) gjorde karriär som diplomat och vid det svenska hovet och blev där kammarherre 1882, överceremonimästare 1907 och överstekammarjunkare 1918. År 1880 köpte denne bror det s.k Sagerska huset vid Strömgatan 18 i Stockholm och sonhustrun (ryskfödda Vera Nikolaievna Brunner) bodde där till sin död 1988, varefter huset år 1989 köptes av staten för att bli statsministerbostad. (Redan 1949 hade staten exproprierat delar av den fastigheten för UDs behov.) John-Henrys far och farbror anlade i Ryfors Sveriges första golfbana med 6 korthål år 1888 och 9 hål 1890. Det var den med John-Henrys far nygifta Ida Sager som slog ut på Sveriges första golfbana - som avkoppling från vardagens göromål. Ida tyckte att hon blev effektivare i sitt sömnadsarbete efter ett parti golf. Numera erbjuder Ryfors Golfklubb en 18-håls bana av yppersta kvalitet. (Ryfors har också en av de första kägelbanorna i Sverige.)

John-Henrys far var förvaltare av Ryfors från 1876 till 1920 och samtidigt officer hos kronprins Gustav och chef för dennes hovstall åren 1881-1900 och förste hovstallmästare från år 1918. År 1880 anlade han en underbar landskapspark på hela 375 hektar. Denna engelska park var störst i landet och vida berömd för sin skönhet. Den anlades under fyra år av två heltidsanställda engelska arkitekter. Parken skulle inte framstå som en park, här skulle ängsblommor växa vilt, det fick inte se ut som en tuktad fransk park. Man strävade efter försköning och förädling, öppna platser togs fram i de lägst liggande områdena för att det kuperade landskapet skulle bli tydligare. Parken anlades med siktgator i landskapet, utsiktslinjer i vegetationen. Det kan dagens golfare glädjas åt då en 18-hålsbana härbärgerar i de fina omgivningarna. En område med gammelskog på Ryfors fick status som Naturreservat 1991 och omgivningarna är mycket vackra, speciellt om våren.

I Ryfors finns fortfarande den vackra Engelska villan (nu restaurang/festlokal), byggd under sekelskiftet som bostad för John-Henrys far när han kom hem till Ryfors efter tjänstgöring som hovstallmästare på Kungliga Slottet i Stockholm.  I början av 1900-talet kallades den för "Cottage-villan". Och år 1888 köpte han de Sagerska husen på Hamngatan 14-16 i Stockholm.

John-Henry Sager
John-Henry växte således upp dels på Hamngatan och dels i Ryfors. Fadern var 51 år när John-Henry föddes år 1904 och dog 86 år gammal när John-Henry var 35 år och enda kvarlevande barnet.

När John-Henrys fastigheter på Hamngatan exproprierades år 1969 blev det en osedvanligt stor proteststorm bland allmänheten mot att de trevliga och fina husen skulle rivas. Sager själv stred också hårt för att få behålla sina hus. Han måste ha blivit mycket bitter på det starka samhället som så fräckt körde över honom och tog hans tillgångar. Han måste ha rört sig oroligt i sin grav år 1994 när Tyresö kommun norpade hans tomt där på ett ännu fräckare sätt.

Bakgrund: Sagers svenske anfader Daniel
Daniel Sager föddes 1610 i kurfurstendömet Brandenburg. Då Daniel var 8 år gammal bröt 30-åriga kriget ut. Gustav II Adolfs svåger kurfursten Georg Wilhelm av Brandenburg slöt upp på Sveriges sida. Daniel Sager var då omkr. 20 år gammal. Troligen var han redan vid denna tidpunkt i praktisk lära hos någon barberare (i Sverige ofta benämnd fältskär). Dessa, dåtidens läkare, utövade läkekonst, gjorde kirurgiska ingrepp och medverkade i utbildningen av nya barberare. I Sverige förekom knappast någon utbildning i läkekonst. Behovet för svenska krigsmakten tillgodosågs genom värvning av tyska barberare. På så sätt hamnade säkerligen både Daniel Sager och hans blivande svärfar Christian Oldeknecht i den svenska armen.

Kriget upphör 1648 och de svenska trupperna återvänder till hemlandet. Daniel Sager medföljer Skaraborgs regemente till Sverige, som kom att bli hans nya fosterland.
1651 utnämnes han till regementsbarberare med ansvar för 3 gesäller (underbarberare) vid samma regemente.
Under kriget lärde Daniel troligen känna sin äldre yrkesbroder Christian Oldeknecht. Denne förflyttades av svenska kronan till Jönköping, där han 1639 utsågs till stadsbarberare med stora förmåner. Två döttrar, Margareta och Christina, medföljde fadern till Sverige. Deras moder var troligen död vid denna tidpunkt eftersom Christian Oldeknecht ingår ett nytt äktenskap i Sverige.

1652 finner vi Daniel Sager i Jönköping. Han gifter sig med Margareta Oldeknecht och köper i juli en fastighet i Jönköping. Fastigheten sträcker sig från "Store gatan ut mot Store Sjön" omfattande gård, inmurad bryggpanna, brygghus och en träbod.
Under de närmaste åren arbetade Daniel tidvis hos svärfadern och drev tillsammans med honom en sjukstuga. Sjukstugan skrev in och vårdade patienter och stod även för utspisningen.

Om Oldeknecht kan nämnas att han även var regementsbarberare vid Jönköpings regemente, att han 1667 blev hovrättsapotekare, att han under åren 1644 till 1645 var general-barberare för armén i Skåne och att han fick två st. förläningar, i form av två gårdar, av drottning Christina. Daniel Sagers arbete i Jönköping tycks då och då ha avbrutits av inkallelser. Christian Oldeknecht dör år 1669 och samma år utnämns Daniel Sager till stadsbarberare i Jönköping.

Sverige låg i krig med arvfienden Danmark år 1676 och den nu 66-årige regementsbarberaren Sager kallades ut i fält. I forserat tempo avancerade svenska hären över Knäred mot Fyllebro utanför Halmstad. Kung Karl XI, som följde trupperna, var ivrig att genom ett överraskningsanfall besegra danskarna. Taktiken blev en fullständig framgång. Hela danska armén under Duncans befäl revs upp och stora förluster drabbade danskarna. På den svenska sidan stupade endast 41 man och sårades 144. Bland dem som låg kvar på slagfältet, sedan striderna var över, var den gamle fältbarberaren Daniel Sager. En avlöningslista förmäler att "fältskären den 17 aug. 1676 uti slaget vid Halmstad blivit till döds slagen". Flertalet stupade svenskar begrovs i en gemensam grav utanför Halmstad, men Daniel Sagers stoft fördes hem till Jönköping. Jordfästning skedde i Kristine kyrka. Ett epitafium (begravningsvapen) på kyrkans norra vägg minner om Daniel Sager. Det är utfört av trä och målat med en silversvan på grön mark mot blå botten i skölden. Daniel Sagers sigill innehåller en duva med en kvist i näbben. Duvan sitter på en regnbåge. (Det skiljer sig således från epitafiet, som visar en silversvan.)

Litteratur om Sager-familjens medlemmar

  ⊕ M: Tyresö-musik              

DN Syd 24 november 1976
Avskrift av artikel
, som förutom texten innehåller en bild av Sven Thuréus ”som givit Tyresö en plats i musiklitteraturen med texten till Tyresökantat.” och en bild med bildtexten ”Utsikten över Ällmorafjärden har stimulerat och inspirerat Sven Thuréus de senaste femtio åren”.

Tidningsfilmen är av alltför dålig kvalitet för att tåla kopiering direkt hit.  

Vackra Tyresö – nu har det fått en plats i musikhistorien
Tyresö är vackert. Därför är det naturligt att den delen av Södertörn hyllas i en kantat som uruppfördes i söndags i Hedvig Eleonora kyrka. Musiken har skrivits av Maurice Karkoff till texter av Sven Thuréus, pensionerad medicine doktor med periodiskt hem vid Ällmorafjärden längst ut på Tyresölandet.

Kantaten är skriven för soli, recitativ, blandad kör och blåsare. Den första avdelningen, som är hymnen till naturen är uppdelad på tre avsnitt: Himmel och jord, Hemmet samt Vandringen. Den andra avdelningen – hymnen till kärleken – utgår från Höga Visans ord om att ”störst bland dem är kärleken.” För Sven Thuréus var framförandet en senkommen naturlyrisk debut.

- Jag har levt i naturen i Tyresö så länge. Det bara blev så att jag skrev de här texterna, inget särskilt med det. Men det kan kanske bli fler gånger, säger han.

Donationer  
Annars är förstås Sven Thuréus intresse för både kultur och natur av mycket gammalt datum. Det går tillbaka  åtminstone till studietiden för drygt 50 år sen då han var aktiv i studentsång och liknande begivenheter. Under åren har detta satt flera präktiga spår. Södra Latin har t ex fått en donation som heter Thuréus fond för vandringar och resor. Och Tyresöhemmet uppe på en klippavsats med vidsträckt utsikt bort mot Vissvassområdet blir vad det lider Stiftelsen Thuréus forskarhem för natur och kultur, en stiftelse med stipendieutdelning på sitt program.  – Skulle någon målare eller författare redan nu vilja bo där, går det också bra, säger donatorn, som slog sig ner på den dramatiska Tyresökusten för ungefär 50 år sedan.

Naturreservat
Till huset – en rymlig villa utan onödig lyx men medvetet anpassad till omgivningen – hör också en naturtomt på 13 tunnland. Den är reservat sen drygt 10 år. – Jag fick hjälp av både Svenska Naturskyddsföreningen, Sten Selander och Nils Dahlbäck att driva igenom beslut på att området här skall skyddas för framtiden! Avsikten med naturreservatet är förstås att rädda en rejäl bit av den särpräglade Tyresönaturen undan allsköns exploateringsplaner. Här finns en rik och omväxlande flora, ett livligt djur- och fågelliv, berg som störtar dramatiskt ner i Ällmorafjärden. Sven Thuréus intressen har alltid varit många. På sin tid var han en föregångsman inom landets tandvård. När Karolinska sjukhuset fick en tandpoliklinik, blev han dess förste chef vilket förmodligen föll sig naturligt av många skäl men bl a för det han var utbildad både läkare och tandläkare. Genom åren hann uppdragen bli många och de egna skriverierna i fackpress likaså.

Hem i malpåse
Lite av samlare måste han också vara. Läkarhemmet på Grevturegatan finns visserligen inte längre nu sen praktiken är nerlagd. Men det vilar tills vidare bara i malpåse i väntan på att kanske återuppstå i någon museiform. Det finns få läkarhem bevarade men Sven Thuréus har sitt kvar så gott som i detalj med glas, silver, inredning. Allt ordentligt dokumenterat i bild så att miljön som helhet kan rekonstrueras. D v s ett komplett stycke borgerlig kulturhistoria från mitten av 1900-talet.   

 N: Dyviksudd-historia

Översikt av Tyresö-Dyviksudds Tomtägareförenings hittillsvarande historia

 

Händelser, sammanfattade från nedanstående text

1958

-1962

1963

-1967

1968

-1972

1973

-1977

1978

-1982

1983

-1987

1988

-1992

1993

-1997

1998-2002

Införande av kvartersombud

 

63

 

 

 

 

 

 

 

Medlem i Tyresö vägförening

X

 

 

 

 

 

 

 

 

Telefonkiosk fanns

X

X

X

X

X

X

X

 

 

Nyttjanderättsavtalet till grönytorna ingicks

 

 

 

75

 

 

 

 

 

El kom till Dyviksudd

 

63

 

 

 

 

 

 

 

Mjölk-kiosk fanns på Dyviksudd

X

 

 

 

 

 

 

 

 

Tennisklubben bildades

 

 

 

77

 

 

 

 

 

Båtklubben bildades

 

 

 

 

78

 

 

 

 

Miljövårdsgruppen bildades

 

 

 

 

78

 

 

 

 

Arbetsgruppen Dyviks Lövängar bildades

 

 

 

 

 

84

 

 

 

Målet i Europarådet om byggrätterna

 

 

 

 

 

86-

-92

 

 

Bergsklättrarna fyller bergen med sina bultar

 

 

 

 

 

 

x

x

 

Dykarskolor exploaterar Båthusviken

 

 

 

 

 

 

 

x

 

Sandholmarnas naturreservat bildades

 

 

 

 

 

 

 

95

 

Permanentningen börjar på Dyviksudd

 

 

 

 

81-

 

 

 

 

Kommunen försöker säga upp markavtalet

 

 

 

 

 

 

 

 

02

Telefonnätets utbyggnad
Från början hade inte många tomtägare telefon. Föreningen försökte därför få Televerket att sätta upp en telefonkiosk vid Dyviksuddsvägens början. Så blev det också – och den fanns där från år 1958 fram till år 1992 – då den inte ansågs lönsam längre och togs bort. Vid tillkomsten fick föreningens ordförande personligen gå i borgen för att intäkterna från telefonkiosken skulle nå en viss minimisumma. Borgensåtagendet behövde aldrig infrias!

Elektricitetens utbyggnad och förbättring
Efter några år började allt fler tomtägare önska få el indragen. Föreningen förhandlande med Älvkarleby Kraftverk från år 1958. De krävde anslutning av minst 100 tomter. Det ledde till att elanslutningen kom till Dyviksudd år 1963. De första cirka 20 åren var strömförsörjningen mycket dålig. Det var inte bara många strömavbrott, utan det märktes också tydligt när alla andra satte på elplattan för att laga kvällsmålet: Då blev strömmen mycket svagare. Sedan Vattenfall drog en sjökabel över Ällmorafjärden (år 1993?) blev allt mycket bättre. Och sedan luftledningarna år 1997 blev utbytta mot kraftiga kablar, hoppas man slippa så mycket el-avbrott p.g.a storm och snö.

Dåliga vägar från början

Under 1950-talet var Dyviksudds vägar dåliga, med framkomlighetsproblem främst under tjällossningen och blöta höstar. Det berodde på att exploatören anlagt vägarna med dålig underbyggnad.

 

 

Vägarna hade mycket dålig bärighet från början. Till vänster en bild från Dyviksuddsvägen år 1955. Till höger samma plats år 2011. Bilderna tagna mot norr.

                                                                                               
                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                  
                                                                                                                                                                                                                                                                                                                                             

Här är till vänster Dyviksbacken 2 år 1955 och till höger samma plats år 2011. Bilderna tagna från Dyviksuddsvägen mot norr. De vänstra bilderna från någon i vägföreningens dåvarande styrelse. De högra bilderna tagna av Harald Berg.

Midsommarfirandets framväxt till en tradition
År 1958 firade föreningen midsommar där tennisplanen nu är. Från år 1959 har firandet skett på den nuvarande Midsommarängen vid Båthusviken. Under alla dessa år har det varit samma uppläggning – med resning av stången, spelmansmusik (med många lokala förmågor), ringlekar (alltid under ledning av Britta Jädergård) och tävlingar för barn i alla åldrar. Traditionen verkar ha blivit den mest populära verksamheten inom föreningen!

Framväxt av kvartersindelning och kvartersombud
Flera inbrott under början av 1960-talet medförde att polisen gärna ville ha kontaktpersoner. Det blev ett viktigt skäl att indela området i kvarter och utse kvartersombud från år 1962/63.

Nyttjanderättsavtalet med Folkhem
AB Folkhem hade köpt Dyviksudd från det tidigare Tyresö Förvaltnings AB  och var främst intresserat av att exploatera och sälja tomter. Därför fanns det gemensamma intressen mellan markägaren Folkhem och tomtägareföreningen att föreningen skulle få ta över ansvaret för att sköta grönområdena. Ett nyttjanderättsavtal ingicks därför i augusti 1975. I bakgrunden till avtalet fanns flera frågor kring dåvarande fiskerätter och kring byggande av båtbryggor på grönområdena.

Juridiken kring bryggorna vid Båthuset
Enligt 1964 års plan var vattenområdet vid båthuset ej reglerat men år 1957 införde kommunen ett s.k Vb-område för vattnet där. Då hade redan 7 bryggor byggts. Med Vb-område menas att byggande i vatten inte är tillåtet utan tillstånd från kommunen. Efter år 1957 byggdes flera bryggor i Båthusviken och det började bli trångt. Det ledde till att tomtägareföreningen och kommunen avtalade om byggrätten och rev bort alla bryggor som inte funnits före år 1957.

Föreningens anslagstavlor
Tomtägareföreningens medlemmar är ju spridda över ett stort område. Därför har sedan 1960-talet  två anslagstavlor fungerat som ett kommunikationsmedel inom föreningen. Den ena vid Dyviksvägen 9 och den andra vid Dyviksuddsvägens början. Det var Sven  Nordström (Dyviksuddsvägen 1) som byggde dem och de har hållit mycket bra.

Brevlådeställen
Från början satte Tyresönäs Tomtägareförening upp brevlådeställ för Dyviksudd, så långt som vägen och posten då nådde. År 1958-59 förhandlade Dyviksudds Tomtägareförening sig till att överta dessa och har därefter skött brevlådeställen på udden.

Tennisklubbens planerade framväxt
I byggnadsplanen från år 1957 fanns det inritat en tennisplan. År 1977 bildade 22 medlemmar tennisklubben och investerade sina andelar (och tog förmånliga banklån) för byggandet av tennisplan. Det dröjde inte många år tills antalet medlemmar blev det maximalt tillåtna 50 stycken.

Historien kring de obefintliga P-platserna
Kommunen har gång på gång under många år önskat bygga ut parkeringsplatser på Dyviksudd. Det har hittills kunnat hindras av tomtägareföreningen med sitt marknyttjandeavtal.

Bra samarbete med polisen
Under årens lopp har föreningen utvecklat goda kontakter med polisen och därmed kunnat hjälpa till att stävja både knarksmuggling och främmande undervattensverksamhet, men framför allt försök följa upp ett otal inbrott.

De allmänna pumparna på Dyviksudd
I byggnadsplanen ingick att exploatören anlade många allmänna pumpar. En av pumparna är avstängd p.g.a otjänligt vatten. Från början stod det klart, att de inte skulle hålla i evighet och för att ordna finansieringen av förnyelse så bildade föreningen en pumpfond.

Tillgången på sött grundvatten
Kommunen har som huvudargument för minskade byggrätter använt risken för saltvatteninträngning i grundvattnet, om permanentboendet på Dyviksudd och den övriga Brevikshalvön ökar. Många undersökningar har gjorts för att kunna värdera den risken. Diskussionen med kommunen om grundvattnets kvalitet kommer att fortsätta under lång framtid.

Kommentarer till skogsvården på Dyviksudd
Det mest tydliga som skett under tomtägreföreningens 40 år är att skogen vuxit sig tätare och större. Mycket liten gallring har skett vid sidan av att några personer sett till att skapa utsiktsgator. Skogen börjar bli överårig och mer grantät än någonsin förr. Historiskt sett har nog skogen haft en betydligt jämnare åldersfördelning av träden än nu. Utan gallring i framtiden blir det på många ställen färre bär och örter och en mörkare skog och ökad stormfällning i den överåriga skogen, vilket kan medföra skogliga myndigheters krav på drastiska avverkningar, vilket vore synd.

Kommentarer till fågellivet på Dyviksudd
Några medlemmar i tomtägareföreningen tog sig för att inventera antalet fågelarter på Dyviksudd. År 1996 kom man fram till att det fanns 52 arter. Några ändringar som noterats är, att tofsmesen försvunnit under de 40 åren och att korpen inte längre häckar vid Korpberget. Mest anmärkningsvärt är nog att strömstaren hållit till vid Dyviksmarens utlopp under flera vintrar under senare delen av 1990-talet. Många medlemmar gläder sig åt fiskgjusen och hägern, vilka ofta besöker bl.a Dyviksmaren. Ett par svanar har för övrigt häckat där under hela föreningens tid.

Jakthistorier från Dyviksudd
Under mitten av 1960-talet blev flera dyviksuddsbor upprörda över kommunens jägare, som bl.a verkade vara alltför skjutglad och verkade skadeskjuta onödigt mycket. (De jägarna låg vid Grisselberget och sköt fågel över och på vattnet, mitt under den bästa badsäsongen när det bl.a var risk för barn i vattnet.) Det ledde till att tomtägareföreningen från år 1969 fick reglerat med Folkhem att hålla uppsyn över jaktvårdsfrågor.

Rådjur hade inte funnits på Dyviksudd under flera hundra år fram till omkring år 1950, när de första enstaka rådjuren kom in söderifrån. Fram till början av 1980-talet hade rådjursstammen en rimlig omfattning, men när rävpesten då kom, så har rådjuren blivit så många att de verkar stressade p.g.a för små revir. Under 1990-talet har enstaka strörävar funnits på Dyviksudd nästan varje år, men de verkar alla ha fått rävpest och dött. Rävstammen verkar dock ha återhämtat sig efter sekelskiftet. Även antalet besökande älgar har vuxit till betydligt under tomtägareföreningens tid - fram till år 2007.

Fiskehistorier runt Dyviksudd
När tomtägareföreningen började sin verksamhet gällde andra regler för fisket. Bl.a var olika nätfiske tillåtet då. I kontraktet vid tomtköpen ingick att köparen förband sig gå med i fiskevårdsföreningen. Det har bl.a varit mycket diskussioner kring fisket i Dyviksmaren – där tomtägareföreningen och fiskevårdsföreningen har önskat minimera fisket, medan däremot länsstyrelsen hittills verkar anse att Dyviksmaren är en del av Östersjön och inte en insjö. (Delvis kanske länsstyrelsens tjänstemän baserar sina bedömningar på gamla kartor, innan landhöjningen fortskridit så långt, som nu. Maren har ju olika salthalt vid olika årstider, bl.a beroende på vårflodens storlek.)

Tillkomsten av Miljövårdsgruppen …..
Lövängsområdet vid Dyviksmaren har skötts av Dyviks gårds brukare under kanske 700 år. När Dyviks gård slutade ha djur på bete där 1963 började området slya igen. Under ytterligare några år på 1960-talet förde Dyviks gårds ägare en ojämn kamp mot slyet inom området, men slutade med den kampen, när Folkhem tog över äganderätten till lövängarna. Det medförde, att flera miljöintresserade föreningsmedlemmar bildade en miljövårdsgrupp år 1978 och fortsatte kampen mot slyet inom lövängarna.

... och Arbetsgruppen Dyviks Lövängar
När två biologer (Ulf Johansson och Gunnar Norén) på kommunens uppdrag år 1979 inventerade Tyresös natur, så fann de att Dyviks Lövängar hade osedvanligt höga natur- och kulturvärden. De blev uppmärksammade på att den befintliga miljögruppen inte hade någon sakkunnig ledning. Tillsammans med miljögruppen drogs därför igång en studiecirkel i lövängsskötsel på Dyviksudd. Den ledde till att Arbetsgruppen Dyviks Lövängar skapades från 1984 som en förening för att restaurera och hävda lövängarna. Arbetet sker i samråd med tomtägareföreningen och har hittills varit mycket lyckat. År 1991 fick arbetsgruppen t.ex landstingets miljövårdsstipendium (15 000 kr) för sina fina insatser.

Samhörighet och interna konflikter
De senaste 40 åren kännetecknas av mycket samhörighet inom tomtägareföreningen. Inom föreningen har det varit mycket få konflikter. De som förekommit kan nog sägas främst ha rört båtuppläggningsplatser och båtbryggor – och blivit en följd främst av att medlemmar haft externa kontakter (med t.ex vägförening eller kommun) vid sidan av tomtägareföreningens styrelse. Dessa medlemmar kan då i förstone ha fått intryck av att frågan varit avgjord – tills föreningen åberopar sitt nyttjanderättsavtal och försökt skapa en ordning, som bygger på det avtalet. Det har samtidigt ofta varit mycket arbete för styrelseledamöterna och strävan har varit att söka fördela styrelsearbetet geografiskt, så att alla delar av Dyviksudd är representerade i styrelsen – bl.a för att minimera riskerna för onödiga konflikter.

Bergsklättringen som ökande problem
År 1989 började aktiva bergsklättrare borra in de första bergsbultarna i Dyviksuddsbergens klippbranter. Under de första åren på 1990-talet borrade de in över 300 bultar och antalet bergsklättrare (oftast med tillhörande bilar) ledde till slitage och P-problem, förutom den helt oklara frågan kring vilket ansvar markägaren/tomtägareföreningen har för olyckor kring rostiga bultar i framtiden. Tomtägareförningen har sedan år 1995 årligen försökt förhandla med Sveriges Klätterförbund och Stockholms Klätterklubb, för att söka begränsa klättrandet till en rimlig omfattning och att försöka stoppa det överdrivna inborrandet av nya bultar. Såväl de klätterorganisationerna, som jurister inom naturvårdsverk och länsstyrelse tycker att det bästa är om föreningen stämmer någon klättrare, så att det kan bli ett juridiskt prejudikat på gränserna för organiserad och annan klättring. Frågan lär nog leva vidare för föreningen i flera år.

Dykarskolor som ökande problem
I Båthusviken finns det sedan år 1993 ett vrak i form av en sjunken fiskeskuta. Den ägs av ett konkursbo, så det verkar inte finnas någon som känner ansvar och som har råd att ta hand om vraket. Det har istället blivit ett objekt för dykarutbildning. Kommersiella företag bedriver under felaktigt åberopande av allemansrätten business på tomtägareföreningens mark och vatten. Det har medfört P-problem nästan varje helg vid Dyviksuddsvägen mitt för midsommarängen.

Sandholmarnas naturreservat med P-problem
När Sandholmarnas naturreservat öppnades i juni 1995 befarade många dyviksuddsbor, att reservatets begränsade P-möjligheter skulle bli ett problem. Kommunen tvingades också redan året därpå att kraftigt utöka P-platsernas antal, men Öringhamnvägen och Dyviksvägens början blir likväl farligt fullparkerade under fina baddagar, framför allt i början av augusti.

Permanentning från 1980-talet
Det verkar som att den första formellt permanentboende i tidigare sommarstugor på Dyviksudd kom år 1991. Därefter har det blivit en snabb ökning, dels genom att tidigare sommarstugor sålts till nya ägare för permanent bruk, dels genom att tidigare sommarboende som pensionärer börjat bosätta sig permanent på Dyviksudd.

Bevarade lövängar kontra branta backar
Inför exploateringen av Dyviksudd var kommunens planer, att förlänga Ällmoravägen över Dyviks Lövängar och Dyviksmarens utlopp. Man skulle då slippa de mycket kraftiga backarna som nu är ett problem i början av Dyviksvägen. Kommunen var då inte alls intresserad av Lövängarnas särpräglade örtrikedom. Det fanns dock många biologer och botaniker, som engagerade sig mycket för att rädda lövängarna från att bli exploaterade av vägbygget. Flera ledamöter av Vetenskapsakademien blev mycket intresserade av att rädda lövängarna och många andra kulturpersonligheter också. Bl.a Harry Martinsson engagerade sig, eftersom han tidigt förstod hur en väg skulle fördärva områdets egenheter. Han hade vid flera besök som gäst på Dyvik blivit förälskad i lövängsområdet. Miljövännernas engagemang medförde att vägen till Dyviksudd drogs längs nuvarande Dyviksvägen istället och miljöbråket medförde efter flera års byråkratiska vändor, att länsstyrelsen år 1962 fastställde ett s.k naturminne vid Ällmoravägens slut. Det är det som nu är Dyviks naturreservat och som hittills förvaltats av en särskild stiftelse, som tandläkare Sven Thyréus (från Ällmoravägen) skapade. Dyviksudds Tomtägareförening har inte varit inblandad i det ärendet, bl.a därför att det mesta skedde innan föreningen ens var påtänkt. Du som nu svär över Dyviksvägens branta backar på vintern, bör istället försöka tänka på de vackra lövängarna och njuta desto mer av dem när tillfälle ges.

Dyviksudds långa förhistoria
Vid istidens avslutning stod den tillbakadragande iskanten just över Dyviksudd, när den Baltiska Issjön sänktes omkring år 8 226 f.Kr och Yoldiahavet bildades. Dyviksudds bergstoppar började sedan stiga upp ur havet cirka 5 800 år f.Kr. Dessa öar växte till med den fortsatta landhöjningen och blev anslutna till fastlandet omkring år 0, då de sista sunden (vid Orrnäset och dalen mellan Dyviksvägen 19 och 24) samtidigt grundandes igen. Landhöjningen fortsätter och är nu cirka 4 cm på 10 år eller 4 dm på 100 år.

Den vikingatida och medeltida historien
Brevikshalvön var obebodd på vikingatiden. Det var då för svårt att försvara sig här ute och det gick inte att springa till skogs med kreatur och familj för att gömma sig, när det kom en rövande flotta. Vikingagravarna längst ut på Dyviksudd har inget med bebyggelse att göra, utan måste ha kommit från (ett eller kanske snarare två) sjöslag vid Bagarsundet. Sannolikt har den ena sidan legat och lurpassat och sedan försökt ta en annalkande grupp skepp i bakhåll just vid Bagarsundet. Gravarna kan vara från när som helst i perioden c.700 - c.1000 e.Kr. Det var då mycket båttrafik utanför Dyviksudd.

Fiske och jakt började runt Dyviksudd bli viktiga för invånarna vid Albysjön och Fållbrinksströmmen under 1100-talet. Och under 1200-talet etablerade föregångaren till Tyresö slott äganderätten till hela udden, främst för att äga fiskerätten runtomkring. Ällmora och Brevik etablerades först som tillfälliga rastplatser för fiskelag (och jaktlag) från Kalvfjärden och kan möjligen – tillsammans med Dyviks gård - ha börjat ha bete och kanske primitiva odlingar under senare hälften av 1200-talet. I så fall slogs sannolikt dessa ut och brändes ner under de invecklade oroligheterna kring Dyviksudd under nästan hela 1300-talet med bl.a olika inbördeskrig. Men i vart fall från år 1409 har de tre nämnda gårdarna funnits. Brevik exploaterades på 1890-talet, Ällmora på 1930-talet, medan Dyviks gård lever vidare. Det har under de senaste 700 åren varit Dyviks gård som haft fiskevattnen runt Dyviksudd och idkat skogsbete på Dyviksudd. Dyviksudd och Dyviks gård har således ägts av Tyresö slott med föregångare sedan kristendomens början. Dyviks gård köptes av familjen Berg år 1943, och då ingick inte fiskevattnen runt Dyviksudd i köpet och inte heller marken utanför den dalgång, som gården ligger i.

1700-talets och 1800-talets historia
Dyviksudd och brevikshalvön klarade sig sommaren 1719, eftersom den ryska galäreskadern som flera gånger seglade och rodde förbi här, hade order att inte förstöra något på fastlandet. Alla gårdar på öarna utanför udden brändes dock då. Det är f.ö tveksamt, om några ryssar rodde in i Ällmorafjärden för att vid Luraström se de falska bränderna vid Luraholme i Kalvfjärden. Däremot kan det mycket väl ha varit mycket ryssar på Stora Sandholmen och den nuvarande ryssugnen där, som restaurerades år 1952, kan mycket väl ha använts för att laga mat år 1000-tals ryska matroser i 100-tals båtar under juli 1719.

På 1800-talet växte ju Uddby kvarn  till som den största sädeskvarnen i stockholmstrakten och båttrafiken genom Bagarsundet ökade. Många fartyg (från andra sidan Östersjön) lastade om sin säd där till mindre båtar, som kunde frakta säden in till Uddby kvarn. Kvarnen brann midsommar 1895 och då upphörde den trafiken.

1900-talets uddhistoria före tomtägareföreningens bildande
Under första världskriget spärrades Ällmorafjärdens inlopp med träpålar. Grisselberget verkar ha använts som måltavla för flottans skjutövningar vid olika tillfällen, eftersom man där hittat kanonkulor från olika århundranden, inklusive första världskriget.

Dyviks gård hade ingen landsväg till sig före 1904. Det var sjövägen som var viktig och båthuset som var terminalpunkten. Dyviks gård hade dessförinnan främst varit en fiskegård. Under perioden 1905-1939 blev den under familjen Johansson något av en mönstergård för ett modernt och utvecklat familjejordbruk. Skogen sköttes fortfarande av slottsherrens jägmästare. En viktig anledning till att familjen Johansson slutade sitt arrendejordbruk blev konflikter med markägaren om rätten till husbehovsfiske från 1930-talets nyordningar. Sedan köpet 1943 har familjen Berg drivit gården med många olika arrendatorer – under allt motigare jordbrukspolitiska förutsättningar. Det finns fortfarande medlemmar i tomtägareföreningen, som minns köpen av färsk komjölk på gården fram till år 1962.

  O:Gnetholmen civil

Vi trodde länge att det funnits militär verksamhet på Gnetholmen, som kunde förklara de två pyramiderna. Efter kontakter med många militärhistoriker och omfattande sök i Krigsarkivet, så tror vi inte längre detta. Men Ulla Jansson sade år 2006 att hon kom ihåg att hennes föräldrar talat om att det under första världskriget funnits militärer på Gnetholmen. Om detta stämmer så anlade de då kanske vägen för att rulla pjäser från och till någon båt?

Under inledningen av första världskriget högg militären ner en hel del träd på fastlandet och pålade inloppet till Ällmorafjärden vid Mörums ström. Detta föranledde markisen att skriva ett surt brev till militärbefälhavaren med budskapet, att förvisso var det viktigt med ett handlingskraftigt försvar, men att det hade varit bättre om träden först hade utsynats i samråd med godsets skogvaktare. Men vi vet inte om denna akativitet hade med militär förläggning på Gnetholmen att göra.

 

 

Denna hemsida är byggd med N.nu - prova gratis du med.(info & kontakt)